Det där med knyppling

 När man knypplar så brukar ju folk tycka att "jahaja, det gjorde min farmor...ser krångligt ut...vad ska du ha det till?". Och det kan man ju undra, inte är det så att man direkt bäddar sängen med lakan med hemknypplade spetsar. Eller syr en nattskjorta med krås av hemknypplade spetsar till maken.

Ibland undrar man själv, när man trasslat in sig rejält bland pinnarna och tåtarna. Då gäller det att anropa sitt inre zen, entonigt mumla "jag är inte frustrerad, jag reder ut det här, det kommer att gå att gå jämnt upp på slutet...".

För det är lite så, det är en rejäl dos mindfulness över det hela. Man kan liksom inte tänka på något annat medan man knypplar. Nu till exempel, nu sitter maken och pratar med mig om en norsk master-uppsats om frimärken och det går ju alldeles utmärkt när jag bloggar. Man lyssnar lagom mycket, hummar instämmande och det blir liksom inte kaos i det hela. Och blir det det, ja då är det bara att deleta det sista stycket. Så kan man inte göra när man knypplar.

Idag har jag till exempel stått vid köksbänken och knypplat en lång stund. Man står bra där och har hyfsat bra ljus, man måste ju kunna se spetsen från ovan så att säga. En liten rackarns spets till en nyckelring skulle det bli, på ca 3 x 4 cm. Nu kan man ju inte tro att det a) krävs 40 pinnar med en pyttetunn tråd, b) tar rätt många timmar innan man är klar. Det hade säkert gått snabbare om man inte ägnat sig åt bakåtknyppling titt som tätt.

Men så, rätt vad det är har man knypplat bort alla paren, gjort en liten avslutningsfläta och klippt av alla trådarna.

Att knyppla kan vara lika gastkramande spännande som att sticka - ska tråden räcka?! Det kan vara lite pilligt att räkna ut vad som är gångpar och vad som behöver lite extra tråd. Då drar man en lättnadens suck när det visar sig att den räckte. Dock inte med jättemarginal.

Så nu har jag knypplat två myckelringar, ett Hundkäx och en Prästkragar. Ja, jo, jag kunde ha sträckt tråden lite mer - men när man knypplar med 90/2 så sträcker man med viss försiktighet. Talar av erfarenhet.

Jag är mycket nöjd, och mitt inre zen är på topp. 

Nu blir det lax och riesling. Det är också bra för ens inre fröjdfulla lugn.