Valpvakt

Denne lille charmknutte har vi fått äran att passa ett tag idag. Och idag lyckades jag faktiskt fånga honom på bild! Och då menar jag som något igenkännligt och inte bara ett suddigt vitt burr som susar förbi.

Det är mysigt med valpar med mycket spring i benen - men man inser att man har glömt bort hur det var. När man säger "kom nu, ska vi gå in och hälsa på farbror Hampus", ja då tittar ett par pigga pepparkornsögon på en och sen försvinner tussen i ett huj över gräsmattan. Men sen går vi in till oss, och det går så bra. Linus får till och med i nåder titta på Hampus boll, vilket man ju får säga är högeligen bussigt med tanke på att Huliganen bet ihjäl Linus boll.

Sen går vi in och Linus studsar frejdigt runt och kollar läget. Om vi har dammsugit under sängarna och så. Sen snor han åt sig en av Huliganens matkulor som är kvar från frukosten medan Huliganen står och äter. Huliganen blir väldigt snopen över att helt plötsligt hitta en valp i matskålen men säger inget - fast sen får han väldigt brått att själv äta upp alla kulorna ifall den här lille ynglingen hyser fler dolska anslag mot hans mat.

När jag sätter mig på golvet hos hundarna så blir Huliganen helt plötsligt en väldigt liten Huligan som prompt ska sitta i knäet hos matte. Detta är den hund som liksom aldrig har tid att kela om han inte är jättejättetrött. Men nu ska han vara hos matte. Framför allt ska inga små bomullstussar få sitta i hans mattes knä så det så! Medan han ändå är där så vill han också passa på att dra matte i håret, vilket man kanske kan tolka som någon form av ömhetsbevis. Om man är en masochistiskt lagd fjollig matte. När huliganen står på bakbenen och drar matte i håret kommer Linus fram och drar Huliganen i svansen. Då ser man hur Huliganen tänker att "snälla matte, rädda mig från valpen!". Men valpen har redan hunnit rusa vidare på nya upptäcktsfärder.

Det är en härlig valp, det där. Och jag undrar om han inte har lite huligantakter i sig, han också?

I adventstid

Jag älskar advent. Tycker det är underbart med ljusen, stjärnorna, glöggen och pepparkakorna. Så fort det går med gott samvete så åker julgardinerna och adventstjärnorna upp.

Nu var det äntligen dags! Helgen har varit fin, massor av god mat, gott sällskap, stearinljusbelysning och helgfrid. Jag funderar lite på sonen och dottern och undrar hur de har det, om de har några julgardiner. Förmodligen inte...


I fredags var vi hos goda vänner, en bra start på helgen! Huliganen fick också följa med, och han vet precis vem vi ska besöka när vi promenerar dit. Benen går som trumpinnar på honom och han fräser som en liten målsökande missil uppför trädgårdsgången upp till huset: nu vill han in och hälsa på S, som är en favorit. Hon skämmer ohämmat bort honom, och han låter sig villigt skämmas bort. Det är nog inte alla hundar som får äta vildsvinsfilé när husse och matte är bortbjudna. Det var en makalöst god filé, det tyckte vi allihop. Vinet drack vi dock upp själva, någon måtta får det ändå vara!


Lördagen tillbringades med att strosa runt i stan - inköp av vin till vinkällaren, ett besök på Saluhallen, köp av krans till dörren på torget. Och sen då lite röjande i växhuset, det måste ju också julpyntas.


Till kvällen blev det lammstek som puttrat i olivolja, citron, kanel, lagerblad och lite annat i ugnen i 5 timmar. Inte dumt alls. Och ja, huliganen fick smaka lammstek också, hur vore något annat möjligt?


Söndagen har tillbringats i trädgården, mycket ordentligt har jag diskat alla lerkrukorna så är det gjort när jag behöver dem till våren igen. Åh vad jag känner mig oerhört präktig och förutseende och duktig när jag gör sånt! Jag myser när jag tänker på hur jag i mars-april någonting bara kan sätta igågn och plantera utan att behöva diska krukorna då.


Sen var maken, huliganen och jag ute på adventspromenad. Maken hade tittat ut en bra promenadstråk längs Kävlingeån. Vi åkte dit, gick och tittade på vackra Bösmöllan och insåg sedan att den dumma verkligheten inte vill uppföra sig som maken tyckte. Inte gick det några stigar där han ville gå, och inte var det framkomligt heller, med eller utan stig. Så en mycket snopen Huligan lyftes in i bilen igen och man såg hur han tänkte att "var det här allt?! Himla fjuttig promenad". Så då åkte vi till Kävlinge golfbana och promenerade där. Väldigt skönt och inte många golfare ute, så det var inga problem att få plats.


Tja och sen blev det parmalindad kyckling i balsamicosås och ett glas riesling - och nu tittar maken på fotboll, vilket jag så gärna avstår ifrån. Hunden sover under fåtöljen, intet ont anande. Snart ska han släpas ut på en liten kisserunda och sen blir det nog lite av den goda ost vi köpte på Saluhallen igår. Min plan är att det är maken och jag som ska äta osten. Jag misstänker dock starkt att en liten Huligan som skulle kunna sälja sin egen matte för en bit vällagrad Västerbotten vill ha ett ord i laget.


Det är skönt med advent.

Och nu är det vår!

Man kunde tro att det är vinter, förste advent som det är och allting. Men si, då tror man uppenbarligen fel!

Igår röjde jag i växthuset, beskar pelargoner, sopade upp alla nerfallna blad från vinrankan, bar in trädgårdsbänken och var flitig som ett bi. Hängde upp en ljusslinga i vinrankan och pysslade och hade mig. Så fick jag syn på en hink där jag planterat tulpanlökar, för jag ville få tulpaner tidigt till våren, kunna njuta av egen blomsterprakt medan mars fortfarande ligger som ett kallfuktigt omslag runt en. Och vad ser jag? Jo tulpanerna tycker att det börjar bli vår! De börjar sticka upp så smått, och nu undrar jag om jag kommer att få egna jultulpaner?!

Huliganens karriär som utställningshund

Huliganen har en kort, men dock, karriär som utställningshund.

Allra första gången vi ställde ut honom var en svettig tillställning. I mer än en bemärkelse. Det var sommar, det var sol och vi tyckte det kunde vara kul att prova på en inofficiell utställning på Bosjökloster. Vi tyckte att vår lille valp kunde göra sig fint i slottsmiljö. Hela familjen, inklusive en 6-månaders huliganvalp for dit med fikakorg och filt och fulla av förväntan. Huliganen tyckte det var pin livat och slog nästan knut på sig själv av upphetsning.

Vi kollade på de valpar som var före oss, och började ana oråd. Man skulle kunna stå stilla, man skulle kunna trava bredvid matte och man skulle kunna stå på ett bord och bli klämd på utan att bita domaren. Allt detta skulle man dessutom klara av utan att sno in sig som en kokong i kopplet. Maken, som avsvurit sig allt ansvar för att visa upp valpen lutade sig tillbaka och såg road ut, medan jag försökte köra en snabbutbildning av Huliganen.

Sen var det vår tur. Det var, som tur var, bara vi som var västgötar så en liten tröst var ju att vi åtminstone skulle bli bästa västgötaspetsvalp... Hampus kastade sig frejdigt in i utställningsringen när vi blev uppkallade, släpande sin matte efter sig. Domaren, en vänlig man, vann sedan vårt hjärta genom att uttala sig högeligen uppskattande om Huliganen, och vi andades ut.

Men sen kom ju det där med att visa upp honom i rörelse. Jag tog kopplet i vänster hand och började småjogga längs ringen. Huliganen blev utom sig av glädje och körde sin egen katapultlarvstil där han hänger sig i kopplet och vräker sig framåt medelst blandade hopp och skutt. Vi tog oss snabbt runt ringen och frågade sen domaren om vi vann på snabbast tid? Fast det gjorde vi inte utan han skrev "svårbedömda rörelser" i protokollet, och det får man nog anse vara ett rättvist uttalande. Dock skrev han många andra trevliga saker som "Utmärkt typ. Väldigt tilltalande huvud och uttryck. Maskulin. Väldigt fina öronansättningar. Kraftfull hals. Utmärkt längd. Välvinklad fram och bak. Utmärkt bröstkorg".

Och trots vår spektakulära uppvisning av gångarterna så gick vi vidare till den stora finalen. Vi var makalöst stolta och såg en glänsande utställningskarriär framför oss. I finalen åkte vi dock ut, eftersom Huliganen helt plötsligt fick syn på lillmatte och gjorde en högkvalitativ uppvisning av saltomortaler i dubbel pik med mollbergskruv i kopplet. Ulrika Knape hade blivit grön av avundsjuka. Vi for dock hem med fin rosett och hederspris.

När matte lite förträngt hur det egentligen varit ställde vi två gånger ut oss på den stora internationella utställningen på Sofiero. Varför börja i liten skala när man har en hund med väldigt fina öronansättningar? Nu skulle vi slå omvärlden med häpnad!

Första gången fick vi en barsk tysk domare. Vi fylldes av bävan så till den milda grad att Huliganen faktiskt tog sig runt ringen med något som med mycket god vilja och med svag syn kunde anses vara en nästan passabel uppvisning. Tanten klämde och kände, vi fick visa upp oss igen, och till slut var det bara Hampus och en liten söt tikflicka kvar. Tiken vann, men Hampus blev BIM, fick ett ck och ett förstapris. Självklart köpte vi alla prisrosetter och pokaler som detta kvalificerade oss till, de vet verkligen hur man får en hundägare att öppna plånboken på sådana tillställningar. Så här skrev den tyska damen, som vi upptäckte var en schysst figur, en sån som begriper sig på huliganhundar: "Very promising youngster in good condition. Showing nicely, showing freely. Still soft in front. Strong front, body and hindquarters. Correct coat. Good expression".

Jojo. Den very promising youngstern och jag for hem igen, glödande av stolthet och nästa år stod vi där igen på Sofiero. Då skulle vi dessutom visa upp oss på stora gräsmattan framför slottet. Det tog tid... och längre tid... och ännu längre tid. Vi väntade och väntade och blev tröttare och tröttare och när det äntligen var vår tur var både jag och Huliganen ganska slut. Dessutom fick vi en domare från Stockholm. Inbitna skåningar som vi är tittade vi skeptiskt på honom. Tyvärr tittade han lika skeptiskt på oss. Visserligen berömde han pälskvalitet och skrev att Huliganen hade välformade ögon, stark hals och välformad bröstkorg - men sen skriver detta rikspucko att Huliganens öron har för vid ansättning!?! Har man hört så dumt??!! Dessutom tyckte han att Huliganen var spänd i sina rörelser (märkligt nog efter att vi fått vänta så oerhört länge), så vi avfärdades med ett 2:a pris.

Huliganen och jag tittade på varandra och tänkte att om den här domare inte känner igen citat "väldigt fina öron" när han ser dem, så är han inte mycket till domare. Ja vi tänkte nog ett eller annat ofördelaktigt om domarens egna öron om vi ska vara ärliga. Sen for vi hem och fick ett våldsamt gallstensanfall, i alla fall matte, som så småningom ledde till att matte numera är utan gallblåsa.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att det var denne domare som är helt och hållet är ansvarig för gallstensanfallet med sina dumma kommentarer - men jag vill inte heller avfärda denna teori.

Men det blev Huliganens sista insats i utställningsringen. Jag tycker han är den finaste Huligan som finns, och Huliganen som inte direkt anfäktas av någon falsk blygsamhet tycker detsamma.

Om det här med att blogga

Innan jag började blogga tyckte jag innerst inne att det var ganska fånigt, ett introvert navelskådande som las ut till allmän beskådan. Jag förstod inte vitsen med det: ville man skriva dagbok så ska det väl vara privat? Och till det finns det fina böcker att skriva i, med riktig penna på riktigt papper, på det där gammaldags viset.

Fast sen insåg jag att det är ganska kul. Min blogg är min hobby, jag skriver för att det är roligt, och det är också roligt att någon läser - vem det nu kan vara. Vissa känner jag ju till, andra vet jag inte vem det är.

Sen börjar man kolla andras bloggar och det finns en hel uppsjö av olika kaliber.

Nu har jag suttit här och läst och gråtit framför datorn, jo för jag hittade en länk till den här bloggen på Ketchupmammans sida: http://honungspojken.blogspot.com/ .

Då funderar jag på vad jag håller på med - jag bloggar om min hund, min vardag, min make och barnen och helt triviala saker. Inget världsomstörtande precis. Ja inte för att jag direkt tycker att vare sig maken, barnen eller hunden är triviala, men jag lever ett ganska okomplicerat, gott liv där mitt för närvarande största problem är att hitta nya glasögonbågar.

Då läser man om hjärtskärande orättvisa, hur livet tar sig helt fel vägar, hur en liten knubbig honungspojke med världens goaste leende har en framtid som inte är den som man önskar för sitt barn. Och då gråter man. Samtidigt så blir man så imponerad och varm om hjärtat av den styrka och den kärlek som folk hittar i de mest tunga situtationer.

Sen inser man att finns det någon endaste liten beröringspunkt mellan denna bloggen och min så är det nog att man skriver om kärleken till det som står en allra närmast.

Novembermorgon

Hur mycket jag än gillar morgonpromenader så måste jag säga att det kan vara svårt att finna charmen hos novembermorgnar. Det är regnvåt asfalt, regnbyxor (lätt leriga), vantar, bylsig jacka, reflexer och blöt Huligan. Och mörkt, mörkt, mörkt.

Det kan inte förnekas, det är onekligen lättare på sommaren. Shorts, t-shirt, sandaler och hund. Klart!

Fast nu är det snart förste advent och då kommer alla adventsljusen och ljusslingorna, det är väldigt mysigt. Dock är det en på vår morgonrunda som redan i ett par veckor haft utegran med belysning. Det är inte mysigt. Det är fusk! Inget adventspynt före förste advent.

Någon jävla ordning får det väl ändå vara?

I spårskogen

Idag var jag och Huliganen lediga på eftermiddagen. Hur kan man bättre tillbringa en eftermiddag än att fräsa iväg ut i spårskogen med vännen B, Cirkus och Nike? Okej, det regnade lite, men vi är ju hurtiga typer som inte låter såna petitesser hindra oss.

När man träffas gör man så här: först lägger vi spåren medan hundarna sitter kvar i bilarna och ser ut som att "vi får minsann aldrig följa med och göra något roligt", och sen får de ju faktiskt komma ut och börjar då med att Cirkus och Hampus hoppar jämfota på varandra och fräser så att morrhåren skrynklar sig. Det tycker de båda är ohemult roligt.

Nike som är en fin dam hoppar minsann inte jämfota på någon. Sen går vi en sväng och då tänker jag ju fotografera hundarna. De har verkligen inte tid att låta sig fotograferas utan fnattar åt alla möjliga håll. Då placerar vi dem på en spång och säger till på skarpen att de ska sitta fint och säga "cheese!". Då glor alla hundarna åt var sitt håll, i synnerhet den lille huliganen. Dessutom är det skumt eftersom det ju faktiskt är regnväder, så ja, fotona blir väl som de blir. Det vill säga suddiga.

Sen traskar vi en runda, avhandlar allt som ska avhandlas, hoppar lite jämfota till på varandra om man nu inte skulle vara tillräckligt påhoppad. Eller menar jag avhoppad?

När jag lade spåret upptäckte jag att jag av någon outgrundlig anledning bara fått med mitt en lite fjuttig spårapport, som då fick ligga som slutapport. Detta var nog inte så dumt i och för sig, för Huliganen blev oerhört "på" och tänkte att "det ska finnas apporter här, jag vet det nog!". Han fräste runt som en liten målmedveten bulldozer i spåret och blev mycket nöjd när han så småningom faktiskt hittade pinnen.

Tja och sen så fick vi ju prata lite till. Och sen var det dags att åka hem vilket var högeligen onödigt tyckte Huliganen som gärna hade stannat längre i skogen och gått fler spår.

Men man blir rätt så trött av spår ändå - så nu sover han den rättfärdiges sömn.