Död åt Kajsa Kavat!

Strålande sol och 10 friska minusgrader, det är vad jag tittar ut på nu.

Och med "tittar ut på" så ska man ju förstå att det är genom lite lätt anlupna fönster. Det gör ju inte så mycket, det är inte mina fönster så att de inte är gnistrande rena rycker jag bara lite lätt på axlarna åt.

Men det finns ju andra fönster. Fönster i självaste hemmet. Detta hem där jag med fara för liv och lem stod uppspetad på stege i söndags och bytte till julgardiner i kök och matsal. Jag kastade en blick på de fönster som är så långt från gnistrande som tänkas kan och kände hur det ryckte i husmorsgenen; jag borde nog putsa dem innan julgardinerna draperades kring huliganfönsterna. Fast äsch, det var ju mulet så inte syntes det oputsade tillståndet så himla bra? tänkte jag lättsinnigt vidare.

Men idag är det som sagt soligt. Klart, soligt och ett väldigt oputsade-fönster-avslöjande väder.

Nu sitter jag här och tänker på varför jag tycker detta är lite förargligt?

Lägger maken någon energi på att grubbla på fönsterna, oputsade eller ej? Skulle inte tro det.
Lägger Huliganen någon tid på att grubbla på detta? "Fönster?" skulle han förmodligen lite förstrött säga och sen gå ut och pinka på närmsta uppstickande föremål.

Så var kommer min fönsterputsarvånda ifrån frågade jag mig. Sen slog det mig! Det  hela är ju Astrid Lindgrens fel, och närmare bestämt Kajsa Kavat!! Kommer ni ihåg detta vidriga barn?

Liten fattig, välartad flicka som levde med sin lika fattiga och välartade mormor. Mormor som sålde karameller på torget men som blev sjuk strax före jul. Vad gör då denna onaturliga och beskäftiga unge? Hon fejar och putsar och städar och säljer karameller så att präktigheten står som en osande aura omkring henne. Och när mormor då lite lättsinnigt säger att julgardinerna, de kan man väl hänga upp utan att putsa fönsterna, nu för en gångs skull.... ja då säger detta gräsliga barn att det kan man visst inte och sen putsar hon fönsterna såklart. Säkerligen städade hon garderoberna också. Och putsade silver, bonade golv, friserade katten och sopade taket. Är det konstigt att man får lust att sparka henne på smalbenen?

Och där, där lades grunden till detta julstädningsok som ligger som en tyngd på en späda axlar. Utan Kajsa Kavat kunde vi alla lättsinnigt se julefröjderna an.

Om gäss och grisar och hundar - ett djurinlägg helt enkelt

Igår var det lördag. Då hade vi bestämt att ha gåsmiddag tillsammans med den förträffliga Ellenfamiljen. Eftersom vi av naturen är tämligen bekväma typer bestämde vi dessutom att de skulle få laga maten själva. Sagt och gjort, Ellenfamiljen dök upp och vi kikade alla (som ingen av oss lagat gås förut) på fågelskrället där det låg och väntade på att fyllas och kryddas och stekas.

- Det var en ful rackare! sa Ellenmamman utan att ta minsta hänsyn till gåsens känslor.

Ellenbebisen struntade i gåsen, utan tittade i stället förtjust på Huliganen och sa upplysande: "Gris!"

- Nej det är ingen gris, det är en hund, sa Ellenmamman på sitt mest pedagogiska vis då. - Kan du säga 'hund'?

Så lätt lät sig Ellenbebisen inte luras, ånej. Hon tittade åter på Huliganen och sa sedan bestämt "Gris!!!!" igen. (Ska vi vara riktigt ärliga så sa hon kanske snarare "Gis", men vem bryr sig om ett eller annat R?)

Ellenmamman gav slaget förlorat och försökte sedan få dottern att säga "mamma".

- Pappappapp svarade dottern.
- Nej "mmmaaaammmmmaaaa" ljudade Ellenmamman så att gomseglet gick i spinn.

Ellenbebisen funderade. Kunde det ligga något i detta mmmm:ande? Sedan beslöt hon sig och avgjorde diskussionen med ett "ppppaaappppaa".

Då övergick Ellenmamman till att göra jordärtskockssoppa (svartsoppa tänkte vi verkligen inte äta, ånej), Maken strimlade rödkål och kokte i vin med stjärnanis, kanel, lagerblad och en massa annat, Ellenpappan fyllde och sydde igen gås som om han aldrig gjort något annat och själv rantade jag runt och var mest i vägen. Huliganen var också mest i vägen, för han ville liksom också vara med i gåsens närhet. Säkert hyste han dolska planer på någon liten räd.

Och sen,  ja sen åt vi. Och gåsen, den må ha varit ful, men den blev vansinnigt god, och vi åt och vi åt och vi åt. Jordärtskockssoppa, gås med alla tillbehör och sedan äpplekaka. Och när vi inte åt, ja då drack vi en Beaune Premier Cru 2002 från Chateau de Meursault. Den var faktiskt inte det minsta rälig, den heller.

Och jo, visst blev det lite gås till gris... förlåt HUNDEN också. Fattas bara annat.

Nu är det vinter

... och då ska man ha mössa på, det sa alltid min mamma. Och trots att hon varit död i många år, så lyder  vi alla henne fortfarande. Ja hennes inflytande sträcker sig inte bara över oss, utan även ut i naturen.

Som sagt: alla har mössa. Utom vissa - som alltid gör som de själva vill!

Trägen vinner

Ha! Igår lyckades jag locka upp Huliganen i soffan. Tillräckligt länge för att hinna med lite magkli, lite klappande och lite mys. Åtminstone mös jag.

Maken såg lätt tveksam ut, men medgav artigt på förfrågan att jo, han hade visst i ett svagt ögonblick hållit med om att Huliganen kan få vara i soffan på en filt.

- Just det! svarade jag nöjt.

Förvisso hoppade hunden ner efter en liten stund, men man kan nog klicka in det här, det tror jag bestämt.

High five, Huliganen! We did it again!

Kemiska substanser

... kan vara bra att ha. Nu har Huliganen ätit smärtstillande i en knapp vecka och nu är det drag under tassarna vill jag lova!

Jag tänkte kanske inte så mycket på hur lugnare han blev, hur tröttare han blev när det gick så gradvis - men nu, nu är det full rulle därhemma igen, han far fram som en tornado så att mattorna ligger i skrynkliga högar efter honom, han vill göra saker. Hela tiden. Ju fortare desto bättre, inte ska matte sitta där och häcka i soffan, inte.

Igår körde vi därför ett lite lydnadspass. "Lydnad, hurra!!" jublade Huliganen och utförde alla moment samtidigt och med stor frenesi. Dessutom bjöd han på ljudeffekter som fick fönsterrutorna att skallra. Nu tror jag inte att det var direkt tävlingsmässigt, poängen hade nog inte haglat över oss. Vilket de ju i och för sig inte heller gjorde, då på den tiden när jag fortfarande var naiv/korkad/insiktslös/hjärndöd nog att tro på en lydnadskarriär för oss.

Men kreativiteten, den var desto större; kan man simultant "krypa" medelst små jämfota kaninskutt, göra ligg-å-sitt-å-ligg-å samtidigt som man viftar med en tass och tjoar lyckligt, ja tycker jag att man kan få stilpoäng. Huliganen, han sket nog i stilpoäng utan föredrog en eller annan frolic.

Imorse när vi kom ut på morgonpromenaden var världen ny. Vit och ny.

- Snö!!! jublade Huliganen och sprang runt hela morgonrundan. Ja när han inte åkte kana förstås, för det är också ohemult roligt uppenbarligen. Vi klockade in ett snyggt personbästa på rundan, klampade sedan in och hojtade till maken att han skulle varit med, en sån härlig morgon! Maken drog täcket över huvudet och såg alls inte övertygad ut om morgonens förträfflighet, men vi tröstade honom med att han skulle också få njuta av den. När han gick ut och skottade, till exempel.

Det är underbart att se hunden så pigg och alert. Möjligen kanske inte klockan 05.20 när han stod och stampade vid sängen och väste "gå upp matte! Nu ska vi ut!".

Är hunden korkad? Obstinat?

Det har nog framgått att Huliganen är en ogenerat bortskämd hund. Vi har dock hållit på någon liten princip - hunden får ej vara i sängen (utom nyårsafton), ej heller får han vara i soffan. I alla fall inte om husse såg det.

Men så häromveckan så var vi hos sonen på besök. Sonen har en sån där soffa som är som en smärre ocean, man får liksom kasta sig upp med ett pantersprång och sen ligga uthälld som en sybaritisk kejsare av mer depraverat snitt. Eftersom sonen är en hygglig figur fick även Huliganen leka soffsybarit och vi kliade och klappade och gosade (och hårade ner).

Detta såg maken. Och eftersom maken också är en hygglig prick (som druckit ett par glas vin) så sa han storsint att "Huliganen kan väl även få vara i vår soffa om vi har en filt som han får ligga på".

Finemang! tänkte jag och såg framför mig hur jag och Huliganen skulle mysa ihop framför tv:n.

När vi kom hem applicerade jag således en filt och klappade inbjudande på soffan. Huliganen tittade oförstående på mig. - Hopp opp lille vän, flöjtade jag då. Hunden glodde ännu mer misstroget och la sig på mattan.

Sen har jag ihärdigt försökt - med samma klena resultat. Helt plötsligt har hundskrället uppvisat ett onaturligt väluppfostrat drag och säger självbelåtet "nej jag får inte vara i soffan här hemma, jag stannar här på mattan".

I fredags när vi kom hem från veterinären och han var rätt så ynklig så tänkte jag att nu SKA hunden vara i soffan och mysa, så det så! Så jag lyfte med handkraft upp honom och placerade honom i ett inbjudande hörn. Huliganen satt käpprätt och stirrade misantropiskt framför sig. Han såg inte alls ut att mysa och efter två minuter hoppade han resolut ner och kurade belåtet ihop sig på mattan.

I helgen köpte jag också en ny dyna åt honom för att han ska ligga lite mjukare. Vad gör hunden? Först försöker han mörda dynan, och när han itne får det så tappar han totalt intresset och lägger sig bredvid. Mutar jag honom med frolic så kan han i  nåd ligga där en stund.

Hur svårt ska det vara att skämma bort en hund egentligen?!

Skånsk vinter

Det är ju inte direkt så att skidan, den slinter.