Igår var det lördag. Då hade vi bestämt att ha gåsmiddag tillsammans med den förträffliga Ellenfamiljen. Eftersom vi av naturen är tämligen bekväma typer bestämde vi dessutom att de skulle få laga maten själva. Sagt och gjort, Ellenfamiljen dök upp och vi kikade alla (som ingen av oss lagat gås förut) på fågelskrället där det låg och väntade på att fyllas och kryddas och stekas.
- Det var en ful rackare! sa Ellenmamman utan att ta minsta hänsyn till gåsens känslor.
Ellenbebisen struntade i gåsen, utan tittade i stället förtjust på Huliganen och sa upplysande: "Gris!"
- Nej det är ingen gris, det är en hund, sa Ellenmamman på sitt mest pedagogiska vis då. - Kan du säga 'hund'?
Så lätt lät sig Ellenbebisen inte luras, ånej. Hon tittade åter på Huliganen och sa sedan bestämt "Gris!!!!" igen. (Ska vi vara riktigt ärliga så sa hon kanske snarare "Gis", men vem bryr sig om ett eller annat R?)
Ellenmamman gav slaget förlorat och försökte sedan få dottern att säga "mamma".
- Pappappapp svarade dottern.
- Nej "mmmaaaammmmmaaaa" ljudade Ellenmamman så att gomseglet gick i spinn.
Ellenbebisen funderade. Kunde det ligga något i detta mmmm:ande? Sedan beslöt hon sig och avgjorde diskussionen med ett "ppppaaappppaa".
Då övergick Ellenmamman till att göra jordärtskockssoppa (svartsoppa tänkte vi verkligen inte äta, ånej), Maken strimlade rödkål och kokte i vin med stjärnanis, kanel, lagerblad och en massa annat, Ellenpappan fyllde och sydde igen gås som om han aldrig gjort något annat och själv rantade jag runt och var mest i vägen. Huliganen var också mest i vägen, för han ville liksom också vara med i gåsens närhet. Säkert hyste han dolska planer på någon liten räd.
Och sen, ja sen åt vi. Och gåsen, den må ha varit ful, men den blev vansinnigt god, och vi åt och vi åt och vi åt. Jordärtskockssoppa, gås med alla tillbehör och sedan äpplekaka. Och när vi inte åt, ja då drack vi en Beaune Premier Cru 2002 från Chateau de Meursault. Den var faktiskt inte det minsta rälig, den heller.
Och jo, visst blev det lite gås till gris... förlåt HUNDEN också. Fattas bara annat.
Det där lät ju ofantligt gott!! Kalkon, gris eller vad det nu månde varit. Om man inte tillbringat helgen i London med julshopping så önskar man ju att man varit bjuden...
SvaraRaderaOch vad tyckte självaste Huliganen om att bli kallad Gis då kan man undra?
SvaraRaderaEllenmamman kan lugna bloggens oroliga läsare med att Huligrisen inte tyckte illa vara. Han gav nämligen igen då vi gick ut med Ellenbebisen i pulkan. Han låtsades att han inte alls fattade att det fanns en liten Ellennäve i Ellenvanten, utan trodde att det bara var att plocka. Ellenvanten och Ellennäven fanns ju i alldeles lagom "plockhöjd" för en småväxt Huligris.
SvaraRaderaHuligris!
SvaraRadera*skrattar så tårarna rinner*
Den var bra!
Frågan är vem som är smartast: Huliganen eller Ellenbebisen? Förresten, det kan Huliganmatten och Ellenmamman träta om. Jag är mer bekymrad över att Huliganen framledes kommer att kallas Huligrisen i Ellenhemmet. Och att Ellenbebisen snart hamnar i samma sits som Valpen: vad ska hon kallas när hon inte längre är bebis/valp? Ellenbeardisen, äsch nej, det var inte bra. Eller?
SvaraRaderaAngela; varför ska du ranta iväg till London för när du kan vara här och käka gås?! Hur kan du planera så illa?
SvaraRaderaJea: ja som du redan läst så tog han det med knusende ro. "Hund eller gris" såg han ut att tänka, "jag är ju ändå bara bäst".
Anna-Karin: Huligris - en i sanning träffande benämning på den lille quadropeden!
Bitte; smartast? Det är helt klart Ellenmamman! Men sen är det nog jämt skägg mellan Huligrisen, Ellenbeardisen, den förvirrade matten och maken skulle jag tro.
Och stackars Ellenpappan är så korkad att gåsen framstår som ett geni i jämförelse.
SvaraRadera