Sen är det ju jobb. Då hade man gärna sovit ett tag, men det går ju inte. Arbetsgivaren har ju någon märklig förkärlek för att man ska jobba när man är där. Inte sova. Och den villfarelsen verkar ju svår att ta ur honom.
Sen kommer man hem och får mat som make och dotter lagat till en. Då blir man glad. Och mätt.
Sen sover man en liten stund i soffan.
Sen går man och lägger sig och tänker att nu, nu ska här sovas. Om så domedagsbasunerna skallar, ja då ska jag sova. Inget ska störa mig!
Domadagsbasunerna skallar inte. Men hunden fnattar. Springa, springa, springa. Vill ut. Vill inte in. Springer lite till. Tass, tass, tass hör man. "Sov för bövelen" väser man då, för man vill dels a) huta åt hunden, b) inte väcka maken som ju bör få sova hela han, inte bara armen.
Framåt tretiden ger man upp. Tar kudden och täcket och lägger sig på soffan i vardagsrummet.
"Sällskap!" tänker hunden då och slickar en på näsan. Man väser lite till.
Sen vaknar man av att maken står och stirrar förvånat på en och undrar vad man gör där? Vacklar in i sängen. Somnar om.
Vaknar av att hunden kräks gräs och annat äckelpäckel på matten. Igen. Vacklar upp. Vacklar ut på morgonpromenad i en frostig och vacker morgon.
Sitter här med påsar under ögonen som slår i knäna snart.
Så hur trött kan man bli egentligen? Jag tror jag snart når någon form av rekord i alla fall.
Fast idag ska vi träffa en liten ny människa för första gången! Med pyttefötter och pyttefingrar och runda, goa kinder. Oj så roligt det ska bli!
Och snart, snart kommer sonen hem! Han har inga runda kinder och storlek 46 i skor. Det är inte pyttigt. Men oj så roligt det ska bli att träffa honom också!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.