Länge leve monopolet!

Ibland känner man sig så bakåtsträvande och nostalgisk som aldrig det. Tänk när Telia hette Televerket - med Kungl. i förnamn. Tänk när man hade en telefon i hemmet och det var en gammal bakelittelefon som satt fast i väggen i hallen. (Ja så gammal är jag). När man inte kunde nås vid alla tidpunkter på dygnet och alla platser. När man visste vad det kostade och hur det fungerade.

Så är det inte nu. Man kan ha förval och teleoperatörer och blittan och blattan. Man får telefonräkningar som är lika omfångsrika som Brott och Straff. Man kan välja hit och dit - men vad man i stort sett inte kan är att komma i kontakt med någon som vet och kan och som kan hjälpa en när man inte lyckas bli klar över vad det är man betalar för. Man misstänker att man i vilket fall som helst betalar för mycket.

Vad gör man? Jo man försöker logga in på "Mina sidor". Ha! Så svårtillgänglig är den att det vore som att bryta sig in i fort Knox. I alla fall om man glömt sitt lösenord. Det kan a) skickas till ens mobil om man har ett teliaabonnemang. Det har man inte. b) kommas åt om man har ett elektroniskt id. Det har man. Men Telia vägrar att godkänna det. Det måste uppdateras. Trots att man använde sig av det så sent som för en vecka sedan. Man uppdaterar. Startar om datorn. Pysslar och beveker och fjäskar för hemsidan. Men nähä. Trots uppdaterat (och fungerande) elektroniskt id så vägrar Telias envetna hemsida att godkänna det. Då återstår alternativ c). Lösenordet skickas med post. Men då tar det ju tid - och vi ville ju ha reda på nu vad det är för märkligheter vi betalar troget för, men inte vet vad det innebär.

Då upptäcker maken att man kan ringa 90 200. Då gör vi det, och då kommer man till en sådan där elektronisk telefonist och man ska säga vad det är man har för ärende. Man gör det. Rösten svarar "jag förstår inte vad du säger". OK, här pratas det skånska, det medges, men så himla grötigt kan det väl inte vara? I alla fall blir man då kopplad till kundtjänst, och - heureka! - en mänsklig röst i andra änden. Rösten säger att den abonnemangsform vi har är uråldrig, men det innebär si och så, bl.a. att det ska vara gratis att ringa på helger och kvällar till vissa utvalda nummer. Maken säger då att jamen, vi betalar ju för dessa samtal, de är inte gratis - då vill vi ha en kreditering av felaktigt inbetalt belopp. Men det går ju inte för sig bara sisådär, utan då kopplas man till faktureringsavdelningen som inte heller vet vad det är för abonnemang vi har, men som också hävdar att det skulle vara gratis. Människan ska kolla och återkomma - och vi kopplas helt sonika bort.

Vid detta laget börjar det pysa så smått ur öronen på maken, och jag beslutar mig raskt för att det är dags att gå ut med Huliganen. Maken kör hela programmet en gång till, och hamnar så småningom (via elektroniskt "jag förstår inte vad du säger") hos kundtjänst igen. Denna gången hos en dam som ampert säger att vi betalar precis rätt, inte ska ha något tillbaka, basta. Att två andra teliaanställda sagt något annat vägrar denna dam att kännas vid. Så då säger vi upp vår uråldriga abonnemangsform, svär en ramsa över Telia och säger drömskt "åh, minns du på Televerkets tid".

Nä minsann, de skulle aldrig släppt monopolet. Man orkar inte med alla dessa valmöjligheter och alternativ och olika operatörer. Man dras alltid med en smygande misstanke om att man ändå blir lurad.

Ibland var det bättre förr.