Om källarförråd, hundpromenader och scones

Tredjedag jul är en sån där dag när man inte riktigt vet vad man ska göra. Det är skönt och avslappnat, inte så mycket på programmet.

Maken fick någon form av knäpp och började röja i källarförrådet. Vi tittar på i förundran och frågar varandra lite försiktigt "tror du han måste söka för det?".

Maken är som en terrier ibland. Han kan ha lite lång startsträcka, men när han väl kommer igång då biter han sig fast och maler på tills han blir klar. Jag räknar dock med att han kommer upp om en stund, för då ska vi ha scones och te. Och clotted cream!! Jajamensan, den underbara dottern hade med sig en förpackning med Roddas Cornish Clotted Cream, och säga vad man vill, scones blir ungefär en tiopotens bättre med clotted cream, så är det bara.

Men före sconesen och den klottade krämen så har jag och Huliganen varit ute med Linus (grannhunden) och hans matte på Kungsmarkens golfbana på en promenad. Det är mycket listigt, då slår man flera flugor i en smäll: man kan äta scones utan alltför dåligt samvete, hunden får rasta sig, och jag får pratat lite med grannen som är en härlig kvinna.

Vi kom fram, Huliganen for ut ur bilen med jubelrop och sen kom, ungefär som tjuren Ferdinand på arenan, Linus ut på banan. Linus hade fått ett nytt fint blått täcke i julklapp. Om man har nya täcken med bensnören, ja då kan man inte gå visade det sig. Då sätter man sig prompt ner och ser olycklig ut. Då tar matte bort bensnörena och säger uppmuntrande "kom nu Linus!!". Huliganen rusar bort och tjoar "ja kom! Det är störtlajbans att fräsa runt här". Men Linus sitter kvar. Han vet. Det går inte att gå med täcke på sig. Matte ropar. Huliganen studsar runt. Linus sitter orubbligt på sin lilla rumpa.

Då åker täcket av, och nu, nu kan Linus springa. Som en lycklig vit bomullstuss far han runt. Studs och skutt och studs och skutt. Livet är härligt! Snart är Linus ingen vit bomullstuss längre, utan mer mockafärgad. Eller, för att vara helt ärlig, lerfärgad.

Den skånska vintern har ju slagit till igen och snön är ett minne blott.

Efter en blöt och lerig, men härlig, runda åker vi hem igen. I buren där bak vilar en trött, lerig och nöjd Linus. Framför allt är han nog nöjd med att ha uppfostrat matte till att inte klä honom i täcke.