Död åt Kajsa Kavat!

Strålande sol och 10 friska minusgrader, det är vad jag tittar ut på nu.

Och med "tittar ut på" så ska man ju förstå att det är genom lite lätt anlupna fönster. Det gör ju inte så mycket, det är inte mina fönster så att de inte är gnistrande rena rycker jag bara lite lätt på axlarna åt.

Men det finns ju andra fönster. Fönster i självaste hemmet. Detta hem där jag med fara för liv och lem stod uppspetad på stege i söndags och bytte till julgardiner i kök och matsal. Jag kastade en blick på de fönster som är så långt från gnistrande som tänkas kan och kände hur det ryckte i husmorsgenen; jag borde nog putsa dem innan julgardinerna draperades kring huliganfönsterna. Fast äsch, det var ju mulet så inte syntes det oputsade tillståndet så himla bra? tänkte jag lättsinnigt vidare.

Men idag är det som sagt soligt. Klart, soligt och ett väldigt oputsade-fönster-avslöjande väder.

Nu sitter jag här och tänker på varför jag tycker detta är lite förargligt?

Lägger maken någon energi på att grubbla på fönsterna, oputsade eller ej? Skulle inte tro det.
Lägger Huliganen någon tid på att grubbla på detta? "Fönster?" skulle han förmodligen lite förstrött säga och sen gå ut och pinka på närmsta uppstickande föremål.

Så var kommer min fönsterputsarvånda ifrån frågade jag mig. Sen slog det mig! Det  hela är ju Astrid Lindgrens fel, och närmare bestämt Kajsa Kavat!! Kommer ni ihåg detta vidriga barn?

Liten fattig, välartad flicka som levde med sin lika fattiga och välartade mormor. Mormor som sålde karameller på torget men som blev sjuk strax före jul. Vad gör då denna onaturliga och beskäftiga unge? Hon fejar och putsar och städar och säljer karameller så att präktigheten står som en osande aura omkring henne. Och när mormor då lite lättsinnigt säger att julgardinerna, de kan man väl hänga upp utan att putsa fönsterna, nu för en gångs skull.... ja då säger detta gräsliga barn att det kan man visst inte och sen putsar hon fönsterna såklart. Säkerligen städade hon garderoberna också. Och putsade silver, bonade golv, friserade katten och sopade taket. Är det konstigt att man får lust att sparka henne på smalbenen?

Och där, där lades grunden till detta julstädningsok som ligger som en tyngd på en späda axlar. Utan Kajsa Kavat kunde vi alla lättsinnigt se julefröjderna an.