Hurra! Maken är normal!

Läste en artikel i tidningen imorse. Det var en man som ägnade sig en stor del av tiden åt att bygga barbiehus och dito -miljöer i sitt hem. Dagsnoteringen var över 600 barbiedockor - dockor som tränade på gym, låg i hängmattan, pillade sig i näsan (det sista är min egen förmodan) - kort sagt, plasthus, plastdockor och plastattiraljer så långt ögat nådde.

Hu.

Jag sitter här och tittar kärleksfullt på maken (om man vindar med ögonen medan man skriver så går det), och tänker att vad är väl ett skrivbord fullt med döda skalbaggar, 14 hyllmeter böcker om fideikomiss och patronatsrätt? Det är ju fullständigt normalt och sunt.

Tänk, jag kunde varit gift med en barbiefantast men i stället har jag lyckats roffa åt mig en skalbaggsnörd. Jag är minsann lyckligt lottad!