Och nu är det vår!

Man kunde tro att det är vinter, förste advent som det är och allting. Men si, då tror man uppenbarligen fel!

Igår röjde jag i växthuset, beskar pelargoner, sopade upp alla nerfallna blad från vinrankan, bar in trädgårdsbänken och var flitig som ett bi. Hängde upp en ljusslinga i vinrankan och pysslade och hade mig. Så fick jag syn på en hink där jag planterat tulpanlökar, för jag ville få tulpaner tidigt till våren, kunna njuta av egen blomsterprakt medan mars fortfarande ligger som ett kallfuktigt omslag runt en. Och vad ser jag? Jo tulpanerna tycker att det börjar bli vår! De börjar sticka upp så smått, och nu undrar jag om jag kommer att få egna jultulpaner?!

Huliganens karriär som utställningshund

Huliganen har en kort, men dock, karriär som utställningshund.

Allra första gången vi ställde ut honom var en svettig tillställning. I mer än en bemärkelse. Det var sommar, det var sol och vi tyckte det kunde vara kul att prova på en inofficiell utställning på Bosjökloster. Vi tyckte att vår lille valp kunde göra sig fint i slottsmiljö. Hela familjen, inklusive en 6-månaders huliganvalp for dit med fikakorg och filt och fulla av förväntan. Huliganen tyckte det var pin livat och slog nästan knut på sig själv av upphetsning.

Vi kollade på de valpar som var före oss, och började ana oråd. Man skulle kunna stå stilla, man skulle kunna trava bredvid matte och man skulle kunna stå på ett bord och bli klämd på utan att bita domaren. Allt detta skulle man dessutom klara av utan att sno in sig som en kokong i kopplet. Maken, som avsvurit sig allt ansvar för att visa upp valpen lutade sig tillbaka och såg road ut, medan jag försökte köra en snabbutbildning av Huliganen.

Sen var det vår tur. Det var, som tur var, bara vi som var västgötar så en liten tröst var ju att vi åtminstone skulle bli bästa västgötaspetsvalp... Hampus kastade sig frejdigt in i utställningsringen när vi blev uppkallade, släpande sin matte efter sig. Domaren, en vänlig man, vann sedan vårt hjärta genom att uttala sig högeligen uppskattande om Huliganen, och vi andades ut.

Men sen kom ju det där med att visa upp honom i rörelse. Jag tog kopplet i vänster hand och började småjogga längs ringen. Huliganen blev utom sig av glädje och körde sin egen katapultlarvstil där han hänger sig i kopplet och vräker sig framåt medelst blandade hopp och skutt. Vi tog oss snabbt runt ringen och frågade sen domaren om vi vann på snabbast tid? Fast det gjorde vi inte utan han skrev "svårbedömda rörelser" i protokollet, och det får man nog anse vara ett rättvist uttalande. Dock skrev han många andra trevliga saker som "Utmärkt typ. Väldigt tilltalande huvud och uttryck. Maskulin. Väldigt fina öronansättningar. Kraftfull hals. Utmärkt längd. Välvinklad fram och bak. Utmärkt bröstkorg".

Och trots vår spektakulära uppvisning av gångarterna så gick vi vidare till den stora finalen. Vi var makalöst stolta och såg en glänsande utställningskarriär framför oss. I finalen åkte vi dock ut, eftersom Huliganen helt plötsligt fick syn på lillmatte och gjorde en högkvalitativ uppvisning av saltomortaler i dubbel pik med mollbergskruv i kopplet. Ulrika Knape hade blivit grön av avundsjuka. Vi for dock hem med fin rosett och hederspris.

När matte lite förträngt hur det egentligen varit ställde vi två gånger ut oss på den stora internationella utställningen på Sofiero. Varför börja i liten skala när man har en hund med väldigt fina öronansättningar? Nu skulle vi slå omvärlden med häpnad!

Första gången fick vi en barsk tysk domare. Vi fylldes av bävan så till den milda grad att Huliganen faktiskt tog sig runt ringen med något som med mycket god vilja och med svag syn kunde anses vara en nästan passabel uppvisning. Tanten klämde och kände, vi fick visa upp oss igen, och till slut var det bara Hampus och en liten söt tikflicka kvar. Tiken vann, men Hampus blev BIM, fick ett ck och ett förstapris. Självklart köpte vi alla prisrosetter och pokaler som detta kvalificerade oss till, de vet verkligen hur man får en hundägare att öppna plånboken på sådana tillställningar. Så här skrev den tyska damen, som vi upptäckte var en schysst figur, en sån som begriper sig på huliganhundar: "Very promising youngster in good condition. Showing nicely, showing freely. Still soft in front. Strong front, body and hindquarters. Correct coat. Good expression".

Jojo. Den very promising youngstern och jag for hem igen, glödande av stolthet och nästa år stod vi där igen på Sofiero. Då skulle vi dessutom visa upp oss på stora gräsmattan framför slottet. Det tog tid... och längre tid... och ännu längre tid. Vi väntade och väntade och blev tröttare och tröttare och när det äntligen var vår tur var både jag och Huliganen ganska slut. Dessutom fick vi en domare från Stockholm. Inbitna skåningar som vi är tittade vi skeptiskt på honom. Tyvärr tittade han lika skeptiskt på oss. Visserligen berömde han pälskvalitet och skrev att Huliganen hade välformade ögon, stark hals och välformad bröstkorg - men sen skriver detta rikspucko att Huliganens öron har för vid ansättning!?! Har man hört så dumt??!! Dessutom tyckte han att Huliganen var spänd i sina rörelser (märkligt nog efter att vi fått vänta så oerhört länge), så vi avfärdades med ett 2:a pris.

Huliganen och jag tittade på varandra och tänkte att om den här domare inte känner igen citat "väldigt fina öron" när han ser dem, så är han inte mycket till domare. Ja vi tänkte nog ett eller annat ofördelaktigt om domarens egna öron om vi ska vara ärliga. Sen for vi hem och fick ett våldsamt gallstensanfall, i alla fall matte, som så småningom ledde till att matte numera är utan gallblåsa.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att det var denne domare som är helt och hållet är ansvarig för gallstensanfallet med sina dumma kommentarer - men jag vill inte heller avfärda denna teori.

Men det blev Huliganens sista insats i utställningsringen. Jag tycker han är den finaste Huligan som finns, och Huliganen som inte direkt anfäktas av någon falsk blygsamhet tycker detsamma.

Om det här med att blogga

Innan jag började blogga tyckte jag innerst inne att det var ganska fånigt, ett introvert navelskådande som las ut till allmän beskådan. Jag förstod inte vitsen med det: ville man skriva dagbok så ska det väl vara privat? Och till det finns det fina böcker att skriva i, med riktig penna på riktigt papper, på det där gammaldags viset.

Fast sen insåg jag att det är ganska kul. Min blogg är min hobby, jag skriver för att det är roligt, och det är också roligt att någon läser - vem det nu kan vara. Vissa känner jag ju till, andra vet jag inte vem det är.

Sen börjar man kolla andras bloggar och det finns en hel uppsjö av olika kaliber.

Nu har jag suttit här och läst och gråtit framför datorn, jo för jag hittade en länk till den här bloggen på Ketchupmammans sida: http://honungspojken.blogspot.com/ .

Då funderar jag på vad jag håller på med - jag bloggar om min hund, min vardag, min make och barnen och helt triviala saker. Inget världsomstörtande precis. Ja inte för att jag direkt tycker att vare sig maken, barnen eller hunden är triviala, men jag lever ett ganska okomplicerat, gott liv där mitt för närvarande största problem är att hitta nya glasögonbågar.

Då läser man om hjärtskärande orättvisa, hur livet tar sig helt fel vägar, hur en liten knubbig honungspojke med världens goaste leende har en framtid som inte är den som man önskar för sitt barn. Och då gråter man. Samtidigt så blir man så imponerad och varm om hjärtat av den styrka och den kärlek som folk hittar i de mest tunga situtationer.

Sen inser man att finns det någon endaste liten beröringspunkt mellan denna bloggen och min så är det nog att man skriver om kärleken till det som står en allra närmast.

Novembermorgon

Hur mycket jag än gillar morgonpromenader så måste jag säga att det kan vara svårt att finna charmen hos novembermorgnar. Det är regnvåt asfalt, regnbyxor (lätt leriga), vantar, bylsig jacka, reflexer och blöt Huligan. Och mörkt, mörkt, mörkt.

Det kan inte förnekas, det är onekligen lättare på sommaren. Shorts, t-shirt, sandaler och hund. Klart!

Fast nu är det snart förste advent och då kommer alla adventsljusen och ljusslingorna, det är väldigt mysigt. Dock är det en på vår morgonrunda som redan i ett par veckor haft utegran med belysning. Det är inte mysigt. Det är fusk! Inget adventspynt före förste advent.

Någon jävla ordning får det väl ändå vara?

I spårskogen

Idag var jag och Huliganen lediga på eftermiddagen. Hur kan man bättre tillbringa en eftermiddag än att fräsa iväg ut i spårskogen med vännen B, Cirkus och Nike? Okej, det regnade lite, men vi är ju hurtiga typer som inte låter såna petitesser hindra oss.

När man träffas gör man så här: först lägger vi spåren medan hundarna sitter kvar i bilarna och ser ut som att "vi får minsann aldrig följa med och göra något roligt", och sen får de ju faktiskt komma ut och börjar då med att Cirkus och Hampus hoppar jämfota på varandra och fräser så att morrhåren skrynklar sig. Det tycker de båda är ohemult roligt.

Nike som är en fin dam hoppar minsann inte jämfota på någon. Sen går vi en sväng och då tänker jag ju fotografera hundarna. De har verkligen inte tid att låta sig fotograferas utan fnattar åt alla möjliga håll. Då placerar vi dem på en spång och säger till på skarpen att de ska sitta fint och säga "cheese!". Då glor alla hundarna åt var sitt håll, i synnerhet den lille huliganen. Dessutom är det skumt eftersom det ju faktiskt är regnväder, så ja, fotona blir väl som de blir. Det vill säga suddiga.

Sen traskar vi en runda, avhandlar allt som ska avhandlas, hoppar lite jämfota till på varandra om man nu inte skulle vara tillräckligt påhoppad. Eller menar jag avhoppad?

När jag lade spåret upptäckte jag att jag av någon outgrundlig anledning bara fått med mitt en lite fjuttig spårapport, som då fick ligga som slutapport. Detta var nog inte så dumt i och för sig, för Huliganen blev oerhört "på" och tänkte att "det ska finnas apporter här, jag vet det nog!". Han fräste runt som en liten målmedveten bulldozer i spåret och blev mycket nöjd när han så småningom faktiskt hittade pinnen.

Tja och sen så fick vi ju prata lite till. Och sen var det dags att åka hem vilket var högeligen onödigt tyckte Huliganen som gärna hade stannat längre i skogen och gått fler spår.

Men man blir rätt så trött av spår ändå - så nu sover han den rättfärdiges sömn.

Idag blir det inget bloggande

För jag är för arg.

Anledningen till detta är att jag skulle måla lite akvarell tänkte jag mig. Det är ju kurs imorgon och då vill man ju glänsa med att visa upp ett egenhändigt målat alster som kan slå omvärlden med häpnad. Jag åstadkom ett alldeles väldigt glanslöst äpple som möjligen skulle slå sin omvärld med häpnad på grund av sin oerhörda fulhet, en muterad apelsin och ett gäng skrangliga risbuskar till träd. Då blir jag sur och arg. Och då blir det inget bloggande.

Och nej, det är inte ett moget beteende.

Jag är unik

Ja jag har ju alltid misstänkt det, men nu har jag fått en åtminstone halvofficiell bekräftelse på det. Tyvärr yttrar sig inte denna unikhet i att jag är unikt begåvad. Unikt vacker. Unikt rik.

Nej min sällsynthet består i att jag har ett långsynt och ett närsynt öga. Detta är i och för sig inget unikt, många har det så. Men det som gör att optikern tindrar med ögonen är skillnaden mellan ögonen. Denna skillnad gör uppenbarligen att jag inte kan ha vanliga, ohyggligt dyra progressiva glas - jag måste dessutom ha specialbehandlade glas, för annars blir mitt högeröga jättestort och mitt vänsteröga jättelitet i glasögonen. Denna specialbehandling kostar då ytterligare ett antal tusenlappar - därav optikerns förtjusning. Detta är alltså rent estetiskt. Vill jag gå omkring och se ut som en utomjording med ett jätteöga och ett litet, lite bihang så går det ju. Jag känner dock att min skönhet för övrigt inte är av sådan kaliber att man kan ha överseende med sådan obalans.

Skit också. Jag som äntligen lyckats bestämma mig för två par bågar, nu blir det bara ett par i alla fall.

Jag hade faktiskt hellre varit unikt begåvad. Om man hade fått välja alltså.