Regntunga skyar

Jag har aldrig varit med om maken till omväxlande väder - rena aprilvädret trots att det är (nästan) augusti. Igår, t.ex., vandrade jag och Huliganen ut på morgonpromenad i strålande sol. "Fint!" tänkte jag (vad Huliganen tänkte vet jag inte, han var mest upptagen med att snusa på intressanta fläckar), "nu blir det cykeltur ner till stan i solskenet, och sen en härlig golfrunda där man kan spä på solbrännan på benen". Trodde jag, ja.

Lagom tills jag fått ut tvätten på tork så drog mörka skyar in, och det blev till att ta bilen ner till stan där vi gick på årets sista guidning i domkyrkan, den handlade om pilgrimsfärder. Att gå på guidningar i domkyrkan tillhör sommartraditionerna, det finns ju uppenbarligen hur mycket som helst att se, massor av olika teman och väldigt bra guider. Skulle man råka höra samma sak två gånger så gör det inte så mycket, eftersom man ändå glömmer en hel del mellan gångerna.

Vi åt lunch och konfererade med systern, som skulle med på golfen, om det skulle bli golf eller inte, ihärdigt spanade vi upp mot skyn, hoppfullt tänkte vi att "nu klarnar det nog". De där dagarna när man spelade golf i vilket väder som helst, de är sedan länge passerade med tilltagande ålder och bekvämlighet.

Men så, så sprack det minsann upp, och lagom tills vi kom ut till golfbanan så sken solen. Det var i stort sett tomt där ute och vi gick där och mös och pös och tänkte att vi hade prickat in rätt tid. Varmt och skönt blev det också, och spelet flöt på ganska bra. Fast så, på tredje hålet, så började det torna upp moln. Mörka moln. Moln som lät. Vi ignorerade det så gott det gick, och sa uppmuntrande till varandra att nej, det är inte åska, det är nog tåget. Sen började det droppa, och när vi hunnit en liten bit på fyran så inte bara droppade det. Det forsade. Det porlade. Det blåste. Det åskade (vid det laget hade vi gett upp tåg-teorin). Så det var bara att ge upp och dra sig mot bilen. På denna korta stund hann man bli totalt genomblöt. Det kippade i skorna. Kjolen hängde som en genomsur skurtrasa kring benen som inte alls blev mer solbrända, paraplyet höll på att vända sig in och ut. Å andra sidan så hade det för mig och maken inte gått så bra på fjärde hålet - själv lade jag två slag i bunkern, och maken hamnade med sitt tredje slag på femmans tee, utan att först håla ut på fjärde, så det var kanske lika bra. Syrran däremot hävdar att hon nog skulle dragit in minst tre poäng, och eftersom hon var den enda som höll sig ur såväl bunkrar, som buskar, som ovidkommande tees, så tror jag henne.

När vi kom tillbaka till Lund så sken solen igen från en klarblå himmel. Men då var det ju så dags.