Jag är inte så bra på att hålla reda på vissa saker. Geografi till exempel är jag synnerligen dålig på att hålla reda på. Men även andra saker glider liksom runt i hjärnan på mig utan att fastna på det mest ostrukturerade sätt. Det där med Halloween till exempel. I helgen hade jag en vag känsla av att det kanske var dags? Jag var alltså väldigt belåten med att vi inte skulle vara hemma på lördagskvällen utan tvärtom tillbringa denna på lokal och alltså inte behövde utsättas för bus-eller-godis-eländet.
Igår kväll knackade det på dörren. Jag hörde det tydligt, men ändå ansåg Huliganen att detta faktum behövde basuneras ut över nejden. "Det är nog grannen" tänkte jag och kilade glatt ut och öppnade dörren.
Utanför dörren stod en liten häxa, ett litet spöke och ett litet skelett och tittade uppfodrande på mig.
- Bus eller godis? sa de förhoppningsfullt.
- Herregud är det idag?! sa jag förvirrat. Sen tänkte jag dra min vanliga harang om att sånt kommersiellt trams ägnar vi oss inte åt i det här huset, ånej, här leker vi k med kottar och klappar grisen och såna gammaldags rejäla nöjen. Den harangen (möjligen förutom kottarna och grisen då) drar jag när det är lite äldre barn som knackar på vilket brukar rendera i kyliga blickar och eventuellt ett ägg på dörren.
Men nu var det små barn. Fint utklädda barn. Så jag fick artigt säga att oj, jag HAR inget godis. Tyvärr.
- Har du inte ens frukt?? sa den lilla häxan strängt då.
Jag tänkte snabbt. Kunde man erbjuda dem att plocka fallfrukt i trädgården? Jag funderade på de infrysta rabarberna i frysboxen? De torkade aprikoserna i kylskåpet? Men nej, inte ens frukt kände jag att jag kunde erbjuda fick jag beklagande erkänna.
De små barnen greps av medlidande med mig, vilket torftigt hushåll vi hade! Så de sa snällt att det blir ändå inget bus, och vandrade vidare mot nästa granne. Som förhoppningsvis har mer ordning och reda på sig.
Kunde de inte ens fått en liten kanelbulle?
SvaraRaderaTACK för det Irene!!!
SvaraRaderaTrodde att jag och KM var ensamma om att inte hänga med!
När det ringde på dörren nu i helgen och maken öppnade så hörde jag ett förtvivlat:
-Maja, har vi godis???
Utanför stod det häxor och deras "häxmästare" var med för att kolla så att allt gick rätt till.
-Godis??? Vi äter inget godis!!!
(Det är 13 år sedan jag slutade med gotter och maken har varit änn mer ståndaktig och hållit ut i ca:17 år)!
Nej, vi hade inget godis!!!
-Nej, NI FÅR BUSA! blev svaret.
Men som alla som får möjlighet att göra något alldeles bara "så där" så blev det inget bus heller!
Det tar dom när de har på sig sina vanliga kläder!!!
Kram
I vårt hushåll köptes det hem ett kilo godis inför helgens attack. Lyktor tändes. Vi var förberedda till tänderna, helt enkelt. Ingen kom.
SvaraRaderaVi åt upp godiset själva. Då kommer ungjävlarna IGÅR kväll istället. Som tur var låg några förskrämda godisbitar kvar längst ner, och de räckte PRECIS till besökarna. I värsta fall hade det få bli clementiner, men då befarar jag att de tänt eld på huset...
Här har det än så länge inte kommit några ungjävlar. Så vi har ätit godis hela helgen, vi också. Och det finns kvar, så dyker det upp någon oanmäld unge i veckan så ska vi nog klara oss undan buset. Men man MÅSTE ha godis hemma, din elaka människa!!
SvaraRaderaSebastian: hur tänker du nu??! "fått en liten kanelbulle"? Men då blir det ju FÄRRE bullar till mig...äähh OSS menar jag, det kan väl inte vara så smart? Du som är i borr&amalgam-branschen borde väl tycka att ungarna ska käka morötter?
SvaraRaderaMaja, inget godis på 13 resp 17 ÅR?! Jag bugar mig i stum beundran. (Och tycker också det är rätt skönt att fler glömmer).
Anna-Karin: morötter, det hade varit rätt åt dem! Komma när man nästan käkat upp godiset, då får man faktiskt skylla sig själv!
Angela; men HUR ska det gå till? Godis hemma = uppätet godis. Då får ungarna i alla fall inget, medan jag blir tjockare. Det är nog bättre att låtsas att man inte är hemma...
Tack för påminnelsen; till Halloween kommer ingen, men till St. Martin den 11.11. Då kommer en hel Kindergarten med buller och bång, häst och ryttare och St. Martin själv. Det brukar gå åt flera kilo godis, men de bästa bitarna räddar vi för oss själva. Även amalgam måste förtjänas...
SvaraRaderaFabraholic; hade de kommit med ryttare, ja då hade jag prompt rusat iväg och köpt godis. Det är alldeles för lite hästar i vårt kvarter, känner jag.
SvaraRadera...fast å andra sidan, då kunde ju HÄSTEN fått en morot i stället?
Du kan gärna få hästarna; är allerisk mot kräkena...
SvaraRaderaDu ser: man MÅSTE ALLTID ha godis hemma. Sedan behöver man kanske inte ge bort det till små skelett och häxor (då kan man ljuga och säga att tyvärr..) utan äta det själv och känna att man förskonat barnen från hål i tänderna och fetma. Bara tanken på att inte ha godis hemma ger mig lätt panik; hur tänker du?
SvaraRaderaVarför är det aldrig någon som ringer på min dörr?! undrar jag avundsjukt.
SvaraRaderaOkej, jag har inget godis (och det är INTE för att jag inte äter dylikt!) inte heller några kanelbullar. Jag anser nämligen att de "har" man inte, de äter man!
Frukten och morötterna har också gått åt, det förstnämnda åt jag, det senare åt grabbarna.
Men bortsett från detta, undran kvarstår ju - varför ringer INGEN på min dörr??
Kan det bero på att jag inte har någon ringklocka?
För inte kan det väl bero på att jag bor bortom all ära och redlighet och har en hel radda med fjärdingsmil till närmsta by??
Jag tycker de små rackarna är extra elaka iår....Köpte hem tonvis med godis och inte katten kom det några skellett eller spöken el häxor.....Men jag har fått volanger på höfterna och en godis skål som ekar :(
SvaraRaderaBitte; jag är stark! Jag klarar att inte ha godis hemma... nästan...
SvaraRaderaLarsson; skaffa du ringklocka så kommer jag och ringer! Kan ta med bullar också? Och morötter?
Anki; aha! Jag borde ha riktat in dem mot dig och skickat iväg dem? Fast de där volangerna... de har visst smittat av sig. Här har jag ett helt jätterysch runt såväl mage som höfter.