Ny teknik

Min man, maken kallad, är verkligen ingen teknikkramare. Jo, jag tar bums tillbaka, när han köpte sin stereolupp för att skärskåda skalbaggar in på deras intimaste kroppsdelar, då packade han ögonaböj upp prytteln och läste ivrigt manualen.

Men annars... Låt mig illustrera detta genom följande exempel. Maken avskyr mobiltelefoner. Hade han fått bestämma så hade vi fortfarande haft vägghängde telefoner där man talade i en tratt och sa "fröken, koppla mig till Stångby 34!". Till exempel.

Fast nu måste han ju ha en mobil. Visserligen obstruerar han detta genom att så sällan som möjligt svara i den, och om han mot förmodan svarar så trycker han ofelbart på fel knapp och kopplas antingen bort, eller också hör man bara dämpade svordomar.

Vilken mobiltelefon som helst tröttnar ju på sån behandling, och hans började visa otvetydiga tecken på att ligga på sitt yttersta trots att den bara var en 7-8 år gammal.

Motsträvigt började maken inse att han måste köpa en ny. Sen lyckades han skjuta detta på framtiden genom att ta över en gammal på jobbet. Allt för att slippa utsätta sig för att gå i in i en mobiltelefonsaffär och behöva ta beslut. Dock visade sig denna nya mobil vara allt annat än samarbetsvillig. Den låste sig bland annat (vilket inom parentes nog maken i och för sig tyckte var rätt vilsamt), så jag sa strängt ifrån att nu måste du nog ändå bita tjuren i de sura hornen och köpa en ny.

Idag när jag kom hem från en dag på stan med systern påtalade maken stolt att nu, nu hade han köpt en ny mobil. Den låg i sin låda på matsalsbordet. Han såg ut som en stolt tupp och inväntade beröm för sin handlingskraft.

Efter några timmar undrade jag försynt om han inte skulle ladda den och göra vad som nu behövs göras för att kunna stå i kontakt med sin omvärld. Maken tittade oförstående och kved: herregud ska jag behöva göra det också?!! Nu har jag ju köpt den, nu får det faktiskt vara nog för idag. Det ska bli spännande att se när det händer något mer...

Heminredning

Jag tänkte att det kanske var dags att avhandla ett annat ämne i bloggen, kanske man blir lite trött på huliganen och maken? (Fast det kan väl ändå inte var möjligt?!)

Heminredning är också lite kul, tycker jag. Och ska man döma av mängden inredningstidningar och inredningsaffärer som ploppar upp lika flitigt som finnar i ett tonårsansikte så är jag inte direkt ensam om detta intresse.

Själv prenumererar jag på Drömhem och Trädgård, och har gjort det i ett par år. Fast ibland undrar jag om det inte börjar infinna sig en viss mättnadskänsla? En känsla av att man har liksom sett dessa hem, eller i alla fall snarlika, i en strid ström. Det är samma typ av antingen väldigt moderna, väldigt öppna hem med glas, betong, metall så långt ögat ser (man undrar ju vem som ska putsa bort alla fingeravtryck från kylskåpsdörren. Eller om alla gillar full utsikt över den stökiga köksbänken när man sitter och äter). Eller också är det samma slags nötta, skavda lantliga möbler, rosenmönster och lantliga charm. Missförstå mig inte, jag tycker också det är fint. Jag gillar såväl rosor som gammalt och blandat.

Men läser jag en gång till att "si-och-så inreder på sitt eget personliga vis i fransk/dansk anda, lite shabby chic, så där" så kommer jag att drabbas av kaskadkräkningar. Det är ungefär lika nyskapande som att i trädgårdsreportage läsa det omstörtande budskapet att det är trevligt att skapa rumskänsla i trädgården, att man inte kan se allt på en gång. Nähä! Så förvånad jag blir. Vill vi inte alla ha helt öppna trädgårdar med bara en gigantisk gräsmatta och rader med gul-röd-gul-röd tulpan?? Min världsbild skakas.

Men för att återgå till heminredning - det är också väldigt intressant att läsa om folk som inreder med en myckenhet av levande blommor i olika udda kärl man har. Sen ser man fantastiska rum översållade med vita rosor, tulpaner, orkidéer och man inser att man måste antingen a) äga en blomsteraffär eller b) råna en sån för att ha råd med det. Själv är man ju glad om man köper sig en 10-pack tulpaner någon gång då och då. Dessa blommor står dessutom inte i någon av alla de fula vaser man själv samlat på sig genom åren, utan det är i diverse kärl av mer spännande kaliber.

Nu är jag i alla fall i den lyckliga belägenheten att jag verkligen kan visa ett exempel på inredning à la shabby chic. Om det är den franska eller danska stilen vill jag låta vara osagt.

Titta här så påhittigt man lagt tak över plåtcontainers för att skapa en lite mysigare hemkänsla!

Och se här, shabby så det förslår! Observera den fiffiga placeringen av lysknappen: i taket minsann! Hihi, det var väl käckt och nyskapande! För att inte tala om eluttaget som också sitter i taket. Då är det bra om man är lång. Eller om takhöjden är låg.

Skåda! En sån lite nonchalant placering av elementet, lite casual placerat mitt på golvet. Inget fyrkantigt tänk att alla element ska sitta ur vägen, typ vid väggen eller så.

Blommor ser man inte så många här, det är sant. Men å andra sidan kan man ju ana ett rejält lager snus i hyllan. Snus är snus om än i gyllne dosor sägs det ju. Här tycks det mer vara plast som gäller i och för sig. I dosorna alltså.

Och vem är det då som bor i detta heminredningsmecka undrar man?

Kan det vara sonen?

Och mamma undrar ju om hon inte ska skicka lite korstygnsbonader eller något sådant åt honom, jag tycker nog att väggarna ser lite väl tomma ut. Lite väl nybrutal stil. Typ.

Blir det så mycket bättre än så här?

Idag är det fredag. Dag före Alla Helgons Dag. Jag jobbade halvdag, och maken som lever ett lättjefullt liv var helt ledig. Nåja, jag hade ett hårt schema åt honom medan jag förtjänade vårt dagliga bröd; han skulle handla detsamma (vårt dagliga bröd alltså) och tömma diskmaskinen. Maken bleknade när jag meddelade vad som skulle göras, men sa tappert att han skulle göra sitt bästa.

Jag är också lycklig att kunna meddela att han löste sina uppgifter med glans! Förvisso ringde han när jag hade som mest bråttom och höll på Med En Mycket Viktig Arbetsuppgift och Var En Mycket Upptagen och Viktig Person och dillade något om vilken sorts svamp vi skulle ha till maten, men även detta löste sig till full belåtenhet.

Sen lyckades jag också locka med honom ut i naturen, hör och häpna! En strålande höstdag, det finns inget vackrare. Man blir så lycklig inombords och hunden blir minsann lycklig inte bara inombords utan även utombords så han for runt som en speedad huligan och utstrålade livsglädje så det var en fröjd åt det.

Vi var vid Måryd, en inte alltför lång men väldigt vacker runda. Man vill ju inte totalt trötta ut sin medgörlige man, då kanske han inte följer med fler gånger?

Visst ser det ljuvligt ut?

Och nu är det snart dags att gå ut och fixa lite mat (kyckling med grönpeppar och paprika), äta länge, länge, prata mycket, klia på hunden och njuta av livet.

Det var det

Nu har man varit iväg på informationsträff med skatteverket. Då blir man förbluffad - kanske inte över själv budskapet, för i ärlighetens namn; momsregler är inget man hetsar upp sig över i första taget. Nej det som var mest häpnadsväckande var kön till parkeringsautomaten. Det tog nästan 15 minuter att komma fram, och kön sträckte sig över hela parkeringsplatsen.

Inte visste jag att det var så himla populärt med momsinformation. Det kan i alla fall inte ha varit fikat folk kom för, blaskigare kaffe och torrare smörgås var det sällan man skådade (sa hon otacksamt).

Men annars har det varit en bra dag; vi har morrat på en av våra större beställare (huliganen), lett hult mot densamme (jag), sovit under skrivbordet (huliganen), redigerat jätterapporten Allan (jag). Och vågar man säga det, det flöt på riktigt bra. Men här skjuts inga björnar och ropas inga hej och gås inte över några åar förrän eländet är baxat iväg till beställaren. Än kan mycket gå åt fanders (sa hon optimistiskt).

För övrigt tror jag att jag har en manlig gen, eller två. Jag håller nämligen på att bli förkyld. Och tycker oändligt synd om mig själv. Jag lider. Jag stönar ihåligt. Men hjälper det? Kommer någon ilande med svala händer att lägga på pannan, sval glass att sleva i sig, ett glas sval champagne att muntra upp sig med? Ack nej. Jag får väl gå ut och laga lite kvällsmat själv då (sa hon tappert).

Torsdagsklagan

För en stund sen kom jag hem från morgonpromenaden med huliganen. Det var en skön promenad, och det ser ut att bli en strålande höstdag, en sån där när man vill ta hunden med sig ut i skogen som brinner i höstfärger, gå en lång promenad, kanske lägga ett spår, kanske prata käkarna ur led med hundiga vännen om man har tur.

I normala fall hade detta varit en fullt möjlig plan för dagen, jo för jag har ju det så lyxigt att jag är ledig torsdagseftermiddagar. Ändå sitter jag här och känner mig lite moloken.

Idag ska jag nämligen a) gå på informationsträff hos skatteverket, och b) jobba hela eftermiddagen och förmodligen kvällen också med att redigera en jätterapport.

Hur planerar jag egentligen? Och var är höstrusket när man som bäst behöver det?

P.S. Allt är inte nattsvart. Det finns nämligen ett c) också. Lunch med maken!

Lite sorgligt är det nog - också lite jul

Idag har vi ätit upp den sista av de egenodlade tomaterna. Nu blir det blaskiga köpetomater tills nästa skörd är färdig.

Nu finns det bara en sak kvar att skörda, nämligen grönkålen. Inte vet jag hur man gör med grönkål, det är första året jag odlar sånt. Den får väl stå kvar tills det är lagom att göra halländsk grönkål till jul?

Jag är inte så mycket för traditioner (eller jo, det är jag nog, men just nu passar det bättre att skriva att jag inte är det, måste man vara skrupulöst sanningsenlig i en blogg?), jag avskaffade under makens gny och veklagan julmaten häromåret. "Vill du äta julmat på julafton så kan du ju laga den själv" sa jag barskt, väl medveten om att risken/chansen att maken skulle ställa sig och röra i kastrullerna på julafton var tämligen obefintlig. För att inte säga icke-existerande.

Jag gillar ju att laga mat, men i ärlighetens namn, hur kul är det att göra köttbullar, steka prinskorv, fixa sillsallad och sånt? Inte särskilt, eller hur? Nog för att det visst kan vara gott med lite julmat, men det får man ju ändå, julbord på jobbet, julmat hos syrran på lillejulafton (som intags med en myckenhet vin, massor av högljutt prat och stoj och stim). På julafton vill jag ha en mer kulinarisk utmaning. Så det blir rådjursstek, kalvfilé, lamm eller något sådant. Det händer att jag tar mig vatten över huvudet och står och hyperventilerar i köket någon timme innan gästerna dyker upp, men till slut blir det ändå bra. Och blir det inte bra så får man väl dricka lite mer vin? När väl de förstockade traditionalisterna kommit över chocken att slippa trassla in sig i sillsallad på julafton så tror jag faktiskt också att de gillar nyordningen. Men det skulle de väl aldrig medge. Jag har förresten redan kommit på vad vi ska äta i år...

Men lite traditioner måste man ju ändå ha. Klä julgranen till exempel. Då måste man alltid kivas om hur glittret ska appliceras på juligaste sätt. Och medan man gör det, och medan girlanger, kulor och halmfigurer far genom luften så gör jag skinkan i ugnen. Ofta blir det sent, för skinkeländet tar alltid längre tid på sig än vad jag räknat med, och till skinkan ska det ju vara halländsk grönkål. Det finns inget som är så mysigt som att sitta hela familjen runt köksbordet, äta skinkmackor och äta grönkål (de som vill), och veta att julgranen tindrar i vardagsrummet.

Jag sa ju att jag var traditionalist.

Fast egentligen handlade ju det här inlägget om tomater.

Alternativ energi

Borde man inte kunna värma upp åtminstone ett litet hus om man stängde in ett antal kvinnor i klimakteriet där? I alla fall om man retade upp dem lite?

Jag tror jag vill bita någon.