Fick precis ett sms från vännen med nya bebisen. Hon skrev att det är otroligt vad tiden går fort med baby i huset, man hinner inte med! Precis så var det, det kommer man ju ihåg. Man förstod liksom inte hur en sån liten, liten person kunde ta så mycket tid och plats, lägga beslag på ens engagemang, mer än vad en börs-VD förmodligen upplever. Man förstod heller inte hur en sån liten puttefnutt kan väcka så mycket kärlek hos en. Det undrar jag om ett vd-jobb gör?
En annan aspekt av tid är när man åter tillbringar en kväll på akuten med sin sjuke gamle far. Då går tiden oändligt sakta. Man tänker många tankar.
En tanke som dröjer sig kvar är: hur in i alla glödheta kan man skicka hem en 87-åring med hög feber, som inte kan stå på benen och som hade en hjärtinfarkt för två veckor sedan därför att det är så mycket semesterstängt?
Huvaligen, så tråkigt med pappa. Ja, visst är det märkligt hur frisk man måste vara för att kunna vara sjuk?! Tur att han har anhöriga åtminstone. Men det suger ju energi, så in i bängen.
SvaraRadera