Det hjälps inte

...nu är det nog dags att damma av latinet igen.

Det är så här att maken och jag, vi tycker helt olika om vissa saker, lika om andra. Något som vi tycker väldigt olika om är hur man botar en förkylning.

Maken är helt och fullt inne på varmmjölkåhonung-spåret, toppat med c-vitamin. Det går inte att rubba honom ur hans spår. Minsta snörvel och han drar såsom biet mot blomman till kylskåpet för att plocka fram attiraljerna till den där kväljande drycken.

Själv anser jag att varm mjölk och honung möjligen kan duga åt...åt...åt... ingenting, faktiskt. Varm mjölk och honung är inget som botar. Det är sånt som man får hjärtsnörp av.

Nej min metod är kanjang om det finns, annars glass. Glass fick jag alltid av mamma när jag var liten och hade ont i halsen och det vet väl alla att mammor har rätt? Glass ska det vara!

Jag har i och för sig inte hört några vetenskapliga rön som förespråkar choklad i mån av förkylning, men detta ser jag mer som ett förbiseende från min sida, att jag inte tillräckligt ihärdigt har sökt i de vetenskapliga skrifterna, så för säkerhets skull petar jag gärna i mig lite choklad också. En ruta. Eller sju.

Åt min välbeprövade metod fnyser maken.

Och då undrar man ju varför det är maken, som efter ihärdigt varmmjölkochnivetvad-sörplande hostar och snörvlar så gomseglet fladdrar, och varför jag är helt och hållet ohostig? Trots att minsta lille droppe av den där dekokten inte kommit över mina läppar?

Just det.

Quod erat demonstrandum.