Tisdagsbokslut

- ramlade och slog sönder min fina terracottakruka jag köpt i Toscana när jag skulle bära in den i växthuset

- ett synnerligen långsamt kvalitetsmöte som tog hela eftermiddagen

- diskmaskinsreparatören har inte ringt = handdiskande

+ maken slipar ihärdigt vidare på fönsterna - ingen putsning i sikte

+ gjorde caesarsallad - en favorit!

+ såg en bra film (Pianisten)

Ganska jämnt skägg med andra ord.

Det är olika med städning

Det är lite konstigt hur samma sak kan kännas så komplett olik mot sig själv. Detta låter kanske kryptiskt, men låt mig ge ett exempel ur verkligheten. Min verklighet.

Ingen kan påstå att jag gillar att putsa fönster. Jag har inget emot fönster i sig, och jag tycker om att titta ut genom dem. För att kunna titta ut så måste de vara hyfsat rena, alltså måste de putsas. När jag var liten hängde min mamma i krokig arm ut genom fönstret på femte våningen och putsade och gned och hade sig, iklädd en särskild städrock. Skulle det putsas skulle det vara fläckfritt. Dessutom så skulle fönsterna putsas emellan.

Numera har vi treglasfönster som inte behöver öppnas, så det borde vara en bagatell att putsa, i all synnerhet som jag skiter i om det blir lite fläckigt och dragigt. Dessutom kan jag stå på marken och putsa de flesta utifrån, det krävs liksom ingen akrobatik. Som tur är. Städrock slipper jag också.

Ändå är det verkligen aptrist att göra det, och jag har utvecklat en stor talang för att skjuta upp det till morgondagen. Eller ännu hellre nästa vecka. Eller månad.

Nu var gårdagen en riktig höstdag. En sån där där man känner att det är dags att feja lite i trädgården. Städa växthuset. Ett växthus består av rutor. Det är liksom det som är kvintessensen av ett växthus. Då borde jag ju drabbas av akut fönsterputsarmelankoli kan man tycka. Men nä - muntert gnolande kånkar man ut alla möbler, prylar och pelargoner.

Man torkar bort spindelväv. Man sopar, fejar och putsar fönster som i ett rus. Det är inte jobbigt alls, bara roligt.

De vanliga fönsterna är däremot fortfarande sorgligt oputsade. Nu hittade jag en annan taktik att skjuta upp eländet, nämligen att tvinga maken att slipa fönsterkarmarna. När han slipar och sedermera målar, ja då kan jag ju inte putsa. Det säger sig själv.

Europatouren nästa?

I helgen spelade jag företagstävling. Det är alltid trevligt, vi har roligt, skrattar mycket och får spela på fina banor som man aldrig spelat på annars. Sen blir det middag på Grand och prisutdelning. Alla får pris, och bara det är ju synnerligen trevligt. I år spelade vi på Elisefarm - smal, lång, svår och med en oherrans massa bunkrar. Djupa bunkrar. När man är 1.59 så är i och för sig alla bunkrar djupa, men dessa var mer som avgrundshål. Typ.

Mot all rim och reson kom jag tvåa! Ja fråga mig inte hur de gick till, och det inbegrep en del vimsande, men när stridsröken skingrades så var det obstridligt så. En poäng efter segraren som också till min oskrymtade glädje var en dam. Då vann jag den här fina bärbagen, och igår kväll var det invigningsdags. Syrran och jag drog till Ellinge med klubbor, bag och hund i högsta hugg. Det var nämligen premiärdags för hunden att spela golf också. Eller spela och spela, men att matte spelade och inte bara promenerade.

Jag var aningens skeptisk till hur det skulle gå, men tidpunkten var vald med omsorg. Få spelare befinner sig på golfbanan sent en fredagseftermiddag när man i stället vill hem till soffan, vinet och maten.

En härlig höstkväll var det och vi vankade iväg längs första fairway. Efter att först ha trasslat in oss i hund, bärbag, koppel och det hela. Någon måste ju också bajsa i buskarna först. Denne någon var fyrbent vill jag påpeka.

Han skötte sig utmärkt! Inte minsta lilla skall. Han klarade av att sitta still vid bagen medan matte slog. Han höll ordning på matte och moster och bollar och allt. Jo för jag har ju tränat honom på att hitta bollar i trädgården. Nästan lite för bra, för till slut blev det så att Huliganen kastade sig efter alla bollar och krävde belöning för upphittad boll. Även bollar som låg på green till exempel, och de kunde vi faktiskt hitta själva, tack så mycket. Sen la han även till på eget bevåg att man kunde ju, för att verkligen vara till hjälp som golfhund, apportera bollen. Ingen bra idé tyckte vi och återplacerade bollen efter förstulna blickar omkring oss för att se så att ingen upptäckt detta flagranta regelbrott. Vi väntade oss nästan att intendenten skulle poppa upp bakom en buske och ryta "fyra pliktslag för detta fusk!!" Så skedde dock inte, vilket var tur för våra nerver.

Det var en trevlig upplevelse att bära, smidigt och så. Inte så tungt heller, för jag hade bara med mig halva setet med klubbor.

Och hur det gick? Om man betänker att det var första gången jag trasslade runt med bärbag, hund, och med bara hälften av klubborna?

Tja (sa hon med illa dold belåtenhet): Jag spelade skitbra!! Inledde med par på 1:an, jag som aldrig gjort par på ett par 5-hål tidigare. Sen fortsatte jag med par på 2:an och sen, i ett saligt rus, så gjorde jag minsann par på 4:an också. Ja, förvisso strök jag 5:an och 6:an, eftersom några bunkrar blandade sig i spelet på ett högst osolidariskt sätt, men scoren efter de åtta hål vi spelade blev 18 poäng.

Han är minsann en riktig golfmascot, den hunden! Man kunde kanske leja ut honom till Tiger Woods som väl inte rosat banorna precis i år? Mot en procentsats på inspelade pengar?

Och sen blev det soffan, vinet och maten.

När man får oväntat besök

Jag gillar djur - förvisso tycker jag bäst om hundar och hästar, men jag är inte så kinkig; katter, getter, fåglar, ja de mesta fördrar jag. Vissa gillar jag inte. Fästingar borde inte få existera överhuvudtaget, ja kalla mig fästingrasist. Spindlar kommer högre på listan, men inte mycket.

Dessutom borde de ha vett att hålla sig utomhus, och definitivt inte i min diskho. Dock hittade jag krabaten ovan just där imorse. Under lätt hyperventilerande lyckades jag ändå göra havregrynsgröten klar, medan jag höll ett vakande öga på honom.

Maken skulle iväg på något företagstjohejsan och åt sin frukost i godan ro. "Innan du kör måste du slänga ut spindeln" sa jag. "Mhmmm..." svarade maken då, djupt försjunken i te, macka och tidningen. Hunden var upptagen av att tigga ost, och hade heller inget fokus på mattes dilemma.

Mycket riktigt. Maken kör iväg utan att ha skänkt spindeln en tanke och där står jag och spindeln. Om nu spindlar står. Vi stirrar stumt på varandra och jag som är en blödig person vill ändå inte slå ihjäl honom, trots allt har han ju inte gjort mig något ont. Ännu. Dessutom måste jag, för att slå ihjäl honom, komma i kontakt, och så modig är jag inte.

Nu har hunden och jag barrikaderat oss i vardagsrummet. Med jämna mellanrum går jag ut i köket och kikar om han sitter kvar. När jag ser honom ryser jag. Fast ännu mer rysansvärt vore om jag INTE såg honom, jo för då hade han ju rymt och vem vet vilka bakhåll han lagt sig i då?

Nu är goda råd dyra. Vad göra? Maken kommer inte hem förrän ikväll, och we are on our own, hunden och jag. Utlämnade åt ödet och spindeln.

Ja det får helt enkelt bli en dag på stan. Shoppa bort lite ångest. Det blir säkert dyrt.

Om att vara kreativ

I våras började jag och maken på kurs. Något nytt och spännande skulle det vara, något vi skulle göra tillsammans och börja från scratch båda två så att säga. Det blev akvarellmålning. Mer scratch än så kan det inte bli.

Det roliga är att när man i förbigående kastar ur sig att vi går på akvarellmålningskurs så förutsätter alla bums att det är jag som släpat med mig maken dit, mer eller mindre mot hans vilja och bättre vetande. Till och med instruktören (som inom parantes är man själv) tittade överraskat på honom och sa att jo, han hade haft manliga elever förr under sina tio år som kursledare. En manlig elev. I singular. Så där förbättrade maken statistiken så det visslade om det. Och sanningen är den att det här med att vifta med penslar och sprätta färg omkring sig, det var faktiskt makens idé från början.

Jag har aldrig sett mig som en visuell person. Jodå, visst hade jag den där perioden i 11-årsåldern när man ritade hästar på allt som man kunde klämma en hästbild på, men annars var det nog i stort sett det här med att rita och måla ett oskrivet (oritat?) blad för mig från huvudfotingarnas tid till nu.

Det ska erkännas: jag var lätt skeptisk. Måla? Moi? (Här försökte jag komma i stämning med ett litet franskt inslag). Jodå, jag kunde mycket lätt se framför mig hur jag har ett glas vin i handen (ett nödvändigt attribut för en målare tycker jag mig förstå). Att gå och handla färger, dyra fina papper och roliga penslar utgör heller inget problem.Men sen ska det ju bli något på papperet också. Helst något som man inte får skrämselhicka av att se.

Nåväl, vi gick vår kurs och det var kul! Svårt men roligt. Självförtroendet fick dock en liten knäck när de visade sig att maken målade bättre vass-strån än jag. Herregud, innerst inne hade jag ju trott att han skulle vara bra på sånt som är lite mer rätlinjigt, typ hus, medan jag skulle excellera i målningar av blommor och naturmotiv. Och så slår han mig på fingrarna bums!

Jag ville ju måla rosor, helt utan att ta hänsyn till att det nog inte är så lätt, men instruktören hade en märklig fäblesse för att låta oss måla traktorflak, båtar och sånt oinspirerande. Han sa till och med när jag varenda gång muttrade att jag ville måla rosor att det spelade ingen roll vad vi målade för det viktiga var att vi lärde oss tekniken. "Jag skiter väl i tekniken"tänkte jag hädiskt då, fast jag vågade inte säga det högt. Behöver jag säga att maken målade ett synnerligen prydligt traktorflak?

Maken är nämligen sådan. Metodisk. Organiserad. Lyssnar på instruktioner. Själv ser jag mig som mer impressionistiskt lagd. Snabbt ska det gå! Vilket fick till följd att standardfrågan från instruktören när jag satt där och begrundade mitt färdiga alster medan alla andra bara hunnit halvvägs var: "Är du klar med målningen?". Då insåg man, att nej det var man inte. Så då fick man ju måla lite till.

Det var ändå rätt kul, och vi beslöt oss för att gå även denna termin. Så nu var det dags. Temat för dagen var en gata i Volterra, det var valv och perspektiv och stenmurar och skuggor. Ganska svårt. Nåväl, vi kastade oss över motivet. Och sen kastade jag alstret i papperskorgen, fulare hus och gata har jag aldrig skådat, och jag orkade liksom inte hålla på och joxa med bränd sienna och ultramarin, jag kände att jag skulle göra denna okända och oskyldiga toscanska gatstump en stor otjänst genom att föreviga den för omvärlden.

Så sen ägnade jag mig åt att titta på när maken målade och komma med goda råd. Det uppskattade han säkert. I synnerhet måste han ha blivit glad åt mitt råa skratt när jag påpekade att hans gata såg ut som löparbanan på Malmö stadium, och den ligger mig bekant inte i Toscana. Det måste vara himla kul att vara gift med mig.

Piskan på ryggen

Om man har en blogg så måste man sköta den. Då kan man inte ranta runt helt obekymrat och lukta på blommorna och leva i sin egen värld. En blogg är ett åtagande. Ett ansvar. Skriver man inget så vaknar man kallsvettig mitt i natten och tänker att jämrans också, nu blev det inget nytt inlägg idag heller.

Därför tänkte jag att idag skulle jag skriva något. Något bra. Men så var det ju det där med jobbet. Jobb måste väl ändå anses vara laga förfall? Man måste ju ändå tjäna ihop till frolicen, vinet och rosgödningen vlll jag hävda. Så då kan man ju inte skriva.

Och sen, ja sen for jag helt sonika iväg ut för att spåra med hunden tillsammans med vännen och briarden. Lite blåsigt var det, men vi lade våra spår och gick sen en runda medan spåren låg till sig. Då pratade vi om böcker, hundar, barn, resor, jobb, ja det mesta. En animerad diskussion om Lancashire heeler hann vi också med. Det är bra med vännen B för där kan man utan vidare prut ryta att "hördudu din gamla morrhoppa", och sen är det bra med det. Det är skönt med folk som inte är långsinta. Själv är jag så kortsint att det nästan är löjligt. Maken, å sin sida, är ganska långsint. Å andra sidan blir han mycket sällan arg. Hans startsträcka är så lång att jag hinner bli arg och oarg åtminstone en tre-fyra gånger innan det börjar pysa ur öronen på honom. Och när han väl hinner bli arg, jag då har jag glömt vad vi bråkar om och tycker att nu ska vi väl inte vara osams... det måste vara oerhört frustrerande för honom.

Tja och sen åkte vi hem efter väl förrättat värv, och sen var det ju matlagning och ätande och Hedebyborna på DVD och då var det ju inte läge för några uppdateringar. Sån simultankapacitet besitter jag minsann inte.

Och nu så är det dags för kvällspromenad och sen ska man gå och lägga sig, helt utan hänsyn till bloggen. Det är tufft, det är det. Jag förstår ju också att världen väntar i andlös spänning på att få höra om när jag minsann blev två på helgens golftävling och vann en fin bärbag. Ni får dock fortsätta att vänta, den som väntar på något gott väntar alltid för länge, så är det ju.

Nu ska jag gå ut med hunden. Maken sover i läsefåtöjen, så spänd är han på att få läsa dagens blogginlägg.

Hurra! Maken är normal!

Läste en artikel i tidningen imorse. Det var en man som ägnade sig en stor del av tiden åt att bygga barbiehus och dito -miljöer i sitt hem. Dagsnoteringen var över 600 barbiedockor - dockor som tränade på gym, låg i hängmattan, pillade sig i näsan (det sista är min egen förmodan) - kort sagt, plasthus, plastdockor och plastattiraljer så långt ögat nådde.

Hu.

Jag sitter här och tittar kärleksfullt på maken (om man vindar med ögonen medan man skriver så går det), och tänker att vad är väl ett skrivbord fullt med döda skalbaggar, 14 hyllmeter böcker om fideikomiss och patronatsrätt? Det är ju fullständigt normalt och sunt.

Tänk, jag kunde varit gift med en barbiefantast men i stället har jag lyckats roffa åt mig en skalbaggsnörd. Jag är minsann lyckligt lottad!