Det är fredag. Jag håller på och multitaskar; dricker pink gin, gör köttbullar och dovhjortsstek och sitter och är ganska nöjd med att jag vid denna framskridna ålder har uppnått någon slags peak i min karaktärsdaning.
Köttbullarna beror på att flickorna kommer i helgen och sover över, dovhjorten ska maken och jag hugga in på när det snart är dags för mat, och pink gin beror på att det är gott.
Men hur var det nu med det där med karaktären?
Ingen kan ju förneka att det är härligt jordiga färgtoner ute nu. Det är brunt, gult, lite rött och så där. Då blir man inspirerad och tänker att jajamen, jag knypplar mig ett bokmärke i guldbrunt. Man spolar upp och mäter och sätter fräs med pinnarna och tycker att jamen det här det går ju hur bra som helst. Ända tills man kommit så pass långt att man plockat bort knappnålarna från början. Då hittar man ett litet fel.
Eftersom man är jag, så tänker man först att "äsch, jag fifflar till det på något sätt, det märks nog inte". Sen tänker man lite till och rätt vad det är så står man och knypplar baklänges och hänger upp bortknypplade pinnar lite överallt i köket. Sen går man och lägger sig. Och så står man där igen på morgonen och plockar upp igen, för hur ska maken annars kunna komma åt och hälla upp sin yoghurt?
Hela tiden är man mild och blid och tar det med en klackspark. Det är inte ens så att man med hopbitna tänder falskt utropar "hoppsan! som det kan gå!".
Nix man knypplar baklänges och rätt vad det är så är man på banan igen. Då kommer maken ut i köket och säger att det måste vara väldigt karaktärsdanande, det där knypplandet.
Och det är ju skönt att man kommit så långt så att det blev så att man inte gick hela livet igenom med en odanad karaktär.
Knyppling, alltså. Vilken grej!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.