Men kanelbullarna då?!

Igår skulle vi ha en tjej/tant/kvinno (stryk ej tillämpligt)-fika, dottern, systerdottern, syrran och jag. Först hade vi tänkt gå på Tekulturen, men de hade semesterstängt. OK då, sa jag, som kom att tänka på kanelbullarna på sommarkaféet på Kulturen, då går vi dit!

Ingen hade några invändningar och vi traskade med raska steg iväg, alltmedan jag i lyriska ordalag utbredde mig om dessa kanelbullars förträfflighet. Jo, jag tänkte äta en macka också, om inte annat så för att verka vuxen och ordentlig, människan kan ju inte leva av kanelbullar allena.

Vi kommer dit, solen skiner, vi nalkas förväntansfullt bordet som tjänstgör som disk. Men vad ser man? Goda mackor, javisst. Muffins, jo för all del, delicatobollar och lite annat. "Har ni inga kanelbullar?" undrar jag då med av oro darrande röst, och fick av gossen bakom disken till svar att "mamma har inte bakat några kanelbullar idag". Hon hade bakat muffins. Säkert rekorderliga muffins. Goda och så. Men OM man nu händelsvis bakar Lunds bästa kanelbullar, ska man inte hålla sig till det då?

Vi hade trevligt ändå, vid bordet under trädet. Men sen fick jag ju själv åka hem och baka. Stöta kardemumma i morteln, knåda och ha mig. Och visst, det blev goda bullar det med, men kanske inte riktigt av samma kaliber. Men å andra sidan så kunde vi äta dem i växthuset på kvällen, i skenet från massor av stearinljus medan skymningen föll utanför, och det var minsann inte dumt det heller.