Nähänä

Blev maken nöjd? undrar ni säkert. Nu när jag lade in en rättelse och allt.

Tyvärr. Det smärtar mig att meddela att maken blev alls inte nöjd.

- Dopfunt?! frustade han. Det är ju ett brunnskar! utropade han sedan. Spela roll, muttrade jag tyst och hädiskt för mig själv.

- Sa jag Adam av Bremen? fortsatta han sen. Jag suckade lite. Bara lite. Så att det drog en stormvind genom Huliganhemmet, typ.

Kanske han inte gjorde det. Kanske det var Adam von Düren i stället.

Och stämmer nu inte det, så skiter jag faktiskt i det. För jag tycker vi tappar bort fästingfrågan i det hela här lite, det tycker jag nog.

Hoppsan!

Maken läste föregående inlägg och sa upprört: - du har fel! Du sprider desinformation!

- Men... va?! sa jag upprört. - Det gör jag väl inte alls det, jag lägger fram en vetenskaplig teori, och det är jag väl i min fulla rätt att göra, kan du svära på att det där är en lus? Va?

Sedan fnös jag. Ihärdigt och iskallt.

Men maken lät förstå att i just lusfrågan hade han ingen direkt åsikt, men det var dateringen!! Den var fel!! (Ja här krävs det rejält med utropstecken, det känner jag lång in i själen).

Vadådå, kyrkan är väl i runda slängar 1000 år gammal, så vad gnäller du om? undrade jag på ett synnerligen svalt sätt.

- Kyrkan ja, men dopfunten kom till när Adam av Bremen renoverade kyrkan på 1500-talet sa maken på sitt mest pedagogiska och lust-att-sparka-på-smalbenen-framkallande sätt.

Ållrejt, han har säkert rätt. Men faktum kvarstår; fästingproblemet är på intet sätt nytt. Nihil sub sole novum kan man säga om man vill klämma till maken lite. Han talar nämligen inte latin.

Inte jag heller - men man kan väl googla.

Avigsidor med våren

Nej, det är inte det att jag är totalt ledbruten efter att ha tillbringat många timmar med att göra ett vagt försök att röja i trädgården nu när våren satt full sprutt på kirskål och annat otyg. Det är inte heller pollen jag syftar på. Eller mördarsniglar... fast vänta nu, både pollen och sniglar är definitivt avigsidor av avigaste sort. Likväl är det inte de som är måltavla för min vredaste vrede, min motigaste motvilja och min illigaste illvilja.

Det jag syftade på i rubriken är de förb#€%"F  jä&%?##!! fästingarna som nu sticker upp sina fula trynen igen. Förresten, prepositionen blev fel - "in" ska det ju vara. In i min fine Huligan och den ljuvliga Zoyan. Redan har jag plockat flera fästingar och jag inser nu att jag är sent på det med det här med att sätta på fästinghalsband. Det får bli apoteket imorgon!

Men när jag var i Domkyrkan i veckan insåg jag också att det där med fästingar, det är liksom inget nytt påfund. Nänänä, titta här vad stenhuggarna avbildat på brunnen nere i kryptan:

Vad sa ni nu då, vavava?? Jodå, jag vet att detta anses föreställa en lus i megaformat och ett lamm och ha någon symbolisk innebörd som just nu undflyr mitt minne - men tänk om! Tänk om det inte alls är en lus utan en riktigt rälig fästing som huggit tag i en pudel?

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag om att jag nog faktiskt gjort ett vetenskapligt genombrott!

Och vad som ännu mer tydligt illustrerar att inget är nytt under solen är det faktum att man tydligen redan för 1000 år sedan använde sig av fästinghalsband. Fast uppenbarligen var man då ännu listigare än vad Scalibor är nu, för det är ju fästingen som fått halsband. Och låsts fast.

Väldigt listigt om ni frågar mig. Känns liksom ännu mer effektivt.

Liebster Blog

Till Huliganens oskrymtade belåtenhet och glädje har vår blogg fått en award! Nämligen den (antar jag) tyska Liebster Blog från den generösa och trevliga Fabraholic. Jag tycker absolut ni ska kika in hos henne för detta är en spännande och synnerligen reseintresserad kvinna med vars hjäp man besöka många länder - även om man inte själv har möjlighet att åka dit just här och nu. Man kan även lära sig en hel del om sömnad och quilting, även om jag just inom det området känner mig tämligen obildbar...

Själva awarden ser ut så här:

Visst är den fin?! Tack så himla mycket Fabraholic!

Det enda jag behöver göra är att tacka vederbörande - och det är väl självklart att jag vill göra det! Länka tillbaka till hennes blogg - se ovan, glöm inte att titta in! Dessutom ska man klistra in bilden - jajamensan! Samt utse fem andra bloggar man vill lämna awarden vidare till. Och av alla trevliga bloggar jag följer väljer jag följande

Fru Sederblad - en blogg om höns, hästar, foto och inredning i den skånska myllan
Mullehästen . för att den får mig att skratta - nej, gapflabba! - så gott
Rut och Kanel - för härliga hundar, fina foton och en skön matte
Krutrut - för fantastiska foton och underfundiga texter
Syrran - för att hon är världens bästa syrra och för att hon är så duktig på att quilta och smida - också har hon ju världens sötaste Zoya!

Glad lördag på er alla!

Heureka!

Det finns saker man emellanåt går och undrar över. De där små (eller stora föralldel) mysterierna här i livet. Som

- varför har man så många udda strumpor?
- varför har ogräs en sån livskraft att det är som en multiplikatoreffekt på 14 upphöjt till tio jämfört med rosor, till exempel?
- varför är choklad så gott?
- vad är meningen med livet? Egentligen?


Ja såna frågor kan man fundera över, och emellanåt tycka att man hittar riktigt bra svar till. Typ en sen fredagskväll efter en god middag och lite vin, då är man som allra mest klarsynt. Tycker man i alla fall.

Men så finns det ju de där riktigt svåra frågorna, såna där inte ens en rund shiraz eller en snärtig chablis hjälper till att finna svaret. Jag tänker då närmast på den svåra frågan; vad är Telia bra för?

Frågan har nog varit uppe tidigare i den här bloggen men har nu aktualiserats sedan maken beslutat sig för att uppgradera såväl telefoni som bredbandshastighet och därför med rörande oskuldsfullhet vände sig till Telia.

- Bredbandstelefoni? Uppgraderad hastighet? Nemas problemas! svarade den verserade ungen mannen i kundtjänsten, bad maken att (åtminstone bildligt talat) skriva under på vederbörligt ställe och utlovade att den 2 april, då minsann skulle Huliganfamiljen få se på sprutt!

Den 2 april kom. Och nog såg vi på sprutt, alltid! Eller kanske tvärtemot. Ty helt plötsligt hade vi ingen telefoni alls och det var knappast vad vi önskat. Efter detta har maken tillbragt en ansenlig tid i telefon med Telia. Han har kopplats bort, kopplats om, utlovats att nu, nu ska det funka. Telefonin har flyttats om, felsökts och i största allmänhet krånglat så mycket som telefoni kan göra. Makens tålamod har prövats till det yttersta och jag har uppsänt tacksägelser till en högra makt för att jag sluppit sitta i evighetslånga telefonköer, även om jag dock vid ett minnesvärt tillfälle trots allt gjorde det och jag efter en längre stunds samtal insåg att den unge mannen på andra sidan luren just hade vidarekopplat en helt annan, och förmodligen helt ovetande, abonnent till makens mobil...

Men nu, nu vet jag i alla fall vad Telia är bra till! Och det känns skönt måste jag säga, för jag vill ju ändå tro människor om gott, jag vill tänka mig att vi alla bidrar till en bättre värld på ett eller annat sätt.

När vi  hade besök av Teliamedarbetaren som skulle kolla varför vi inte fick den bredbandshastighet som utlovats placerade denne man sin jacka på golvet. Och en jacka på golvet, ja det måste ju vara något att bädda ner sig i, tänkte Zoya belåtet. (Däremot kunde han inte alls göra något åt bredbandshastigheten trots att allt, enligt Telia, var tiptop och skulle fungera).

Skånsk sightseeing. Eller hur man äter mest kaka på 4 dagar.

Besöket har kommit. Besöket har åkt. Lämnat oss ensamma här i den skånska myllan. Nu känns huset tomt och tyst och vi hoppas alla att Sue kommer helskinnad hem till England igen, den klottade krämens förlovade land. Vi har dock hunnit med en hel del de här dagarna, se bara:

The visitor has come. And left. Left us all alone here in the Scanian mud. The house is empty and quiet and we miss Sue, and hope that she will return safely to England, the land of clotted cream! But look what we managed to see during these days:

- Först och främst måste man förstå att Skåne är ett platt landskap! sa jag och visade upp Kullen. Kullen är kanske inte så platt - så då måste man ju styrka sig med lite glass. Det är absolut nödvändigt.

- You've got to understand that this is a very flat landscape! said I and took my visitor to Kullen. Kullen might not be that flat, so we found it absolutely necessary to regain our strength. An excellent means to do so was eating icecream, we found.

Sen åkte vi till Krapperup. For att se rhododendron såklart. Jag pratade mycket om hur vackra de är. Jag hade dock glömt hur osamarbetsvilliga de uppenbarligen kan vara. Och inte bara de! Nä minsann, det var inte mycket blomsterfägring där inte. Gudskelov finns det ju vitsippor. Snälla, medgörliga blommor.

We then went on to Krapperup. To see the rhododendrons of course! I spoke very warmly of their flowery beauty. I had, however, forgotten how uncooperative they might be. And not only they, no indeed there weren't many flowers in bloom. Thank god for wild anemonae. Gentle, obliging flowers.

Hur skulle vi nu komma över detta? Jag vill kanske inte direkt kalla det ett fiasko, men inte var det ljuvliga vårblommor, det var ett som var säkert. Dessutom började det regna. Det fanns helt enkelt bara en sak att göra! - Äpplepaj. Ett osvikligt botemedel.

How would we overcome this? I would perhaps not go as far as to call it a complete disaster, but it certainly wasn't blooming of the springiest kind, no indeed! And on top of it, it started to rain. There was simply only one thing to do! - Apple pie. A perfect remedy.

Fulla av förtröstan kastade vi oss åter ut i den skånska myllan dagen därpå. Det kanske inte var så mycket slott, men mer ett vandrande längs livets stig, sida vid sida. (Obs! Det där är inte vi. Det ser man på att varje part har fyra ben. )

The next day we courageously tried our luck in the Scanian countryside once more. Not so many castles this time, more a trip along the long and winding road of life, side by side. (N.B. That is not us. This can be deducted from the fact that each party has four legs.)

Vi kunde ju dock inte bara vandra runt hela tiden, något annat måste man göra- och då menar jag inte käka kardemummebullar, fast det kan väl hända att det slank ner någon sådan. Nejnej, vi var väldigt handarbetsmässiga och lärde oss göra jojosar av syrran.

 However, we couldn't spend the entire visit wandering around, oh no, something else needed to be done - and then I don't mean eating cardamom buns, although to be honest, one or two might have come our way. No no, we were very crafty and learned how to make jojos from my sister.

Men vi måste ju se Lund också! Och Lund, det är ju domkyrkan, så klart. Notera de nästan utslagna magnoliorna.

We couldn't just go traipseing around Skåne, we had to see Lund too! And Lund is practically synonymous with the Cathedral. And lo and behold - the magnolias are starting to bloom.

-Låt oss gå ner för trappan och möta de lokala kändisarna sa jag och släpade Sue ner för att säga hej till jätten Finn, hans fru Gerda och lille Sölve. Något småväxta för att vara jättar.

- Let's go downstairs and meet the local celebrities, said I and dragged Sue downstairs to meet the giant Finn, his wife Gerda and little Sölve. For giants, they really belong to the smaller variety.

Vi kunde ju inte undgå att beskåda brottsplatsen - den plats var maken tillbringar en god del av sin tid. I sanning ett turistmål!

We also had to see the scene of the crime, where the Husband spends most of his day. A tourist attraction if any!

Och vi traskade och gick och fotograferade och hade oss. Tittade på the senaste modet, till exempel. Vi blev helt enkelt tvungna att styrka oss med en kardemummabulle, det hjälptes inte.

And we walked and walked and took photos and did all sort of things. Looked at the latest fashion, for example. We simply had to strengthen our spirits by means of a cardamom bun. It simply couldn't be helped.

Sen var det ju Torup! Och lilla lekstugan. Här tittar vi på stort som smått. Vi fick ju också besöka Vismarlöv eftersom det där med kakbuffé tycks vara ett okänt begrepp i England. Så det var enbart av undersökningsskäl som vi blev tvungna att äta mer kaka - vad gör man inte i vetenskapens namn?

And then there was Torup. And the little playhouse. We look at everything, small or big, it doesn't matter. What did matter was that we simply had to visit Vismarlöv for a taste of their cake buffe, since this concept obviously does not exist in Britain. So it was for pure research reasons that we were forced to eat more cake - oh, the things you do for the cause of science!

Och mitt bland allt detta traskande och kakätande gullades det med hundar, träffades syrror och Ellenar och Ellenmammor och dracks vin och åts mat. Välkommen tillbaka, Sue!

And in between all this walking and cake eating dogs were cuddled, sisters and Ellens and Ellenmothers were met with, wine was drunk and food was eaten. Welcome back, Sue!

Det där med planering...

...är inte alltid min starka sida. Ibland är det det, det vill jag inte sticka under stol med. Men alltför ofta är det inte det, och det är då jag far runt som en furie på morgnarna och hyperventilerar.

Nu var i alla fall min plan att vara välplanerad och organiserad. Jo för jag ska få långväga besök, minsann! Så planen var att fundera ut goda måltider. Exotiska utflyktsmål. Smakfulla dekorationer av gästrummet. Men så har dagarna gått och gått och gått, precis som de brukar göra. Och aldrig kom de till dörren...eller var det tiden?? I vilket fall som helst, imorgon dyker hon upp, ända från Dorset och har jag gjort något av ovanstående?

Jag låter er inte leva i ovisshet, svaret är 'nej det har jag inte'. Ska jag hyperventilera nu? Men nä, jag tror jag struntar i det. Om man serverar lite kanelbullar och kanske en flapjack eller två, ett eller annat glas vin och kanske rentav en chokladbit kan väl inget gå direkt jättefel? Dessutom kommer hon ju att få träffa Huliganen! Och det måste väl göra vem som helst glad? Huliganen träffade hon en gång tidigare när hon också var på besök och då fick han godis och leksaker i långa banor, så jag är tämligen övertygad om att Huliganen kommer att väkomna henne med öppna armar.

Så jag är lugn. Kolugn.

Men om det är någon som har något exotiskt utflyktsmål på lut här i Skåne får ni gärna dela med er av era tips!