Fast sen insåg jag att det är ganska kul. Min blogg är min hobby, jag skriver för att det är roligt, och det är också roligt att någon läser - vem det nu kan vara. Vissa känner jag ju till, andra vet jag inte vem det är.
Sen börjar man kolla andras bloggar och det finns en hel uppsjö av olika kaliber.
Nu har jag suttit här och läst och gråtit framför datorn, jo för jag hittade en länk till den här bloggen på Ketchupmammans sida: http://honungspojken.blogspot.com/ .
Då funderar jag på vad jag håller på med - jag bloggar om min hund, min vardag, min make och barnen och helt triviala saker. Inget världsomstörtande precis. Ja inte för att jag direkt tycker att vare sig maken, barnen eller hunden är triviala, men jag lever ett ganska okomplicerat, gott liv där mitt för närvarande största problem är att hitta nya glasögonbågar.
Då läser man om hjärtskärande orättvisa, hur livet tar sig helt fel vägar, hur en liten knubbig honungspojke med världens goaste leende har en framtid som inte är den som man önskar för sitt barn. Och då gråter man. Samtidigt så blir man så imponerad och varm om hjärtat av den styrka och den kärlek som folk hittar i de mest tunga situtationer.
Sen inser man att finns det någon endaste liten beröringspunkt mellan denna bloggen och min så är det nog att man skriver om kärleken till det som står en allra närmast.
Alla bloggar berör på olika sätt, en del får oss att gråta, andra att skratta (din t ex), några att skaka på huvudet, eller bli arga. Kort sagt: de får oss att reagera på olika sätt. Sedan önskar man ju att just sådana om honungspojken eller andra av livets orättvisor inte hade behövt att finnas. Kramar Syrran
SvaraRadera