Det roliga är att när man i förbigående kastar ur sig att vi går på akvarellmålningskurs så förutsätter alla bums att det är jag som släpat med mig maken dit, mer eller mindre mot hans vilja och bättre vetande. Till och med instruktören (som inom parantes är man själv) tittade överraskat på honom och sa att jo, han hade haft manliga elever förr under sina tio år som kursledare. En manlig elev. I singular. Så där förbättrade maken statistiken så det visslade om det. Och sanningen är den att det här med att vifta med penslar och sprätta färg omkring sig, det var faktiskt makens idé från början.
Jag har aldrig sett mig som en visuell person. Jodå, visst hade jag den där perioden i 11-årsåldern när man ritade hästar på allt som man kunde klämma en hästbild på, men annars var det nog i stort sett det här med att rita och måla ett oskrivet (oritat?) blad för mig från huvudfotingarnas tid till nu.
Det ska erkännas: jag var lätt skeptisk. Måla? Moi? (Här försökte jag komma i stämning med ett litet franskt inslag). Jodå, jag kunde mycket lätt se framför mig hur jag har ett glas vin i handen (ett nödvändigt attribut för en målare tycker jag mig förstå). Att gå och handla färger, dyra fina papper och roliga penslar utgör heller inget problem.Men sen ska det ju bli något på papperet också. Helst något som man inte får skrämselhicka av att se.
Nåväl, vi gick vår kurs och det var kul! Svårt men roligt. Självförtroendet fick dock en liten knäck när de visade sig att maken målade bättre vass-strån än jag. Herregud, innerst inne hade jag ju trott att han skulle vara bra på sånt som är lite mer rätlinjigt, typ hus, medan jag skulle excellera i målningar av blommor och naturmotiv. Och så slår han mig på fingrarna bums!
Jag ville ju måla rosor, helt utan att ta hänsyn till att det nog inte är så lätt, men instruktören hade en märklig fäblesse för att låta oss måla traktorflak, båtar och sånt oinspirerande. Han sa till och med när jag varenda gång muttrade att jag ville måla rosor att det spelade ingen roll vad vi målade för det viktiga var att vi lärde oss tekniken. "Jag skiter väl i tekniken"tänkte jag hädiskt då, fast jag vågade inte säga det högt. Behöver jag säga att maken målade ett synnerligen prydligt traktorflak?
Maken är nämligen sådan. Metodisk. Organiserad. Lyssnar på instruktioner. Själv ser jag mig som mer impressionistiskt lagd. Snabbt ska det gå! Vilket fick till följd att standardfrågan från instruktören när jag satt där och begrundade mitt färdiga alster medan alla andra bara hunnit halvvägs var: "Är du klar med målningen?". Då insåg man, att nej det var man inte. Så då fick man ju måla lite till.
Det var ändå rätt kul, och vi beslöt oss för att gå även denna termin. Så nu var det dags. Temat för dagen var en gata i Volterra, det var valv och perspektiv och stenmurar och skuggor. Ganska svårt. Nåväl, vi kastade oss över motivet. Och sen kastade jag alstret i papperskorgen, fulare hus och gata har jag aldrig skådat, och jag orkade liksom inte hålla på och joxa med bränd sienna och ultramarin, jag kände att jag skulle göra denna okända och oskyldiga toscanska gatstump en stor otjänst genom att föreviga den för omvärlden.
Så sen ägnade jag mig åt att titta på när maken målade och komma med goda råd. Det uppskattade han säkert. I synnerhet måste han ha blivit glad åt mitt råa skratt när jag påpekade att hans gata såg ut som löparbanan på Malmö stadium, och den ligger mig bekant inte i Toscana. Det måste vara himla kul att vara gift med mig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.