Det är ansträngande med semester

På intet vis avskräckta efter förra veckans cykelutfärd beslöt maken och jag att det var dags att susa mot nya oupptäckta mål per cykel. Dottern deklarerade raskt att hon minsann inte hade tid, cykla fick vi göra på egen hand. Hunden, å andra sidan, ville inget hellre än att följa med. Det är liksom första hindret, att ta sig utanför dörren utan att drabbas av akut dåligt samvete för att en Liten Ensam Västgötaspets Som Minsann Aldrig Får Följa Med Någonstans ska lämnas hemma. Han vet precis hur en slipsten ska dras, den hunden.

Så fort han inser att matte ska iväg börjar han svansa runt henne och tindra med ögonen. När hon går ut i hallen planterar han sin lilla rumpa med den bedårande stubbsvansen på dörrmattan så att hon inte av rent misshugg ska råka glömma honom. När hon sätter upp foten i trappan till ovanvåningen för att knyta skosnöret kilar han raskt upp några steg, kör in huvudet i mattes nos och tittar hypnotiserande på henne: "du VILL ha mig med, du VILL ha mig med", hjälper inte det så tar han tag i sitt koppel som hänger på kroken och rasslar med det. Matte vrider sig i våndor, men förhärdar sitt hjärta och säger uppmuntrande att han får ju passa huset. Man ser hur hunden tänker "passa huset och passa huset, herregud så bunden får man minsann inte vara vid materialistiska ting, det får väl passa sig själv". När han väl inser att matte är stenhård och står fast vid sitt beslut slokar svansen, öronen, ja hela hunden. Vid det laget känner man sig som en djurplågare av rang, och dryper ut genom dörren. Hade jag haft svans, hade den också slokat.

Målet för dagen var att cykla runt Lund, så det blev Nöbbelövs Mosse-Rinnebäcksravinen-Höje å-Flackarp-St. Lars-parken-Nilstorp-Stora Råby-Linero-Mårtens Fälad-Östra Torn-Ideon-hem. Själv packade jag matsäck, kamera och en kofta om det skulle bli kallt. Maken packade sig själv. Med manlig överlägsenhet väntade han medan jag vimsade runt med mackor, mineralvatten, kamera och annat och sen klev han i skorna och deklarerade att han var klar. Vi hann dock inte mer än ner till Höje å innan han kom på att han glömt såväl insektsrör som lupp. Själv känner jag ju sällan något behov av att ha vare sig det ena eller det andra med mig, men jag utstötte medlidsamma ljud och kom på den genialiska idén att vi ju fick dricka upp mineralvattnet raskt, så hade han åtminstone en tomflaska till dagens skalbaggsskörd. Sagt och gjort, redan efter en halvtimme åt vi således upp medhavd matsäck. Det var vackert nere vid reningsdammarna så det var alls ingen uppoffring att sitta där och fika. Utsikt över 1 st häger, herr och fru Svan med vidhängande Svanslynglar och diverse pjoddar hade vi också.

Sorgligt att säga blev dock dagens baggskörd mager. Maken tog det dock stoiskt och sa att det var för sent på säsongen för den typen av skalbaggar (vilken det nu var).

Så vi cyklade vidare i solskenet, det var lagom nerför, och när det var uppför mot Flackarp hade jag sån tur att det ringde i mobilen så att jag fick en ursäkt att hoppa av och pausa. Paus tog vi också vid St Lars begravningsplats, det är verkligen beklämmande att patienterna fick begravas med bara sina journalnummer för att inte vara en skam för efterlevande familj.

Vid Råby höll jag på att cykla fel, jag är verkligen hopplös på det där med att navigera.Även när verkligheten ligger rakt framför näsan på mig så att säga. Maken påstår att det saknas en orienteringsgen i min genuppsättning, och det har han nog oerhört rätt i.

Och efter all denna angenäma, behagliga cykling kom så uppförsbackarna när vi skulle från Råby upp mot Östra Torn. Det enda som fick mig att trampa på var tanken på att idag så skulle jag minsann ha en glass när jag kom upp, Stångby-incidenten fick minsann inte upprepas. Och minsann, på Coop på Östra Torn fanns det glass!

Sen cyklade vi hem, jag tog fler pelargon- och lavendelsticklingar, bakade örtbröd, gjorde kalvstek på franskt vis och, inte minst viktigt, tog ett glas riesling på altanen. En bra dag, som avslutades med att vi alla somnade i soffan till Miss Marple.