Huliganens karriär som utställningshund

Huliganen har en kort, men dock, karriär som utställningshund.

Allra första gången vi ställde ut honom var en svettig tillställning. I mer än en bemärkelse. Det var sommar, det var sol och vi tyckte det kunde vara kul att prova på en inofficiell utställning på Bosjökloster. Vi tyckte att vår lille valp kunde göra sig fint i slottsmiljö. Hela familjen, inklusive en 6-månaders huliganvalp for dit med fikakorg och filt och fulla av förväntan. Huliganen tyckte det var pin livat och slog nästan knut på sig själv av upphetsning.

Vi kollade på de valpar som var före oss, och började ana oråd. Man skulle kunna stå stilla, man skulle kunna trava bredvid matte och man skulle kunna stå på ett bord och bli klämd på utan att bita domaren. Allt detta skulle man dessutom klara av utan att sno in sig som en kokong i kopplet. Maken, som avsvurit sig allt ansvar för att visa upp valpen lutade sig tillbaka och såg road ut, medan jag försökte köra en snabbutbildning av Huliganen.

Sen var det vår tur. Det var, som tur var, bara vi som var västgötar så en liten tröst var ju att vi åtminstone skulle bli bästa västgötaspetsvalp... Hampus kastade sig frejdigt in i utställningsringen när vi blev uppkallade, släpande sin matte efter sig. Domaren, en vänlig man, vann sedan vårt hjärta genom att uttala sig högeligen uppskattande om Huliganen, och vi andades ut.

Men sen kom ju det där med att visa upp honom i rörelse. Jag tog kopplet i vänster hand och började småjogga längs ringen. Huliganen blev utom sig av glädje och körde sin egen katapultlarvstil där han hänger sig i kopplet och vräker sig framåt medelst blandade hopp och skutt. Vi tog oss snabbt runt ringen och frågade sen domaren om vi vann på snabbast tid? Fast det gjorde vi inte utan han skrev "svårbedömda rörelser" i protokollet, och det får man nog anse vara ett rättvist uttalande. Dock skrev han många andra trevliga saker som "Utmärkt typ. Väldigt tilltalande huvud och uttryck. Maskulin. Väldigt fina öronansättningar. Kraftfull hals. Utmärkt längd. Välvinklad fram och bak. Utmärkt bröstkorg".

Och trots vår spektakulära uppvisning av gångarterna så gick vi vidare till den stora finalen. Vi var makalöst stolta och såg en glänsande utställningskarriär framför oss. I finalen åkte vi dock ut, eftersom Huliganen helt plötsligt fick syn på lillmatte och gjorde en högkvalitativ uppvisning av saltomortaler i dubbel pik med mollbergskruv i kopplet. Ulrika Knape hade blivit grön av avundsjuka. Vi for dock hem med fin rosett och hederspris.

När matte lite förträngt hur det egentligen varit ställde vi två gånger ut oss på den stora internationella utställningen på Sofiero. Varför börja i liten skala när man har en hund med väldigt fina öronansättningar? Nu skulle vi slå omvärlden med häpnad!

Första gången fick vi en barsk tysk domare. Vi fylldes av bävan så till den milda grad att Huliganen faktiskt tog sig runt ringen med något som med mycket god vilja och med svag syn kunde anses vara en nästan passabel uppvisning. Tanten klämde och kände, vi fick visa upp oss igen, och till slut var det bara Hampus och en liten söt tikflicka kvar. Tiken vann, men Hampus blev BIM, fick ett ck och ett förstapris. Självklart köpte vi alla prisrosetter och pokaler som detta kvalificerade oss till, de vet verkligen hur man får en hundägare att öppna plånboken på sådana tillställningar. Så här skrev den tyska damen, som vi upptäckte var en schysst figur, en sån som begriper sig på huliganhundar: "Very promising youngster in good condition. Showing nicely, showing freely. Still soft in front. Strong front, body and hindquarters. Correct coat. Good expression".

Jojo. Den very promising youngstern och jag for hem igen, glödande av stolthet och nästa år stod vi där igen på Sofiero. Då skulle vi dessutom visa upp oss på stora gräsmattan framför slottet. Det tog tid... och längre tid... och ännu längre tid. Vi väntade och väntade och blev tröttare och tröttare och när det äntligen var vår tur var både jag och Huliganen ganska slut. Dessutom fick vi en domare från Stockholm. Inbitna skåningar som vi är tittade vi skeptiskt på honom. Tyvärr tittade han lika skeptiskt på oss. Visserligen berömde han pälskvalitet och skrev att Huliganen hade välformade ögon, stark hals och välformad bröstkorg - men sen skriver detta rikspucko att Huliganens öron har för vid ansättning!?! Har man hört så dumt??!! Dessutom tyckte han att Huliganen var spänd i sina rörelser (märkligt nog efter att vi fått vänta så oerhört länge), så vi avfärdades med ett 2:a pris.

Huliganen och jag tittade på varandra och tänkte att om den här domare inte känner igen citat "väldigt fina öron" när han ser dem, så är han inte mycket till domare. Ja vi tänkte nog ett eller annat ofördelaktigt om domarens egna öron om vi ska vara ärliga. Sen for vi hem och fick ett våldsamt gallstensanfall, i alla fall matte, som så småningom ledde till att matte numera är utan gallblåsa.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att det var denne domare som är helt och hållet är ansvarig för gallstensanfallet med sina dumma kommentarer - men jag vill inte heller avfärda denna teori.

Men det blev Huliganens sista insats i utställningsringen. Jag tycker han är den finaste Huligan som finns, och Huliganen som inte direkt anfäktas av någon falsk blygsamhet tycker detsamma.