...och är lite trött.
Det trötta kommer sig, åtminstone delvis, av maken. Maken är normalt sett en rekorderlig make. En sån make som inte snarkar, till exempel. Och om han snarkar så brukar jag inte märka det eftersom han är nattmänniska och jag morgonmänniska, sålunda går vi ofta lite omlott på sovandet.
Häromnatten snarkade han dock. Då lutade jag mig över honom och flöjtade melodiskt "du ssssnarrrrrkarrrrr!!!" i örat på honom. Maken ryckte till, vaknade upp, rullade runt och somnade om. Saligen tyst.
På morgonen föreslog han dock att jag i stället för att prata med honom bara kunde knuffa till, så kunde han liksom rulla runt i sömnen utan att behöva vakna upp.
- Ållrejt! sa jag, som är en medgörlig fru.
Maken håller på att bli rätt rejält förkyld. Och man vet ju hur det är, förkylda makar är ofta synonymt med snarkande makar. Sålunda tillbringade jag timmarna mellan kl 03.00 och 05.00 med att putta på maken. Ihärdigt. Så om maken nu är full av blåmärken så är det inte mitt fel, jag har enbart exekverat snarkdämpande åtgärder enligt önskemål.
Men måhända kanske jag ska nöja med mig med att fota honom rakt ur sängen i natt om han envisas med att dra timmerstockar? Är det månne bättre med ett rejält blåmärke, än många små? Vad tror ni?
Nu är husse i det här huset en väldigt diskret snarkare, eller rättare sagt; han snarkar väldigt sällan. Men när det händer brukar jag rycka i kudden, rätt hårdhänt. Han vaknar inte men slutar snarka, och inte får han blåmärken heller. :)
SvaraRaderaSka man inte vara snäll mot sin man?
SvaraRaderaPutta lite till. Små blåmärken är bättre än ett stort. :)
SvaraRaderaJag funderar på att lägga en tennisboll under ryggen på min!
SvaraRaderaDå kan han inte ligga på rygg och borde inte kunna snarka!
För övrigt så funkar det rätt bra med en armbåge i sidan på honom då och då!!
Jag har också funderat på det där med blåmärken, man vill ju inte skada den man älskar; bara få sova!!!
Kram
Jag brukar stryka honom ömt över huvudet och sen försiktigt lyfta ner honom på golvet, blir inga som helst märken.
SvaraRaderaMen det är klart, det är ju hunden det...
OK; jag är möjligen något sen på det men nu har jag läst ikapp och kan bara konstatera att västgötapepparkarsformen är den finaste jag någonsin sett. Och att den säkert funkar utmärkt till mördegskakor och kex– i väntan på julen. (var får man tag i briardpepparkaksformar undrar man nu!) Vidare var det ju evig tur att du hann se utställningen på Nationalmuseum; visst var den makalös. Varje målning var liksom en långfilm. Och snarkande studenter, dom kan faktiskt lägga sig i andra rum tills dom kommer på bättre tankar, tycker jag.
SvaraRaderaJojo, det där känner man igen! Peter och jag var gifta i 42 år innan han lämnade oss....i april blir det 6 år sedan...ofattbart....
SvaraRaderaNåja, Peter var en vänlig och stillsam man, men en sjujäkel på att snarka. Jag växlade mellan "litet ryck i kudden" och "pet", på den del som var närmast - arm, skuldra, ibland kind.
När jag gjort det ett antal gånger under natten...tänka sig....då muttrade han riktigt ilsket....
Men brukade inte komma ihåg det så pass på morgnarna att mandrom fick "onda ögat" :0)
Det gällde att somna före honom, gjorde jag det brukade det i allmänhet gå bra att sova vidare. Somnade han först...jämmer och elände vilken tid det tog för mig att somna. Det GÅR BARA INTE att somna när någon ligger en halvmeter ifrån en och LÅTER PÅ DETTA VISET!
Jaja, vi lyckades ju hanka oss fram i 42 år utan att slå ihjäl varandra i alla fall :0)
Lotta; jag har nu provat ryck-i-kudden-tricket. Funkar icke på denne make är nu min erfarenhet.
SvaraRaderaFru Sederblad; snäll?! Hur menar du nu???
Jennie; klokt tänkt. Och det enda som funkar, verkar det som.
Maja; tennisboll? Hm..... kanske vore något...
Larsson; alltså är det hundar så är det ju andra metoder, det begriper man ju!
Bitte; ja det var en makalös utställning!
Britta; somna först är nog den bästa metoden och det brukar jag normalt sett göra. Det får bli tidiga kvällar framöver!