Skördetider i växthuset

Alltså, jag är ju inte mycket till odlare såtillvida att jag vare sig djupgräver köksland, odlar pumpor, kålrötter och spenat och sånt. Man kan ju inte neka till att det ändå är något som tilltalar urmänniskan inom en att gå ut och skörda lite av sin egen mat. Så idag har jag skördat. Fyra tomater och en slanggurka. Efter att jag klubbat ihjäl bytet, släpade jag in det i köket och gjorde bruschetta. Jag kunde inte varit mer nöjd med mig själv om jag så hade skördat 8 hektar råg eller så.

Det är kul med växthus - det är som att ha en lekstuga igen nu när man uppnått mogen, för att inte säga övermogen, ålder. Länge pratade jag om att jag ville ha ett växthus. Maken som är van vid att jag hyser de mest högtflygande planer för både det ena och det andra muttrade något otydbart och hoppades att jag skulle komma på bättre tankar. Men så småningom, hösten 2006, inköptes ändå ett växthus när det var rea på Willabs. Ett kvadratiskt, grönt växthus, knappt 10 kvadratmeter stort.

Men så var det ju som sagt höst. Och Bengt som brukar hjälpa oss med alla större projekt i trädgården var helt uppbokad hela hösten, så själva monteringen skulle ske "senare". "Senare" visade sig bli just det. Först var träd som skulle beskäras, stenläggning som skulle läggas och det ena med det andra. Allt hos andra människor. Detta var ju före lågkonjunkturen, trädgård var synnerligen inne och alla skulle ha precis allting gjort i sina trädgårdar. Och av vår Bengt, som är en synnerligen kompetent och trevlig man. Till jul skulle det väl ändå komma upp. Trodde jag. Men sen började det regna. Och regna. Och regna. Julen kom. Julen gick. Inget växthus. Det fortsatte regna som om syndafloden var över oss, och jag höll på att bryta ihop och tänkte att jag aldrig skulle få mitt växthus. Jag tröstade mig med att köpa fröer att ha i beredskap, fast jag började nästan misströsta om att få så dem i mitt växthus. Men så blev det ändå uppsatt, en salig vecka i mars när det faktiskt inte regnade.

Sen stod det där, och jag måste erkänna att när jag först såg det, alldeles tomt, alldeles grått och lerigt omkring, inte minsta lilla planta, ja då tänkte jag "åh herregud, vad skulle jag ha det här till?!". Men det kunde jag ju inte erkänna, efter allt mitt lyriska växthusprat.

Växthuset invigdes dock vederbörligen med skumpa en kall och stjärnklar kväll, och då tänkte jag att det blir nog bra det här. Och det blev det! I mitt växthus äter jag frukost om helgerna och när jag är ledig, jag frösår, jag har min vinranka, mitt olivträd och massor av olika blommor. Samt, som sagt, en tomatplanta och en gurkplanta, därav dagens skörd.

Växthus är bra för själen, det är jag övertygad om. Trots dess tämligen ringa yta går det ändå att knö in 7 personer där för att fira midsommar, t.ex. Man kan ha glöggfest där. Man kan sitta långt ut på sommarkvällarna och dricka te. Eller vin, om man nu känner för det.

Världen vore nog en bättre plats om lite fler människor hade ett växthus. Och om telemonopolet fanns kvar.

Men kanelbullarna då?!

Igår skulle vi ha en tjej/tant/kvinno (stryk ej tillämpligt)-fika, dottern, systerdottern, syrran och jag. Först hade vi tänkt gå på Tekulturen, men de hade semesterstängt. OK då, sa jag, som kom att tänka på kanelbullarna på sommarkaféet på Kulturen, då går vi dit!

Ingen hade några invändningar och vi traskade med raska steg iväg, alltmedan jag i lyriska ordalag utbredde mig om dessa kanelbullars förträfflighet. Jo, jag tänkte äta en macka också, om inte annat så för att verka vuxen och ordentlig, människan kan ju inte leva av kanelbullar allena.

Vi kommer dit, solen skiner, vi nalkas förväntansfullt bordet som tjänstgör som disk. Men vad ser man? Goda mackor, javisst. Muffins, jo för all del, delicatobollar och lite annat. "Har ni inga kanelbullar?" undrar jag då med av oro darrande röst, och fick av gossen bakom disken till svar att "mamma har inte bakat några kanelbullar idag". Hon hade bakat muffins. Säkert rekorderliga muffins. Goda och så. Men OM man nu händelsvis bakar Lunds bästa kanelbullar, ska man inte hålla sig till det då?

Vi hade trevligt ändå, vid bordet under trädet. Men sen fick jag ju själv åka hem och baka. Stöta kardemumma i morteln, knåda och ha mig. Och visst, det blev goda bullar det med, men kanske inte riktigt av samma kaliber. Men å andra sidan så kunde vi äta dem i växthuset på kvällen, i skenet från massor av stearinljus medan skymningen föll utanför, och det var minsann inte dumt det heller.

Länge leve monopolet!

Ibland känner man sig så bakåtsträvande och nostalgisk som aldrig det. Tänk när Telia hette Televerket - med Kungl. i förnamn. Tänk när man hade en telefon i hemmet och det var en gammal bakelittelefon som satt fast i väggen i hallen. (Ja så gammal är jag). När man inte kunde nås vid alla tidpunkter på dygnet och alla platser. När man visste vad det kostade och hur det fungerade.

Så är det inte nu. Man kan ha förval och teleoperatörer och blittan och blattan. Man får telefonräkningar som är lika omfångsrika som Brott och Straff. Man kan välja hit och dit - men vad man i stort sett inte kan är att komma i kontakt med någon som vet och kan och som kan hjälpa en när man inte lyckas bli klar över vad det är man betalar för. Man misstänker att man i vilket fall som helst betalar för mycket.

Vad gör man? Jo man försöker logga in på "Mina sidor". Ha! Så svårtillgänglig är den att det vore som att bryta sig in i fort Knox. I alla fall om man glömt sitt lösenord. Det kan a) skickas till ens mobil om man har ett teliaabonnemang. Det har man inte. b) kommas åt om man har ett elektroniskt id. Det har man. Men Telia vägrar att godkänna det. Det måste uppdateras. Trots att man använde sig av det så sent som för en vecka sedan. Man uppdaterar. Startar om datorn. Pysslar och beveker och fjäskar för hemsidan. Men nähä. Trots uppdaterat (och fungerande) elektroniskt id så vägrar Telias envetna hemsida att godkänna det. Då återstår alternativ c). Lösenordet skickas med post. Men då tar det ju tid - och vi ville ju ha reda på nu vad det är för märkligheter vi betalar troget för, men inte vet vad det innebär.

Då upptäcker maken att man kan ringa 90 200. Då gör vi det, och då kommer man till en sådan där elektronisk telefonist och man ska säga vad det är man har för ärende. Man gör det. Rösten svarar "jag förstår inte vad du säger". OK, här pratas det skånska, det medges, men så himla grötigt kan det väl inte vara? I alla fall blir man då kopplad till kundtjänst, och - heureka! - en mänsklig röst i andra änden. Rösten säger att den abonnemangsform vi har är uråldrig, men det innebär si och så, bl.a. att det ska vara gratis att ringa på helger och kvällar till vissa utvalda nummer. Maken säger då att jamen, vi betalar ju för dessa samtal, de är inte gratis - då vill vi ha en kreditering av felaktigt inbetalt belopp. Men det går ju inte för sig bara sisådär, utan då kopplas man till faktureringsavdelningen som inte heller vet vad det är för abonnemang vi har, men som också hävdar att det skulle vara gratis. Människan ska kolla och återkomma - och vi kopplas helt sonika bort.

Vid detta laget börjar det pysa så smått ur öronen på maken, och jag beslutar mig raskt för att det är dags att gå ut med Huliganen. Maken kör hela programmet en gång till, och hamnar så småningom (via elektroniskt "jag förstår inte vad du säger") hos kundtjänst igen. Denna gången hos en dam som ampert säger att vi betalar precis rätt, inte ska ha något tillbaka, basta. Att två andra teliaanställda sagt något annat vägrar denna dam att kännas vid. Så då säger vi upp vår uråldriga abonnemangsform, svär en ramsa över Telia och säger drömskt "åh, minns du på Televerkets tid".

Nä minsann, de skulle aldrig släppt monopolet. Man orkar inte med alla dessa valmöjligheter och alternativ och olika operatörer. Man dras alltid med en smygande misstanke om att man ändå blir lurad.

Ibland var det bättre förr.

Regntunga skyar

Jag har aldrig varit med om maken till omväxlande väder - rena aprilvädret trots att det är (nästan) augusti. Igår, t.ex., vandrade jag och Huliganen ut på morgonpromenad i strålande sol. "Fint!" tänkte jag (vad Huliganen tänkte vet jag inte, han var mest upptagen med att snusa på intressanta fläckar), "nu blir det cykeltur ner till stan i solskenet, och sen en härlig golfrunda där man kan spä på solbrännan på benen". Trodde jag, ja.

Lagom tills jag fått ut tvätten på tork så drog mörka skyar in, och det blev till att ta bilen ner till stan där vi gick på årets sista guidning i domkyrkan, den handlade om pilgrimsfärder. Att gå på guidningar i domkyrkan tillhör sommartraditionerna, det finns ju uppenbarligen hur mycket som helst att se, massor av olika teman och väldigt bra guider. Skulle man råka höra samma sak två gånger så gör det inte så mycket, eftersom man ändå glömmer en hel del mellan gångerna.

Vi åt lunch och konfererade med systern, som skulle med på golfen, om det skulle bli golf eller inte, ihärdigt spanade vi upp mot skyn, hoppfullt tänkte vi att "nu klarnar det nog". De där dagarna när man spelade golf i vilket väder som helst, de är sedan länge passerade med tilltagande ålder och bekvämlighet.

Men så, så sprack det minsann upp, och lagom tills vi kom ut till golfbanan så sken solen. Det var i stort sett tomt där ute och vi gick där och mös och pös och tänkte att vi hade prickat in rätt tid. Varmt och skönt blev det också, och spelet flöt på ganska bra. Fast så, på tredje hålet, så började det torna upp moln. Mörka moln. Moln som lät. Vi ignorerade det så gott det gick, och sa uppmuntrande till varandra att nej, det är inte åska, det är nog tåget. Sen började det droppa, och när vi hunnit en liten bit på fyran så inte bara droppade det. Det forsade. Det porlade. Det blåste. Det åskade (vid det laget hade vi gett upp tåg-teorin). Så det var bara att ge upp och dra sig mot bilen. På denna korta stund hann man bli totalt genomblöt. Det kippade i skorna. Kjolen hängde som en genomsur skurtrasa kring benen som inte alls blev mer solbrända, paraplyet höll på att vända sig in och ut. Å andra sidan så hade det för mig och maken inte gått så bra på fjärde hålet - själv lade jag två slag i bunkern, och maken hamnade med sitt tredje slag på femmans tee, utan att först håla ut på fjärde, så det var kanske lika bra. Syrran däremot hävdar att hon nog skulle dragit in minst tre poäng, och eftersom hon var den enda som höll sig ur såväl bunkrar, som buskar, som ovidkommande tees, så tror jag henne.

När vi kom tillbaka till Lund så sken solen igen från en klarblå himmel. Men då var det ju så dags.

Det är ansträngande med semester

På intet vis avskräckta efter förra veckans cykelutfärd beslöt maken och jag att det var dags att susa mot nya oupptäckta mål per cykel. Dottern deklarerade raskt att hon minsann inte hade tid, cykla fick vi göra på egen hand. Hunden, å andra sidan, ville inget hellre än att följa med. Det är liksom första hindret, att ta sig utanför dörren utan att drabbas av akut dåligt samvete för att en Liten Ensam Västgötaspets Som Minsann Aldrig Får Följa Med Någonstans ska lämnas hemma. Han vet precis hur en slipsten ska dras, den hunden.

Så fort han inser att matte ska iväg börjar han svansa runt henne och tindra med ögonen. När hon går ut i hallen planterar han sin lilla rumpa med den bedårande stubbsvansen på dörrmattan så att hon inte av rent misshugg ska råka glömma honom. När hon sätter upp foten i trappan till ovanvåningen för att knyta skosnöret kilar han raskt upp några steg, kör in huvudet i mattes nos och tittar hypnotiserande på henne: "du VILL ha mig med, du VILL ha mig med", hjälper inte det så tar han tag i sitt koppel som hänger på kroken och rasslar med det. Matte vrider sig i våndor, men förhärdar sitt hjärta och säger uppmuntrande att han får ju passa huset. Man ser hur hunden tänker "passa huset och passa huset, herregud så bunden får man minsann inte vara vid materialistiska ting, det får väl passa sig själv". När han väl inser att matte är stenhård och står fast vid sitt beslut slokar svansen, öronen, ja hela hunden. Vid det laget känner man sig som en djurplågare av rang, och dryper ut genom dörren. Hade jag haft svans, hade den också slokat.

Målet för dagen var att cykla runt Lund, så det blev Nöbbelövs Mosse-Rinnebäcksravinen-Höje å-Flackarp-St. Lars-parken-Nilstorp-Stora Råby-Linero-Mårtens Fälad-Östra Torn-Ideon-hem. Själv packade jag matsäck, kamera och en kofta om det skulle bli kallt. Maken packade sig själv. Med manlig överlägsenhet väntade han medan jag vimsade runt med mackor, mineralvatten, kamera och annat och sen klev han i skorna och deklarerade att han var klar. Vi hann dock inte mer än ner till Höje å innan han kom på att han glömt såväl insektsrör som lupp. Själv känner jag ju sällan något behov av att ha vare sig det ena eller det andra med mig, men jag utstötte medlidsamma ljud och kom på den genialiska idén att vi ju fick dricka upp mineralvattnet raskt, så hade han åtminstone en tomflaska till dagens skalbaggsskörd. Sagt och gjort, redan efter en halvtimme åt vi således upp medhavd matsäck. Det var vackert nere vid reningsdammarna så det var alls ingen uppoffring att sitta där och fika. Utsikt över 1 st häger, herr och fru Svan med vidhängande Svanslynglar och diverse pjoddar hade vi också.

Sorgligt att säga blev dock dagens baggskörd mager. Maken tog det dock stoiskt och sa att det var för sent på säsongen för den typen av skalbaggar (vilken det nu var).

Så vi cyklade vidare i solskenet, det var lagom nerför, och när det var uppför mot Flackarp hade jag sån tur att det ringde i mobilen så att jag fick en ursäkt att hoppa av och pausa. Paus tog vi också vid St Lars begravningsplats, det är verkligen beklämmande att patienterna fick begravas med bara sina journalnummer för att inte vara en skam för efterlevande familj.

Vid Råby höll jag på att cykla fel, jag är verkligen hopplös på det där med att navigera.Även när verkligheten ligger rakt framför näsan på mig så att säga. Maken påstår att det saknas en orienteringsgen i min genuppsättning, och det har han nog oerhört rätt i.

Och efter all denna angenäma, behagliga cykling kom så uppförsbackarna när vi skulle från Råby upp mot Östra Torn. Det enda som fick mig att trampa på var tanken på att idag så skulle jag minsann ha en glass när jag kom upp, Stångby-incidenten fick minsann inte upprepas. Och minsann, på Coop på Östra Torn fanns det glass!

Sen cyklade vi hem, jag tog fler pelargon- och lavendelsticklingar, bakade örtbröd, gjorde kalvstek på franskt vis och, inte minst viktigt, tog ett glas riesling på altanen. En bra dag, som avslutades med att vi alla somnade i soffan till Miss Marple.

På spaning efter mat i Halmstad

Det är mycket märkligt, men nu har det hänt för andra tisdagen i rad, och då får man väl ändå anse det vara statistiskt säkerställt; det är mycket svårt att hitta någonstans att äta lunch i Halmstad. Antingen är det a) pizza, b) asiatiskt eller c) stängt. Möjligen c i kombination med a och/eller b. Förbluffande är rätta ordet, med tanke på hur många restauranger det ändå finns i Halmstad.

Nåja, vi fick ju i alla fall hälsat på sonen och svärmor, och vi fick trots allt mat (pizza). Men nästa tisdag stannar jag nog i Lund. Eftersom semestern är slut då, så har jag nog inte så mycket val.

Sommarmorgon

Att få gå barfota ut i sitt växthus en solig sommarmorgon är en lisa för själen. Där kan man belåtet konstatera att jo, alla sex vindruvsklasarna finns kvar. Det kanske inte är så många om man jämför med Sofieros överflöd på vindruvor i deras växthus, men då ska man betänka att de har många vinstockar varav flera är ca 100 år, och jag har en, som är två år gammal. Förra året fick jag med sorg i hjärtat klippa bort alla vindruvsklasarna eftersom man skulle det. Jag förhärdade mig och klippte, snipp, snapp! Men nog bar det mig emot. Nu kan jag gå där och räkna in klasarna och se fram emot att få provsmaka så småningom.

Sen räknar jag in gurkorna också, och tomaterna när jag ändå är igång. Eftersom jag har en gurkplanta och en tomatplanta är det snabbt gjort. Merparten av växtligheten i mitt växthus består av pelargoner (ja jag har också fallit för dessa tantblommor), och nu ska jag strax iväg och köpa fler torvbricketter så att jag kan ta fler sticklingar.