Valpvakt

Denne lille charmknutte har vi fått äran att passa ett tag idag. Och idag lyckades jag faktiskt fånga honom på bild! Och då menar jag som något igenkännligt och inte bara ett suddigt vitt burr som susar förbi.

Det är mysigt med valpar med mycket spring i benen - men man inser att man har glömt bort hur det var. När man säger "kom nu, ska vi gå in och hälsa på farbror Hampus", ja då tittar ett par pigga pepparkornsögon på en och sen försvinner tussen i ett huj över gräsmattan. Men sen går vi in till oss, och det går så bra. Linus får till och med i nåder titta på Hampus boll, vilket man ju får säga är högeligen bussigt med tanke på att Huliganen bet ihjäl Linus boll.

Sen går vi in och Linus studsar frejdigt runt och kollar läget. Om vi har dammsugit under sängarna och så. Sen snor han åt sig en av Huliganens matkulor som är kvar från frukosten medan Huliganen står och äter. Huliganen blir väldigt snopen över att helt plötsligt hitta en valp i matskålen men säger inget - fast sen får han väldigt brått att själv äta upp alla kulorna ifall den här lille ynglingen hyser fler dolska anslag mot hans mat.

När jag sätter mig på golvet hos hundarna så blir Huliganen helt plötsligt en väldigt liten Huligan som prompt ska sitta i knäet hos matte. Detta är den hund som liksom aldrig har tid att kela om han inte är jättejättetrött. Men nu ska han vara hos matte. Framför allt ska inga små bomullstussar få sitta i hans mattes knä så det så! Medan han ändå är där så vill han också passa på att dra matte i håret, vilket man kanske kan tolka som någon form av ömhetsbevis. Om man är en masochistiskt lagd fjollig matte. När huliganen står på bakbenen och drar matte i håret kommer Linus fram och drar Huliganen i svansen. Då ser man hur Huliganen tänker att "snälla matte, rädda mig från valpen!". Men valpen har redan hunnit rusa vidare på nya upptäcktsfärder.

Det är en härlig valp, det där. Och jag undrar om han inte har lite huligantakter i sig, han också?