Student?

Emellanåt åker jag tåg. Och emellanåt (ganska ofta om man ska vara ärlig) är tågen försenade och då får man tillgodohavande hos SJ. Nu hade jag rätt så mycket sådana tillgodohavande samtidigt som det kändes som om vi behövde lite luftombyte från både det ena och det andra. Makens ben till exempel.

- Vi fara till Sahara! utropade maken.

Eller, det gjorde han väl inte, där ljög jag så det visslade om det! Så vi for inte alls till Sahara, nix vi for till Stockholm. För dit åker vi när vi vill fly undan vardagens förtretligheter och insupa lite kultur (och vin....) ett tag.

Men nu var det ju det där med benet... så maken, som är en finurlig make, mailade till såväl Waldemarsudde som Nationalmuseum för att höra om de har såna där bärbara pallar man kan låna om man behöver vila typ ett ben. Eller möjligen två.

Jodå, visst finns det sådana, fick vi till svar. Sen fortsatte de "och det går alldeles utmärkt att ta med sin egen rollator också". Det tyckte maken var en onödig upplysning, så då fnös han lite. När han fnyst färdigt åkte vi iväg.

Först åkte vi till Waldemarsudde, som är ett av våra favoritställen.  Där hade de två utställningar, Carl Fredrik Hill och Erik Olson. Jättefina utställningar både två, även om jag möjligen kunde tycka att Hills förtjusning i schizofrena tecknade tigrar med erotiska undertoner var något större än min. Men han hann ju måla så mycket annat så en eller annan överflödig tiger var väl inte så mycket att gnälla över.

Erik Olson målade inte så många tigrar såvitt jag påminner mig, men han var som en vitamininjektion hela han. Som sagt, jag gillar färg! Och det gjorde Erik också, så det var lite själarnas samklang där kan jag tycka. Om man bortser från petitessen att jag inte kan måla, dådå.

På söndagen traskade vi bort till Nationalmuseum för att titta på Peredvizjniki-utställningen. Det var vi och ungefär halva Stockholm invånarantal, för det var sista dagen. Men den var värd att köa lite för, jätteintressant utställning. Snäll fru som jag är erbjöd jag mig att betala, och begärde en vuxenbiljett och en studentbiljett. Den unge mannen måste haft ludd i öronen, för han kastade en förströdd blick på maken och slog in en vuxen- och en pensionärsbiljett. Då fnös maken igen så att en iskall vind drog genom hela Nationalmuseum och Carl Larssons Midvinterblotstavla kändes ännu mer midvinteraktigt isig.

 Sen la vi ett försvarligt antal timmar på att titta på pråmdragare vid Volga. Vägen mot Sibirien. Vinterskogar - kolla! Visst är den fantastisk?

Och sen, sen fick jag nästan som lite hjärtsnörp - åh vad jag längtar efter våren, efter trädgården, ja till och med nästan efter lite kirskål... som i Kirskål av Ivan Sjisjkin.

Men efter att ha tillbringat närmare sex timmar på Nationalmuseum så får jag nog erkänna att jag kände mig ungefär som den här grisen - litta trött, alltså. Och lite suddig i konturerna.

Därefter tog jag min student i hampan och åkte hem. Fulltankad av kultur, mat, vin och lite nya intryck. Och med en obändig längtan efter vår och trädgårdspyssel. För att inte tala om längtan efter Huliganen som fått stanna hemma och hålla syrran sällskap. Och jag tror nog han alla gånger föredrog det framför såväl Hill som grisar som kirskål, faktiskt.