Visst är det underbart?

Med döttrar som vet vad deras mamma gillar, menar jag.

Shortbread och supermjukt och underbart Debbie Bliss-garn. Bättre än så blir det inte.

Tandfén borde tacka mig

Jag är inte så bra på att hålla reda på vissa saker. Geografi till exempel är jag synnerligen dålig på att hålla reda på. Men även andra saker glider liksom runt i hjärnan på mig utan att fastna på det mest ostrukturerade sätt. Det där med Halloween till exempel. I helgen hade jag en vag känsla av att det kanske var dags? Jag var alltså väldigt belåten med att vi inte skulle vara hemma på lördagskvällen utan tvärtom tillbringa denna på lokal och alltså inte behövde utsättas för bus-eller-godis-eländet.

Igår kväll knackade det på dörren. Jag hörde det tydligt, men ändå ansåg Huliganen att detta faktum behövde basuneras ut över nejden. "Det är nog grannen" tänkte jag och kilade glatt ut och öppnade dörren.

Utanför dörren stod en liten häxa, ett litet spöke och ett litet skelett och tittade uppfodrande på mig.

- Bus eller godis? sa de förhoppningsfullt.

- Herregud är det idag?! sa jag förvirrat. Sen tänkte jag dra min vanliga harang om att sånt kommersiellt trams ägnar vi oss inte åt i det här huset, ånej, här leker vi k med kottar och klappar grisen och såna gammaldags rejäla nöjen. Den harangen (möjligen förutom kottarna och grisen då) drar jag när det är lite äldre barn som knackar på vilket brukar rendera i kyliga blickar och eventuellt ett ägg på dörren.

Men nu var det små barn. Fint utklädda barn. Så jag fick artigt säga att oj, jag HAR inget godis. Tyvärr.

- Har du inte ens frukt?? sa den lilla häxan strängt då.

Jag tänkte snabbt. Kunde man erbjuda dem att plocka fallfrukt i trädgården? Jag funderade på de infrysta rabarberna i frysboxen? De torkade aprikoserna i kylskåpet? Men nej, inte ens frukt kände jag att jag kunde erbjuda fick jag beklagande erkänna.

De små barnen greps av medlidande med mig, vilket torftigt hushåll vi hade! Så de sa snällt att det blir ändå inget bus, och vandrade vidare mot nästa granne. Som förhoppningsvis har mer ordning och reda på sig.

Snabbspolning

av vad som tilldragit sig medan jag inte orkat blogga;

1) hårvård av mig. Numera något mer avskalad

2) ömkande av ond make. Nu syftar jag inte på hans läggning, ånej, maken är precis så fryntlig som önskvärt är, men Ryggen, alltså. Ryggen!!!

3) stick&virk. Dock ej i samma utsträckning som jag kanske önskat

4) nedpillande av tulpanlökar. Kom inte ihåg hur de holländska lökarna såg ut (de beställdes ju i april, och visserligen hade en rekorderlig vän googlat fram bilder, men jag var trött och det var dimmigt och det var lite mörkt och jag var trött...ja ni förstår); det ska bli spännande att se den rabatten framåt våren!

5) företagets årliga golftävling. Jag var högst motsträvig till att åka, jag ville bara kura under en filt med stickningen och hunden. Maken skulle ju inte följa med (Ryggen!!) så då fick man ju inte det sällskapet. - Du kommer att tycka det är kul när du väl är där! sa maken högeligen snusförnuftigt. Då gav jag honom onda ögat. Sen kom jag bara en poäng efter segraren, då blev jag något blidare till sinnet.

Tja det var väl det, lite i snabbrepris så där.

Och nu har dottern anlänt har det ryktats. Det är bra, för dimman ligger tät över Skåne och förmodligen då över Kastrup också kan man ana. Dottern har en stor fäbless för att färdas i de hopplösaste förhållanden; är det inte blixthalka så är det askmoln. Eller dimma. Men nu är hon anländ, så  nu ska det faktiskt ätas lite av de där bullarna som jag bakat. Gudskelov är det några kvar! (Man måste ju provsmaka. Grundligt).

Badkruka

Maken ligger i bubbelbadet och kurerar sin tjorviga rygg (och jag ber till högre makter att den SKA bli kurerad snart, herregud jag är ju numera van vid att bli uppassad med både mat och städning och handling och nu får jag helt plötsligt det på min lott. Sånt sliter ju på mina franska nerver).

Badrumsdörren är stängd.

Framför mig i vardagsrummet står en Huligan med svansen mellan benen och hässjar samtidigt som han stirrar misstänksamt på badrumsdörren.

Lite badkruka är han nog. Och snart är det dags för julbad...

Förberedelser

Snart kommer dottern hit från Skottland på besök. Jag tror jag måste gå och baka lite kanelbullar.

Tanke om tid

Viss tid är mer värd än annan, nog är det så? Tid som man lägger i goda vänners lag känns ju till exempel väldigt mycket mer värdefull än tid som man ägnar åt strykning till exempel. Eller att rensa avlopp för den delen.

En av de kvartar som  känns som mest dyrbar, är den där  sista innan klockan ringer upptäckte jag idag. Den där när man kanske ligger halvvaken och slumrar och känner hur varmt och skönt det är i sängen och hur svalt det är utanför täcket och hur oändligt behagligt det är att ligga där under täcket.

Om man då väcks av "f''låt så mycket, måste ut hörredu, tjall-i-magen-å-allt-det-där, *kurrkurrkurr*", då inser man att den inte bara är värdefull, den är väldigt dyrbar.

Men vad gör man? Tja, hunden är ju faktiskt väldigt dyrbar för en också, så man vacklar väl upp 05.15 i stället då och ut i den skånska blåsten.

Och just då känner man faktiskt att morgonstund, den har inte alls guld i mund. Snarare lite dålig andedräkt så där.

Livet...

...består ju inte bara av mat och hundträning och vin och blommor och choklad. Även om man får medge att alla dessa beståndsdelar är väldigt bra och nyttiga ingredienser i ett gott liv! Nämnde jag 'choklad' förresten?

Nej, ibland vill man kreera lite också! Och just nu vill jag kreera en sån där modern schal som liksom hänger ihop och som är snodd ett antal varv runt halsen lite nonchalant. Många unga flickor ha en sån. Själv är jag vare sig ung eller flicka men vill ha en i alla fall.

Alltså rotade jag bland mina garner och hittade mitt ljuvliga silke/merinoullgarn från Manos del Uruguay, ett hantverkskooperativ i just Uruguay. Vilket man ju kan sluta sig till av namnet om man är lite listig, så där.

Så nu stickar jag mig en sån schal. Efter att ha stickat den skotska schalen med alla sina omtag, släppta maskor, uppläggningar och dittan och dattan är det väldigt skönt att bara sticka på i falsk patent. Klarar man att räkna till tre kan man sticka falsk patent - och det känns ju betryggande! Jag klarar nämligen att räkna till tre, hör bara; en, två, tre. Till och med på utrikiska! Ein, zwei, drei. Det ska nog gå bra, det här.

Man kan ju undra varför jag är lite ohederlig sådär och stickar falsk patent, när jag lika gärna kunde sticka ärlig patent? Och det beror inte alls på mitt brottsliga sinnelag, det vill jag bara ha sagt! Nej det beror på att det drar mindre garn och verkar lite enklare.

Nu verkar jag säkerligen oerhört insatt och kunnig som slänger mig med sticktermer så det bara visslar om öronen, men allt har jag hittat på Drops design som har många bra instruktionsvideor som kan vara till hjälp för såna som jag. Såna som inte kan sticka hälar till exempel. Än. Alltså.

Och nu tänkte jag då visa lite bilder på min ungdomliga och moderna stickning. Dels för att alla säkert är ohyggligt nyfikna, dels för att jag ju som sagt har ett ganska nytt objektiv...

Så nu visar jag falsk patent minsann. Alltså, hur vackert är inte det här garnet? Va? Jag kan ju säga att jag har en intensiv och het kärleksaffär med detta garn. Strikt platonisk förstås! Har man en utmärkt make vill man ju inte bedra honom med ett garnnystan. Inte ens med två garnnystan.










 Och sen tänker jag som så, att om jag nu inte ser så där ungdomlig ut, så kan jag ju alltid dra upp den så att den täcker större delen av ansiktet. Kalla mig Fru Fiffig.