Nu har covidpasset kommit till användning

 Maken och jag kände att det var dags att pröva våra vingar lite, att skåda nya vyer, dricka lite vin - eller ja, lite och lite, det är ju en definitionsfråga -, få lite kulturella influenser och köpa en handväska. Det kan hända att den där sista punkten, den var kanske mest min. 

Alltså printade vi ut våra covidbevis och drog iväg. Det blev tåget, trots att jag skrev det där om att pröva vingarna, men det gick bra det med. Vi klev på i Lund och cirka en timme senare klev vi av i Köpenhamn. Raskt styrde vi kosan mot Glyptoteket. Listigt tänkte vi slå två flugor i en smäll; både lite lunch och lite konst att titta på. Glyptoteket har en fin vinterträdgård där det finns ett litet café och där, där tänkte vi inmundiga vår lunch. Nu visade det sig att vid den tiden vi ville äta, ja då fanns det mest kakor och en eller annan  scones, men det gick bra det med.

En eller annan scones senare knallade vi runt och tittade på tavlor. "Oväder över Mont Blanc" till exempel. Den hade gärna fått hänga hemma hos mig. Sedan tittade maken på lite statyer, utan att märka att han hade en Best alldeles vid sidan om. Fast som Best betraktad var den ju ganska gullig och allt gick bra.

Förresten kan man ju undra vem det var som betraktade vem? Man kände sig onekligen lite uttittad.

Sen var det dags att gå till hotellet och styrka sig med en liten ansjovismacka och ett glas vin. Nu gällde det att krafterna stod en bi, för nu var det dags för en mycket viktig punkt på agendan. Det är ju så när man traskar runt i storstäder, man kanske grips av lite lust att shoppa? Och då är det ju en rasande tur att man råkar, liksom av en slump, passera en Mulberry-butik. 

- Vi går in! sa jag raskt, och maken var inte omedgörlig. En stund senare hade en liten Mulberry fått en ny matte, och maken stod roat i bakgrunden och tittade på när den unge mannen vippade in bytet i tjusigt vikt silkespapper, stoppade kvittot i ett litet snitsigt kuvert, knöt rosetter och stoppade om och in, ungefär som den där scenen i The Holiday när Rowan Atkinson ger paketinslagning ett helt nytt och omständligt ansikte. Dock fick jag ingen torkade lavendel strösslad ner över väskan, men det gjorde inte så mycket.

Sen kan det hända att vi hamnade på en liten vinbar och jag satt nöjt och sippade på mitt vin medan jag mumlade "my precioussss" kärleksfullt till Mulberrypåsen. När jag inte mumlade kärleksfullt till väskan tittade jag minst lika kärleksfullt på maken.

Efter en liten välbehövlig paus på hotellrummet var det dags att lufta Mulberryn och ge sig ut i ett julpyntat skymningsköpenhamn. Vi hade bokat bord på restaurang Möntergade och det hade vi gjort himla rätt i. Maken åt pepparbiff och jag åt and och så skulle vi ju bestämma vin, och det fanns några bra alternativ i menyn. - Önskar ni kanske titta i det Store Vinkort? undrade kyparen sedan och det var väl klart att vi ville. Fast då blev det svårt att välja, 50 sidor fullproppade med viner i mycket litet typsnitt - tur att vi inte redan gått loss på vinet! Efter diverse hummande och ha:ande (och efter det att jag tyckt att "har de något från Romanée Conti? Va?", vilket de hade till det facila priset av 20 000-30 000 danska kronor flaskan) så valde maken en Crozes Hermitage som inte alls var svårdrucken får jag säga.

Sen strosade vi tillbaka till hotellet, synnerligen mätta (det kan hända att det blivit lite ost eller creme brulée också) och jag tänkte att imorgon vill jag nog inte ha någon frukost. Men som man kan missta sig, för visst ville jag det, och det var väl tur för sen promenerade vi iväg igen för att titta på lite fler tavlor. Vi gick genom parken vid Rosenborgs gulliga lilla slott, för vi skulle till Hirschsprungska samligen och där har vi varit för ett antal år sedan. - Det är där de har kotavlor, upplyste jag maken om, och han såg lätt förvirrad ut och undrade vad jag dillade om?

Först tittade vi på specialutställningen som hette En ängels kyss och som handlade om sjuka flickor i sen 1800-talskonst. Märkligt förvisso och det var många bleka anleten och stora vita kuddar. Men så fanns där också en tavla av Anna Ancher som hette "En vaccination" och den kändes rasande aktuell även om det handlade om smittkoppsvaccination - för Danmark införde denna vaccination redan 1810 och det var alls inget tvång att ta den, men man fick inte konfirmera sig, gifta sig, gå i skolan eller göra militären om man inte hade vaccinerat sig eller hade övervunnit sjukdomen. Måste varit ett kraftigt incitament att göra det. Nu krävdes det bara covidbevis för att gå på vinbar, gå på restaurang, gå på museum - och det kändes också som ett bra incitament får jag säga.

Sen tittade vi på lite Edvard Munch, lite Skagenmålare, men sen, sen kom korna! I sista rummet innan vi var färdiga räknade jag till inte mindre än fem kotavlor och då hade det varit ett antal tidigare. Här nöjer jag mig med att presentera ett litet urval, för kor i all ära, det hade ju varit ännu roligare om det varit australiska terriers, men dessa var sorgligt frånvarande.

Sen var det dags att promenera iväg mot sista punkten på programmet som var Afternoon Tea på Perchs Tesalon. Fast vi hann ju klämma in ett glas vin till vid Kultorvet, här gällde det att få ut mesta möjliga av vår utlandsresa! Perchs var väldigt trevligt och väldigt gott och klokt nog var det inget överflöd av kakor - det är ju ändå sconesen och snittarna som man mest vill åt och mätt blev man så det räckte!

Efter det kände vi att vi nog inte orkade äta mer så då kunde vi lika gärna ta tåget hem. Och hem kom vi trots hot om ersättningsbussar, inställda tåg och en oerhörd trängsel på det tåg som slutligen gick. 

När vi gick genom Lundagård lyste fullmånen över Kungshuset och det kändes ändå skönt att komma hem. Borta bra, men hemma är liksom ändå hemma. Och nu är det ju också hem till en ny svart Mulberry. Jag köpte också en julgranskula på Glyptoteket och en blå teburk på Perchs. Maken? Han fick visst ingenting, förutom en glad fru och det verkade han nöjd med.

Imorse hämtade jag hem Loppan som kamperat hos syrran och Poppy och hon var så nöjd med sin semester. Men nu är alla hemma och snart blir det kvällsmat, för trots att man inte trodde det igår så är man nog ändå lite småhungrig nu.