Vad hände med västgötaspetsen?

För att inte tala om trädgården - fast den ligger väl och trynar i någon form av törnrosasömn antar jag. I alla fall verkar bloggen ha utvecklats åt någon form av sömnblogg?

För jag sitter fortfarande här och är lite trött.

Av olika anledningar har det sovits väldigt lite de senaste dagarna i det hem som vi delar med Huliganen. Det har bloggats ännu mindre. Igårkväll lyckades jag dock somna före maken, den make som pga svårartad snuva nu har, likt en arkeologisk Mr. Hyde, har uppvisat sin hittills dolda sida, nämligen Herr Timmerstock himself. Milda Matilda vad det dånas i sovrummet!

Men igår, som sagt, somnade jag först.

- Hurra! tänkte jag. Rättare sagt, jag hade tänkt det om jag vore vaken, men nu var jag ju inte det, utan jag sov beslutsamt vidare så jag tänkte nog inte så mycket. Jag sov och jag sov och jag sov, det var jag och John Blund och Snorkmumriken gjorde sig icke påmind.

Det gjorde dock Huliganen. 04.08 (pip!)väcktes jag av en hund som med benen i kors sa att 'okej, du kan sova vidare men då svarar jag inte för konsekvenserna'. Jag misstänkte att konsekvenserna vore av oönskat slag så jag vacklade väl upp och släppte ut hunden i den kalla vinternatten. Sömnigt plirade jag mot stjärnorna och tänkte att 'där hänger väl ni och lyser och här står jag och fryser'.

- oj det rimmar! tänkte jag belåtet vidare och funderade på om det bor en liten poet inom mig? Rätt vad det är kanske hexametern bara liksom sprutar ur mig, det blir sonetter och haikus och jamber och trokér och blankvers och det ena med det andra.

- Kanske jag kan rimma mer? undrade jag sedan vidare för mig själv, tog gud i hågen, blundade och kvad:

När maken snarkar
man vet åt vilket håll det barkar.
Under ögat hänger påsen tung
och man vill alls inte sjung.                (a)

Så mycken kreativ möda gör en lite trött, så vi ramlade i säng igen. I det sovrum som bebos av huvudpersonen i ovanstående litterära utgjutelse.

Så nej, det har inte sovits mer. Ikväll planerar jag att landa på kudden direkt efter kvällsrundan. Att strypa maken känns nämligen alldeles för drastiskt.

Dessutom hade jag saknat honomm.