Jag gillar djur - förvisso tycker jag bäst om hundar och hästar, men jag är inte så kinkig; katter, getter, fåglar, ja de mesta fördrar jag. Vissa gillar jag inte. Fästingar borde inte få existera överhuvudtaget, ja kalla mig fästingrasist. Spindlar kommer högre på listan, men inte mycket.
Dessutom borde de ha vett att hålla sig utomhus, och definitivt inte i min diskho. Dock hittade jag krabaten ovan just där imorse. Under lätt hyperventilerande lyckades jag ändå göra havregrynsgröten klar, medan jag höll ett vakande öga på honom.
Maken skulle iväg på något företagstjohejsan och åt sin frukost i godan ro. "Innan du kör måste du slänga ut spindeln" sa jag. "Mhmmm..." svarade maken då, djupt försjunken i te, macka och tidningen. Hunden var upptagen av att tigga ost, och hade heller inget fokus på mattes dilemma.
Mycket riktigt. Maken kör iväg utan att ha skänkt spindeln en tanke och där står jag och spindeln. Om nu spindlar står. Vi stirrar stumt på varandra och jag som är en blödig person vill ändå inte slå ihjäl honom, trots allt har han ju inte gjort mig något ont. Ännu. Dessutom måste jag, för att slå ihjäl honom, komma i kontakt, och så modig är jag inte.
Nu har hunden och jag barrikaderat oss i vardagsrummet. Med jämna mellanrum går jag ut i köket och kikar om han sitter kvar. När jag ser honom ryser jag. Fast ännu mer rysansvärt vore om jag INTE såg honom, jo för då hade han ju rymt och vem vet vilka bakhåll han lagt sig i då?
Nu är goda råd dyra. Vad göra? Maken kommer inte hem förrän ikväll, och we are on our own, hunden och jag. Utlämnade åt ödet och spindeln.
Ja det får helt enkelt bli en dag på stan. Shoppa bort lite ångest. Det blir säkert dyrt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.