Lite sorgligt är det nog - också lite jul

Idag har vi ätit upp den sista av de egenodlade tomaterna. Nu blir det blaskiga köpetomater tills nästa skörd är färdig.

Nu finns det bara en sak kvar att skörda, nämligen grönkålen. Inte vet jag hur man gör med grönkål, det är första året jag odlar sånt. Den får väl stå kvar tills det är lagom att göra halländsk grönkål till jul?

Jag är inte så mycket för traditioner (eller jo, det är jag nog, men just nu passar det bättre att skriva att jag inte är det, måste man vara skrupulöst sanningsenlig i en blogg?), jag avskaffade under makens gny och veklagan julmaten häromåret. "Vill du äta julmat på julafton så kan du ju laga den själv" sa jag barskt, väl medveten om att risken/chansen att maken skulle ställa sig och röra i kastrullerna på julafton var tämligen obefintlig. För att inte säga icke-existerande.

Jag gillar ju att laga mat, men i ärlighetens namn, hur kul är det att göra köttbullar, steka prinskorv, fixa sillsallad och sånt? Inte särskilt, eller hur? Nog för att det visst kan vara gott med lite julmat, men det får man ju ändå, julbord på jobbet, julmat hos syrran på lillejulafton (som intags med en myckenhet vin, massor av högljutt prat och stoj och stim). På julafton vill jag ha en mer kulinarisk utmaning. Så det blir rådjursstek, kalvfilé, lamm eller något sådant. Det händer att jag tar mig vatten över huvudet och står och hyperventilerar i köket någon timme innan gästerna dyker upp, men till slut blir det ändå bra. Och blir det inte bra så får man väl dricka lite mer vin? När väl de förstockade traditionalisterna kommit över chocken att slippa trassla in sig i sillsallad på julafton så tror jag faktiskt också att de gillar nyordningen. Men det skulle de väl aldrig medge. Jag har förresten redan kommit på vad vi ska äta i år...

Men lite traditioner måste man ju ändå ha. Klä julgranen till exempel. Då måste man alltid kivas om hur glittret ska appliceras på juligaste sätt. Och medan man gör det, och medan girlanger, kulor och halmfigurer far genom luften så gör jag skinkan i ugnen. Ofta blir det sent, för skinkeländet tar alltid längre tid på sig än vad jag räknat med, och till skinkan ska det ju vara halländsk grönkål. Det finns inget som är så mysigt som att sitta hela familjen runt köksbordet, äta skinkmackor och äta grönkål (de som vill), och veta att julgranen tindrar i vardagsrummet.

Jag sa ju att jag var traditionalist.

Fast egentligen handlade ju det här inlägget om tomater.