Akuten igen?

Huliganen fick en liten anka i julklapp. En liten gul en, med ett ganska modest pip får man medge. (Fast även det modestaste pip kan driva en husse och matte till vansinne efter timmar av oavbrutet pipande, det får man också medge).

Huliganen älskade sin anka från första stund. "Lilla fina anka" gnolade han där han låg och gnagde frenetiskt på den. Han låg på rygg och jonglerade den mellan tassarna, han bet och slet och ankan, den pep och pep, förmodligen i dödsångest. Man såg bara ankfötterna och näbben som stack ut på varsin sida av huliganens käftar.

Emellanåt kikade huliganen ut från sin plats under matsalsbordet och visade frestande upp sin anka, men om man då försökte ta den skuttade han raskt iväg och höll sig retsamt utom räckhåll.

Lyckades man ändå sno åt sig ankeländet och la det på ett skåp så satt han trånande framför skåpet och mumlade tyst "jag vill ha min anka!!" ända tills den svagsinta matten i sin eftergivenhet återbördade ankan till hans lycklige ägare.

Men så, en underbar stund, så dog pipet. Det slemmade väl förmodligen totalt igen. Ja och sen så försvann liksom bit efter bit av ankan.

Nu ser den ut som om den vore mogen för en lång natt på akuten. Fast jag tror den är bortom räddning, den får nog gå till de sällare jaktmarkerna.

Gudskelov.