Det är olika med städning

Det är lite konstigt hur samma sak kan kännas så komplett olik mot sig själv. Detta låter kanske kryptiskt, men låt mig ge ett exempel ur verkligheten. Min verklighet.

Ingen kan påstå att jag gillar att putsa fönster. Jag har inget emot fönster i sig, och jag tycker om att titta ut genom dem. För att kunna titta ut så måste de vara hyfsat rena, alltså måste de putsas. När jag var liten hängde min mamma i krokig arm ut genom fönstret på femte våningen och putsade och gned och hade sig, iklädd en särskild städrock. Skulle det putsas skulle det vara fläckfritt. Dessutom så skulle fönsterna putsas emellan.

Numera har vi treglasfönster som inte behöver öppnas, så det borde vara en bagatell att putsa, i all synnerhet som jag skiter i om det blir lite fläckigt och dragigt. Dessutom kan jag stå på marken och putsa de flesta utifrån, det krävs liksom ingen akrobatik. Som tur är. Städrock slipper jag också.

Ändå är det verkligen aptrist att göra det, och jag har utvecklat en stor talang för att skjuta upp det till morgondagen. Eller ännu hellre nästa vecka. Eller månad.

Nu var gårdagen en riktig höstdag. En sån där där man känner att det är dags att feja lite i trädgården. Städa växthuset. Ett växthus består av rutor. Det är liksom det som är kvintessensen av ett växthus. Då borde jag ju drabbas av akut fönsterputsarmelankoli kan man tycka. Men nä - muntert gnolande kånkar man ut alla möbler, prylar och pelargoner.

Man torkar bort spindelväv. Man sopar, fejar och putsar fönster som i ett rus. Det är inte jobbigt alls, bara roligt.

De vanliga fönsterna är däremot fortfarande sorgligt oputsade. Nu hittade jag en annan taktik att skjuta upp eländet, nämligen att tvinga maken att slipa fönsterkarmarna. När han slipar och sedermera målar, ja då kan jag ju inte putsa. Det säger sig själv.