Anklig avbön

Mea culpa!

Ja, jag erkänner. Jag har gjort mig skyldig till ett angepp på en liten pippifågel som ju visade sig vara en hyvens anka. En med ett högst uppmuntrande pip. En som sa "kom igen nu huliganen, det svänger ju! Skit i att det smäller!"

En anka som kan få min skotträdde lille huligan att leka och pipa och ha dragkamp fast de mänskliga huliganvandalerna börjar smälla därute, ja det är en reko pippi.

Kära Anka! Allt är förlåtet! Du, tillsammans med lite Valerina och ett DAP-halsband gjorde att denna nyårsafton blev en av de lugnare i Huliganhistorien.

Förvisso räckte ankan inte riktigt till vid 12-slaget, utan då var det nedgrävning under soffkudde som gällde, men annars visade sig Ankan vara en anka som står pall när det smäller, en sån som man kan hålla i handen när åskan går.

Så där ser man - man ska inte döma ankan efter dess tämligen gräsliga utseende.

Det finns dock ändå en risk att Huliganen kommer att älska sönder även denna anka.

The Return of the Duck - eller "Ankan II"

Ankan hade som sagt gått hädan. Sörjd och saknad endast av Huliganen.

Dottern som jag hittills ansett vara en klok, vänlig och förnuftig person sa idag dock att "klart att grabben måste ha en ny pipanka!", ivrigt påhejad av Huliganen himself. Måhända är det så att dottern, som åker tillbaka till Glasgow om några dagar inte inser vad detta kommer att göra för den husliga friden här i Lund?

Sagt och gjort. Dottern gick in i den lokala djuraffären och hittade en ny anka. Ett slags muterat Ankmonster som storligen fröjdade Huliganen.

Själv undrar jag ju var jag misslyckats som mamma? Jag hyser dock dolska planer på att den dag vi eventuellt får barnbarn raskt inköpa såväl lekstrumpet som ett trumset.

Huliganen var alldeles väldigt intresserad av den pipiga grunka som dottern köpt. Inte kunde man tro att någon med så milt och vänligt utseende kunda köpa såna gräsligheter? Men hunden blev lycklig... och nåde den som försökte ta hans pipigaste och roligaste pryl!


 

 



 






 




 

 

När man blir fjollig

När man träffar en liten tös som nog är en av de vackraste bebisar jag sett, när man tittar på de små öronen, de små fingrarna, de runda gosiga kinderna, ögonen som tittar högtidligt på en, ja då blir man faktiskt rent fjollig.

Och det tycker jag man ska bli. Det är faktiskt ett underverk, det är med en alldeles sprillans ny liten människa.

Akuten igen?

Huliganen fick en liten anka i julklapp. En liten gul en, med ett ganska modest pip får man medge. (Fast även det modestaste pip kan driva en husse och matte till vansinne efter timmar av oavbrutet pipande, det får man också medge).

Huliganen älskade sin anka från första stund. "Lilla fina anka" gnolade han där han låg och gnagde frenetiskt på den. Han låg på rygg och jonglerade den mellan tassarna, han bet och slet och ankan, den pep och pep, förmodligen i dödsångest. Man såg bara ankfötterna och näbben som stack ut på varsin sida av huliganens käftar.

Emellanåt kikade huliganen ut från sin plats under matsalsbordet och visade frestande upp sin anka, men om man då försökte ta den skuttade han raskt iväg och höll sig retsamt utom räckhåll.

Lyckades man ändå sno åt sig ankeländet och la det på ett skåp så satt han trånande framför skåpet och mumlade tyst "jag vill ha min anka!!" ända tills den svagsinta matten i sin eftergivenhet återbördade ankan till hans lycklige ägare.

Men så, en underbar stund, så dog pipet. Det slemmade väl förmodligen totalt igen. Ja och sen så försvann liksom bit efter bit av ankan.

Nu ser den ut som om den vore mogen för en lång natt på akuten. Fast jag tror den är bortom räddning, den får nog gå till de sällare jaktmarkerna.

Gudskelov.

Hur trött kan man bli?

Först sover man inte för att man är på akuten, och sen när man kommer hem så sover man inte för att då går hjärnan på högvarv. Framåt vargtimmarna så knör man då ner sig hos maken och ockuperar hans ena arm att sova på. Då sover både jag och makens arm. Kanske inte maken direkt.

Sen är det ju jobb. Då hade man gärna sovit ett tag, men det går ju inte. Arbetsgivaren har ju någon märklig förkärlek för att man ska jobba när man är där. Inte sova. Och den villfarelsen verkar ju svår att ta ur honom.

Sen kommer man hem och får mat som make och dotter lagat till en. Då blir man glad. Och mätt.

Sen sover man en liten stund i soffan.

Sen går man och lägger sig och tänker att nu, nu ska här sovas. Om så domedagsbasunerna skallar, ja då ska jag sova. Inget ska störa mig!

Domadagsbasunerna skallar inte. Men hunden fnattar. Springa, springa, springa. Vill ut. Vill inte in. Springer lite till. Tass, tass, tass hör man. "Sov för bövelen" väser man då, för man vill dels a) huta åt hunden, b) inte väcka maken som ju bör få sova hela han, inte bara armen.

Framåt tretiden ger man upp. Tar kudden och täcket och lägger sig på soffan i vardagsrummet.

"Sällskap!" tänker hunden då och slickar en på näsan. Man väser lite till.

Sen vaknar man av att maken står och stirrar förvånat på en och undrar vad man gör där? Vacklar in i sängen. Somnar om.

Vaknar av att hunden kräks gräs och annat äckelpäckel på matten. Igen. Vacklar upp. Vacklar ut på morgonpromenad i en frostig och vacker morgon.

Sitter här med påsar under ögonen som slår i knäna snart.

Så hur trött kan man bli egentligen? Jag tror jag snart når någon form av rekord i alla fall.

Fast idag ska vi träffa en liten ny människa för första gången! Med pyttefötter och pyttefingrar och runda, goa kinder. Oj så roligt det ska bli!

Och snart, snart kommer sonen hem! Han har inga runda kinder och storlek 46 i skor. Det är inte pyttigt. Men oj så roligt det ska bli att träffa honom också!

Tiden

Fick precis ett sms från vännen med nya bebisen. Hon skrev att det är otroligt vad tiden går fort med baby i huset, man hinner inte med! Precis så var det, det kommer man ju ihåg. Man förstod liksom inte hur en sån liten, liten person kunde ta så mycket tid och plats, lägga beslag på ens engagemang, mer än vad en börs-VD förmodligen upplever. Man förstod heller inte hur en sån liten puttefnutt kan väcka så mycket kärlek hos en. Det undrar jag om ett vd-jobb gör?

En annan aspekt av tid är när man åter tillbringar en kväll på akuten med sin sjuke gamle far. Då går tiden oändligt sakta. Man tänker många tankar.

En tanke som dröjer sig kvar är: hur in i alla glödheta kan man skicka hem en 87-åring med hög feber, som inte kan stå på benen och som hade en hjärtinfarkt för två veckor sedan därför att det är så mycket semesterstängt?

Om källarförråd, hundpromenader och scones

Tredjedag jul är en sån där dag när man inte riktigt vet vad man ska göra. Det är skönt och avslappnat, inte så mycket på programmet.

Maken fick någon form av knäpp och började röja i källarförrådet. Vi tittar på i förundran och frågar varandra lite försiktigt "tror du han måste söka för det?".

Maken är som en terrier ibland. Han kan ha lite lång startsträcka, men när han väl kommer igång då biter han sig fast och maler på tills han blir klar. Jag räknar dock med att han kommer upp om en stund, för då ska vi ha scones och te. Och clotted cream!! Jajamensan, den underbara dottern hade med sig en förpackning med Roddas Cornish Clotted Cream, och säga vad man vill, scones blir ungefär en tiopotens bättre med clotted cream, så är det bara.

Men före sconesen och den klottade krämen så har jag och Huliganen varit ute med Linus (grannhunden) och hans matte på Kungsmarkens golfbana på en promenad. Det är mycket listigt, då slår man flera flugor i en smäll: man kan äta scones utan alltför dåligt samvete, hunden får rasta sig, och jag får pratat lite med grannen som är en härlig kvinna.

Vi kom fram, Huliganen for ut ur bilen med jubelrop och sen kom, ungefär som tjuren Ferdinand på arenan, Linus ut på banan. Linus hade fått ett nytt fint blått täcke i julklapp. Om man har nya täcken med bensnören, ja då kan man inte gå visade det sig. Då sätter man sig prompt ner och ser olycklig ut. Då tar matte bort bensnörena och säger uppmuntrande "kom nu Linus!!". Huliganen rusar bort och tjoar "ja kom! Det är störtlajbans att fräsa runt här". Men Linus sitter kvar. Han vet. Det går inte att gå med täcke på sig. Matte ropar. Huliganen studsar runt. Linus sitter orubbligt på sin lilla rumpa.

Då åker täcket av, och nu, nu kan Linus springa. Som en lycklig vit bomullstuss far han runt. Studs och skutt och studs och skutt. Livet är härligt! Snart är Linus ingen vit bomullstuss längre, utan mer mockafärgad. Eller, för att vara helt ärlig, lerfärgad.

Den skånska vintern har ju slagit till igen och snön är ett minne blott.

Efter en blöt och lerig, men härlig, runda åker vi hem igen. I buren där bak vilar en trött, lerig och nöjd Linus. Framför allt är han nog nöjd med att ha uppfostrat matte till att inte klä honom i täcke.