Därför tänkte jag att idag skulle jag skriva något. Något bra. Men så var det ju det där med jobbet. Jobb måste väl ändå anses vara laga förfall? Man måste ju ändå tjäna ihop till frolicen, vinet och rosgödningen vlll jag hävda. Så då kan man ju inte skriva.
Och sen, ja sen for jag helt sonika iväg ut för att spåra med hunden tillsammans med vännen och briarden. Lite blåsigt var det, men vi lade våra spår och gick sen en runda medan spåren låg till sig. Då pratade vi om böcker, hundar, barn, resor, jobb, ja det mesta. En animerad diskussion om Lancashire heeler hann vi också med. Det är bra med vännen B för där kan man utan vidare prut ryta att "hördudu din gamla morrhoppa", och sen är det bra med det. Det är skönt med folk som inte är långsinta. Själv är jag så kortsint att det nästan är löjligt. Maken, å sin sida, är ganska långsint. Å andra sidan blir han mycket sällan arg. Hans startsträcka är så lång att jag hinner bli arg och oarg åtminstone en tre-fyra gånger innan det börjar pysa ur öronen på honom. Och när han väl hinner bli arg, jag då har jag glömt vad vi bråkar om och tycker att nu ska vi väl inte vara osams... det måste vara oerhört frustrerande för honom.
Tja och sen åkte vi hem efter väl förrättat värv, och sen var det ju matlagning och ätande och Hedebyborna på DVD och då var det ju inte läge för några uppdateringar. Sån simultankapacitet besitter jag minsann inte.
Och nu så är det dags för kvällspromenad och sen ska man gå och lägga sig, helt utan hänsyn till bloggen. Det är tufft, det är det. Jag förstår ju också att världen väntar i andlös spänning på att få höra om när jag minsann blev två på helgens golftävling och vann en fin bärbag. Ni får dock fortsätta att vänta, den som väntar på något gott väntar alltid för länge, så är det ju.
Nu ska jag gå ut med hunden. Maken sover i läsefåtöjen, så spänd är han på att få läsa dagens blogginlägg.
Gillar din prioriteringsordning om varför man måste tjäna pengar - slår vad om att Hampus gör det också!
SvaraRadera