det hjälper visst inte med kanjang och glass. Jag kan meddela att jag till och med varit så desperat att jag i nattens hostiga timmar sörplat varmmjölkåhonung. Hu!
Host. (det är faktiskt SYND om mig!)
.... men vänta nu! Jag har ju inte provat chokladmetoden!
.... eller förresten, det gjorde jag ju. Mer än en gång. Äsch då.
lördag 4 februari 2012
onsdag 1 februari 2012
Det hjälps inte
...nu är det nog dags att damma av latinet igen.
Det är så här att maken och jag, vi tycker helt olika om vissa saker, lika om andra. Något som vi tycker väldigt olika om är hur man botar en förkylning.
Maken är helt och fullt inne på varmmjölkåhonung-spåret, toppat med c-vitamin. Det går inte att rubba honom ur hans spår. Minsta snörvel och han drar såsom biet mot blomman till kylskåpet för att plocka fram attiraljerna till den där kväljande drycken.
Själv anser jag att varm mjölk och honung möjligen kan duga åt...åt...åt... ingenting, faktiskt. Varm mjölk och honung är inget som botar. Det är sånt som man får hjärtsnörp av.
Nej min metod är kanjang om det finns, annars glass. Glass fick jag alltid av mamma när jag var liten och hade ont i halsen och det vet väl alla att mammor har rätt? Glass ska det vara!
Jag har i och för sig inte hört några vetenskapliga rön som förespråkar choklad i mån av förkylning, men detta ser jag mer som ett förbiseende från min sida, att jag inte tillräckligt ihärdigt har sökt i de vetenskapliga skrifterna, så för säkerhets skull petar jag gärna i mig lite choklad också. En ruta. Eller sju.
Åt min välbeprövade metod fnyser maken.
Och då undrar man ju varför det är maken, som efter ihärdigt varmmjölkochnivetvad-sörplande hostar och snörvlar så gomseglet fladdrar, och varför jag är helt och hållet ohostig? Trots att minsta lille droppe av den där dekokten inte kommit över mina läppar?
Just det.
Quod erat demonstrandum.
Det är så här att maken och jag, vi tycker helt olika om vissa saker, lika om andra. Något som vi tycker väldigt olika om är hur man botar en förkylning.
Maken är helt och fullt inne på varmmjölkåhonung-spåret, toppat med c-vitamin. Det går inte att rubba honom ur hans spår. Minsta snörvel och han drar såsom biet mot blomman till kylskåpet för att plocka fram attiraljerna till den där kväljande drycken.
Själv anser jag att varm mjölk och honung möjligen kan duga åt...åt...åt... ingenting, faktiskt. Varm mjölk och honung är inget som botar. Det är sånt som man får hjärtsnörp av.
Nej min metod är kanjang om det finns, annars glass. Glass fick jag alltid av mamma när jag var liten och hade ont i halsen och det vet väl alla att mammor har rätt? Glass ska det vara!
Jag har i och för sig inte hört några vetenskapliga rön som förespråkar choklad i mån av förkylning, men detta ser jag mer som ett förbiseende från min sida, att jag inte tillräckligt ihärdigt har sökt i de vetenskapliga skrifterna, så för säkerhets skull petar jag gärna i mig lite choklad också. En ruta. Eller sju.
Åt min välbeprövade metod fnyser maken.
Och då undrar man ju varför det är maken, som efter ihärdigt varmmjölkochnivetvad-sörplande hostar och snörvlar så gomseglet fladdrar, och varför jag är helt och hållet ohostig? Trots att minsta lille droppe av den där dekokten inte kommit över mina läppar?
Just det.
Quod erat demonstrandum.
måndag 30 januari 2012
Vad hände med västgötaspetsen?
För att inte tala om trädgården - fast den ligger väl och trynar i någon form av törnrosasömn antar jag. I alla fall verkar bloggen ha utvecklats åt någon form av sömnblogg?
För jag sitter fortfarande här och är lite trött.
Av olika anledningar har det sovits väldigt lite de senaste dagarna i det hem som vi delar med Huliganen. Det har bloggats ännu mindre. Igårkväll lyckades jag dock somna före maken, den make som pga svårartad snuva nu har, likt en arkeologisk Mr. Hyde, har uppvisat sin hittills dolda sida, nämligen Herr Timmerstock himself. Milda Matilda vad det dånas i sovrummet!
Men igår, som sagt, somnade jag först.
- Hurra! tänkte jag. Rättare sagt, jag hade tänkt det om jag vore vaken, men nu var jag ju inte det, utan jag sov beslutsamt vidare så jag tänkte nog inte så mycket. Jag sov och jag sov och jag sov, det var jag och John Blund och Snorkmumriken gjorde sig icke påmind.
Det gjorde dock Huliganen. 04.08 (pip!)väcktes jag av en hund som med benen i kors sa att 'okej, du kan sova vidare men då svarar jag inte för konsekvenserna'. Jag misstänkte att konsekvenserna vore av oönskat slag så jag vacklade väl upp och släppte ut hunden i den kalla vinternatten. Sömnigt plirade jag mot stjärnorna och tänkte att 'där hänger väl ni och lyser och här står jag och fryser'.
- oj det rimmar! tänkte jag belåtet vidare och funderade på om det bor en liten poet inom mig? Rätt vad det är kanske hexametern bara liksom sprutar ur mig, det blir sonetter och haikus och jamber och trokér och blankvers och det ena med det andra.
- Kanske jag kan rimma mer? undrade jag sedan vidare för mig själv, tog gud i hågen, blundade och kvad:
När maken snarkar
man vet åt vilket håll det barkar.
Under ögat hänger påsen tung
och man vill alls inte sjung. (a)
Så mycken kreativ möda gör en lite trött, så vi ramlade i säng igen. I det sovrum som bebos av huvudpersonen i ovanstående litterära utgjutelse.
Så nej, det har inte sovits mer. Ikväll planerar jag att landa på kudden direkt efter kvällsrundan. Att strypa maken känns nämligen alldeles för drastiskt.
Dessutom hade jag saknat honomm.
För jag sitter fortfarande här och är lite trött.
Av olika anledningar har det sovits väldigt lite de senaste dagarna i det hem som vi delar med Huliganen. Det har bloggats ännu mindre. Igårkväll lyckades jag dock somna före maken, den make som pga svårartad snuva nu har, likt en arkeologisk Mr. Hyde, har uppvisat sin hittills dolda sida, nämligen Herr Timmerstock himself. Milda Matilda vad det dånas i sovrummet!
Men igår, som sagt, somnade jag först.
- Hurra! tänkte jag. Rättare sagt, jag hade tänkt det om jag vore vaken, men nu var jag ju inte det, utan jag sov beslutsamt vidare så jag tänkte nog inte så mycket. Jag sov och jag sov och jag sov, det var jag och John Blund och Snorkmumriken gjorde sig icke påmind.
Det gjorde dock Huliganen. 04.08 (pip!)väcktes jag av en hund som med benen i kors sa att 'okej, du kan sova vidare men då svarar jag inte för konsekvenserna'. Jag misstänkte att konsekvenserna vore av oönskat slag så jag vacklade väl upp och släppte ut hunden i den kalla vinternatten. Sömnigt plirade jag mot stjärnorna och tänkte att 'där hänger väl ni och lyser och här står jag och fryser'.
- oj det rimmar! tänkte jag belåtet vidare och funderade på om det bor en liten poet inom mig? Rätt vad det är kanske hexametern bara liksom sprutar ur mig, det blir sonetter och haikus och jamber och trokér och blankvers och det ena med det andra.
- Kanske jag kan rimma mer? undrade jag sedan vidare för mig själv, tog gud i hågen, blundade och kvad:
När maken snarkar
man vet åt vilket håll det barkar.
Under ögat hänger påsen tung
och man vill alls inte sjung. (a)
Så mycken kreativ möda gör en lite trött, så vi ramlade i säng igen. I det sovrum som bebos av huvudpersonen i ovanstående litterära utgjutelse.
Så nej, det har inte sovits mer. Ikväll planerar jag att landa på kudden direkt efter kvällsrundan. Att strypa maken känns nämligen alldeles för drastiskt.
Dessutom hade jag saknat honomm.
onsdag 25 januari 2012
Och här sitter jag
...och är lite trött.
Det trötta kommer sig, åtminstone delvis, av maken. Maken är normalt sett en rekorderlig make. En sån make som inte snarkar, till exempel. Och om han snarkar så brukar jag inte märka det eftersom han är nattmänniska och jag morgonmänniska, sålunda går vi ofta lite omlott på sovandet.
Häromnatten snarkade han dock. Då lutade jag mig över honom och flöjtade melodiskt "du ssssnarrrrrkarrrrr!!!" i örat på honom. Maken ryckte till, vaknade upp, rullade runt och somnade om. Saligen tyst.
På morgonen föreslog han dock att jag i stället för att prata med honom bara kunde knuffa till, så kunde han liksom rulla runt i sömnen utan att behöva vakna upp.
- Ållrejt! sa jag, som är en medgörlig fru.
Maken håller på att bli rätt rejält förkyld. Och man vet ju hur det är, förkylda makar är ofta synonymt med snarkande makar. Sålunda tillbringade jag timmarna mellan kl 03.00 och 05.00 med att putta på maken. Ihärdigt. Så om maken nu är full av blåmärken så är det inte mitt fel, jag har enbart exekverat snarkdämpande åtgärder enligt önskemål.
Men måhända kanske jag ska nöja med mig med att fota honom rakt ur sängen i natt om han envisas med att dra timmerstockar? Är det månne bättre med ett rejält blåmärke, än många små? Vad tror ni?
Det trötta kommer sig, åtminstone delvis, av maken. Maken är normalt sett en rekorderlig make. En sån make som inte snarkar, till exempel. Och om han snarkar så brukar jag inte märka det eftersom han är nattmänniska och jag morgonmänniska, sålunda går vi ofta lite omlott på sovandet.
Häromnatten snarkade han dock. Då lutade jag mig över honom och flöjtade melodiskt "du ssssnarrrrrkarrrrr!!!" i örat på honom. Maken ryckte till, vaknade upp, rullade runt och somnade om. Saligen tyst.
På morgonen föreslog han dock att jag i stället för att prata med honom bara kunde knuffa till, så kunde han liksom rulla runt i sömnen utan att behöva vakna upp.
- Ållrejt! sa jag, som är en medgörlig fru.
Maken håller på att bli rätt rejält förkyld. Och man vet ju hur det är, förkylda makar är ofta synonymt med snarkande makar. Sålunda tillbringade jag timmarna mellan kl 03.00 och 05.00 med att putta på maken. Ihärdigt. Så om maken nu är full av blåmärken så är det inte mitt fel, jag har enbart exekverat snarkdämpande åtgärder enligt önskemål.
Men måhända kanske jag ska nöja med mig med att fota honom rakt ur sängen i natt om han envisas med att dra timmerstockar? Är det månne bättre med ett rejält blåmärke, än många små? Vad tror ni?
måndag 23 januari 2012
Student?
Emellanåt åker jag tåg. Och emellanåt (ganska ofta om man ska vara ärlig) är tågen försenade och då får man tillgodohavande hos SJ. Nu hade jag rätt så mycket sådana tillgodohavande samtidigt som det kändes som om vi behövde lite luftombyte från både det ena och det andra. Makens ben till exempel.
- Vi fara till Sahara! utropade maken.
Eller, det gjorde han väl inte, där ljög jag så det visslade om det! Så vi for inte alls till Sahara, nix vi for till Stockholm. För dit åker vi när vi vill fly undan vardagens förtretligheter och insupa lite kultur (och vin....) ett tag.
Men nu var det ju det där med benet... så maken, som är en finurlig make, mailade till såväl Waldemarsudde som Nationalmuseum för att höra om de har såna där bärbara pallar man kan låna om man behöver vila typ ett ben. Eller möjligen två.
Jodå, visst finns det sådana, fick vi till svar. Sen fortsatte de "och det går alldeles utmärkt att ta med sin egen rollator också". Det tyckte maken var en onödig upplysning, så då fnös han lite. När han fnyst färdigt åkte vi iväg.
Först åkte vi till Waldemarsudde, som är ett av våra favoritställen. Där hade de två utställningar, Carl Fredrik Hill och Erik Olson. Jättefina utställningar både två, även om jag möjligen kunde tycka att Hills förtjusning i schizofrena tecknade tigrar med erotiska undertoner var något större än min. Men han hann ju måla så mycket annat så en eller annan överflödig tiger var väl inte så mycket att gnälla över.
Erik Olson målade inte så många tigrar såvitt jag påminner mig, men han var som en vitamininjektion hela han. Som sagt, jag gillar färg! Och det gjorde Erik också, så det var lite själarnas samklang där kan jag tycka. Om man bortser från petitessen att jag inte kan måla, dådå.
På söndagen traskade vi bort till Nationalmuseum för att titta på Peredvizjniki-utställningen. Det var vi och ungefär halva Stockholm invånarantal, för det var sista dagen. Men den var värd att köa lite för, jätteintressant utställning. Snäll fru som jag är erbjöd jag mig att betala, och begärde en vuxenbiljett och en studentbiljett. Den unge mannen måste haft ludd i öronen, för han kastade en förströdd blick på maken och slog in en vuxen- och en pensionärsbiljett. Då fnös maken igen så att en iskall vind drog genom hela Nationalmuseum och Carl Larssons Midvinterblotstavla kändes ännu mer midvinteraktigt isig.
Sen la vi ett försvarligt antal timmar på att titta på pråmdragare vid Volga. Vägen mot Sibirien. Vinterskogar - kolla! Visst är den fantastisk?
Och sen, sen fick jag nästan som lite hjärtsnörp - åh vad jag längtar efter våren, efter trädgården, ja till och med nästan efter lite kirskål... som i Kirskål av Ivan Sjisjkin.
Men efter att ha tillbringat närmare sex timmar på Nationalmuseum så får jag nog erkänna att jag kände mig ungefär som den här grisen - litta trött, alltså. Och lite suddig i konturerna.
Därefter tog jag min student i hampan och åkte hem. Fulltankad av kultur, mat, vin och lite nya intryck. Och med en obändig längtan efter vår och trädgårdspyssel. För att inte tala om längtan efter Huliganen som fått stanna hemma och hålla syrran sällskap. Och jag tror nog han alla gånger föredrog det framför såväl Hill som grisar som kirskål, faktiskt.
- Vi fara till Sahara! utropade maken.
Eller, det gjorde han väl inte, där ljög jag så det visslade om det! Så vi for inte alls till Sahara, nix vi for till Stockholm. För dit åker vi när vi vill fly undan vardagens förtretligheter och insupa lite kultur (och vin....) ett tag.
Men nu var det ju det där med benet... så maken, som är en finurlig make, mailade till såväl Waldemarsudde som Nationalmuseum för att höra om de har såna där bärbara pallar man kan låna om man behöver vila typ ett ben. Eller möjligen två.
Jodå, visst finns det sådana, fick vi till svar. Sen fortsatte de "och det går alldeles utmärkt att ta med sin egen rollator också". Det tyckte maken var en onödig upplysning, så då fnös han lite. När han fnyst färdigt åkte vi iväg.
Först åkte vi till Waldemarsudde, som är ett av våra favoritställen. Där hade de två utställningar, Carl Fredrik Hill och Erik Olson. Jättefina utställningar både två, även om jag möjligen kunde tycka att Hills förtjusning i schizofrena tecknade tigrar med erotiska undertoner var något större än min. Men han hann ju måla så mycket annat så en eller annan överflödig tiger var väl inte så mycket att gnälla över.
Erik Olson målade inte så många tigrar såvitt jag påminner mig, men han var som en vitamininjektion hela han. Som sagt, jag gillar färg! Och det gjorde Erik också, så det var lite själarnas samklang där kan jag tycka. Om man bortser från petitessen att jag inte kan måla, dådå.
På söndagen traskade vi bort till Nationalmuseum för att titta på Peredvizjniki-utställningen. Det var vi och ungefär halva Stockholm invånarantal, för det var sista dagen. Men den var värd att köa lite för, jätteintressant utställning. Snäll fru som jag är erbjöd jag mig att betala, och begärde en vuxenbiljett och en studentbiljett. Den unge mannen måste haft ludd i öronen, för han kastade en förströdd blick på maken och slog in en vuxen- och en pensionärsbiljett. Då fnös maken igen så att en iskall vind drog genom hela Nationalmuseum och Carl Larssons Midvinterblotstavla kändes ännu mer midvinteraktigt isig.
Och sen, sen fick jag nästan som lite hjärtsnörp - åh vad jag längtar efter våren, efter trädgården, ja till och med nästan efter lite kirskål... som i Kirskål av Ivan Sjisjkin.
Därefter tog jag min student i hampan och åkte hem. Fulltankad av kultur, mat, vin och lite nya intryck. Och med en obändig längtan efter vår och trädgårdspyssel. För att inte tala om längtan efter Huliganen som fått stanna hemma och hålla syrran sällskap. Och jag tror nog han alla gånger föredrog det framför såväl Hill som grisar som kirskål, faktiskt.
fredag 20 januari 2012
Lansigootanmaanpystykorvat
Ibland funderar jag lite över existentiella saker. Typ; vad är meningen med livet? Varför har västgötaspetsarna så korta ben? Kommer jag någonsin att bli en genomklok och förtjusande person?
Ja ni hör; svåra frågor alltihop.
Men ibland så får man ju en liten insikt i alla fall. Som det där med att varför man bloggar - ja jag bloggar ju för att jag tycker det är så kul, att forma ord efter ord, att dokumentera livet med västgötaspets, rosor, make och barn. När man sen inser att det finns folk som läser det, ja då blir man glad! Glad och lite tacksam.
Sen inser man dessutom att man lär sig en himla massa saker. Till exempel vad västgötaspets heter på finska! Visste ni det, va? Annars ska jag be att få upplysa en ivrigt väntande allmänhet på det;
Lansigootanmaanpystykorvat. Jajamensan, så heter det!
Och den som upplyste mig om det här, det var Fabraholic. Och idag serverades jag via ombud, nämligen syrran, en synnerligen trevlig överraskning!
Ja egentligen var den ju inte till mig, titta bara:
Paketet var till Huliganen.
- Du har fått beundrarpost! ropade jag till Huliganen. - Från en beundrarinna!
- Självklart, svarade Huliganen som aldrig lidit av falsk blygsamhet. Att han har beundrarinnor tycker han bara är rätt och riktigt.
Men sen kunde han ju ändå inte hålla sig, utan tjoade "öppna, öppna paketet nu då!". Så då gjorde jag väl det, raskt slet jag upp det fint inslagna paketet, och vad hittade jag väl då?
Jo, en väldigt tjusig Lansigootanmaanpystykorvat var vad som dök upp! Tänk vilka fina pepparkakor vi ska baka i framtiden, Huliganen och jag! Hela kennlar med små västgötaspetsar ska vi baka.
Jag och Huliganen vill framföra ett stort TACK! Det här var en bra avslutning på en vecka som faktiskt lämnat en del övrigt att önska på mys&pys-kontot.
P.S. Om det är någon som behöver hålla igen på rotfläsket så är det nog snarare matte än Huliganen...
Ja ni hör; svåra frågor alltihop.
Men ibland så får man ju en liten insikt i alla fall. Som det där med att varför man bloggar - ja jag bloggar ju för att jag tycker det är så kul, att forma ord efter ord, att dokumentera livet med västgötaspets, rosor, make och barn. När man sen inser att det finns folk som läser det, ja då blir man glad! Glad och lite tacksam.
Sen inser man dessutom att man lär sig en himla massa saker. Till exempel vad västgötaspets heter på finska! Visste ni det, va? Annars ska jag be att få upplysa en ivrigt väntande allmänhet på det;
Lansigootanmaanpystykorvat. Jajamensan, så heter det!
Och den som upplyste mig om det här, det var Fabraholic. Och idag serverades jag via ombud, nämligen syrran, en synnerligen trevlig överraskning!
Ja egentligen var den ju inte till mig, titta bara:
Paketet var till Huliganen.
- Du har fått beundrarpost! ropade jag till Huliganen. - Från en beundrarinna!
- Självklart, svarade Huliganen som aldrig lidit av falsk blygsamhet. Att han har beundrarinnor tycker han bara är rätt och riktigt.
Men sen kunde han ju ändå inte hålla sig, utan tjoade "öppna, öppna paketet nu då!". Så då gjorde jag väl det, raskt slet jag upp det fint inslagna paketet, och vad hittade jag väl då?
Jo, en väldigt tjusig Lansigootanmaanpystykorvat var vad som dök upp! Tänk vilka fina pepparkakor vi ska baka i framtiden, Huliganen och jag! Hela kennlar med små västgötaspetsar ska vi baka.
Jag och Huliganen vill framföra ett stort TACK! Det här var en bra avslutning på en vecka som faktiskt lämnat en del övrigt att önska på mys&pys-kontot.
P.S. Om det är någon som behöver hålla igen på rotfläsket så är det nog snarare matte än Huliganen...
torsdag 19 januari 2012
Torsdagsmorgonscheck
Hänger kransen på dörren? - Visst gör den det!
Kräktes hunden imorse? - Jajamensan! Dock var det väldigt litet och han är pigg som en mört så jag oroar mig inte nämnvärt över det. Det som däremot förbluffar mig väldeliga är att han valde att kräkas på golvet och inte på mattan som annars är prio 1 i sådana sammanhang. Är detta månne anledning till oro??
Är maken vaken? - Absolut. Och detta, känner jag, kräver en liten utläggning. Maken gillar att vakna lugnt och fint. Det där med att rusa upp i ottan och galoppera hunden är inte för honom. Nej han vill liksom vaggas till vakenhet genom milda röster. Eftersom jag inte kan stå till tjänst (pga upprusning och galopperande osv) så har han haft en gammal klockradio som gjort sin plikt så han vaknat till nyheter och väderlek osv. Klockradion ärvde han efter min mamma som dog 1999. Den hade sina år på nacken redan då och nu har den visat klara tecken på senilitet. Och dessutom har den fått för sig att väcka medelst skorrning och det är ju inte direkt vad maken önskade.
Sålunda uppsökte maken den lokala klockradiobutiken och hemkom i triumf med bytet; en sprillans ny klockradio som inte bara var detta, utan även kunde spela mp3-musik och dessutom vara en digital fotoram.
- Nu kan jag titta på dig! utropade maken belåtet och skulle installeraskiten apparaten. Bruksanvisning fanns inte med, bruksanvisningar är uppenbarligen för amatörer. Han grejade och donade och fixade, men trots (eller kanske på grund av?) alla finesser ville den liksom inte göra det som ändå var huvudnumret, nämligen väcka maken till en intressant uppräkning av vad som tilldragit sig i världen. Den susade och brusade och dummade sig i största allmänhet.
Maken for tillbaka och bytte ut den mot en enklare modell, som inte bara hade en bruksanvisning utan, om jag inte såg fel, fyra på olika språk. Inga digitala foton dock, men som jag så klokt sa "mig kan du ju få titta på ändå, hur mycket du vill!".
Nu idag var det premiär! Och döm om vår förvåning, Huliganens och min, när det klockan 07.00 (pip) började tuta och plinga och plånga inifrån sovrummet. Förvånade kikade vi in. Där skådade vi en rufsig make som lite generat sa att han visst råkat ställa den fel. Nu däremot, nu pratar den med maken så alldeles väldigt att han liksom inte kommit ur sängen ännu. Nu ska han nog ligga där och njuta av sin klockradio ett tag till tror jag.
Kräktes hunden imorse? - Jajamensan! Dock var det väldigt litet och han är pigg som en mört så jag oroar mig inte nämnvärt över det. Det som däremot förbluffar mig väldeliga är att han valde att kräkas på golvet och inte på mattan som annars är prio 1 i sådana sammanhang. Är detta månne anledning till oro??
Är maken vaken? - Absolut. Och detta, känner jag, kräver en liten utläggning. Maken gillar att vakna lugnt och fint. Det där med att rusa upp i ottan och galoppera hunden är inte för honom. Nej han vill liksom vaggas till vakenhet genom milda röster. Eftersom jag inte kan stå till tjänst (pga upprusning och galopperande osv) så har han haft en gammal klockradio som gjort sin plikt så han vaknat till nyheter och väderlek osv. Klockradion ärvde han efter min mamma som dog 1999. Den hade sina år på nacken redan då och nu har den visat klara tecken på senilitet. Och dessutom har den fått för sig att väcka medelst skorrning och det är ju inte direkt vad maken önskade.
Sålunda uppsökte maken den lokala klockradiobutiken och hemkom i triumf med bytet; en sprillans ny klockradio som inte bara var detta, utan även kunde spela mp3-musik och dessutom vara en digital fotoram.
- Nu kan jag titta på dig! utropade maken belåtet och skulle installera
Maken for tillbaka och bytte ut den mot en enklare modell, som inte bara hade en bruksanvisning utan, om jag inte såg fel, fyra på olika språk. Inga digitala foton dock, men som jag så klokt sa "mig kan du ju få titta på ändå, hur mycket du vill!".
Nu idag var det premiär! Och döm om vår förvåning, Huliganens och min, när det klockan 07.00 (pip) började tuta och plinga och plånga inifrån sovrummet. Förvånade kikade vi in. Där skådade vi en rufsig make som lite generat sa att han visst råkat ställa den fel. Nu däremot, nu pratar den med maken så alldeles väldigt att han liksom inte kommit ur sängen ännu. Nu ska han nog ligga där och njuta av sin klockradio ett tag till tror jag.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)