Avigsidor med våren

Nej, det är inte det att jag är totalt ledbruten efter att ha tillbringat många timmar med att göra ett vagt försök att röja i trädgården nu när våren satt full sprutt på kirskål och annat otyg. Det är inte heller pollen jag syftar på. Eller mördarsniglar... fast vänta nu, både pollen och sniglar är definitivt avigsidor av avigaste sort. Likväl är det inte de som är måltavla för min vredaste vrede, min motigaste motvilja och min illigaste illvilja.

Det jag syftade på i rubriken är de förb#€%"F  jä&%?##!! fästingarna som nu sticker upp sina fula trynen igen. Förresten, prepositionen blev fel - "in" ska det ju vara. In i min fine Huligan och den ljuvliga Zoyan. Redan har jag plockat flera fästingar och jag inser nu att jag är sent på det med det här med att sätta på fästinghalsband. Det får bli apoteket imorgon!

Men när jag var i Domkyrkan i veckan insåg jag också att det där med fästingar, det är liksom inget nytt påfund. Nänänä, titta här vad stenhuggarna avbildat på brunnen nere i kryptan:

Vad sa ni nu då, vavava?? Jodå, jag vet att detta anses föreställa en lus i megaformat och ett lamm och ha någon symbolisk innebörd som just nu undflyr mitt minne - men tänk om! Tänk om det inte alls är en lus utan en riktigt rälig fästing som huggit tag i en pudel?

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag om att jag nog faktiskt gjort ett vetenskapligt genombrott!

Och vad som ännu mer tydligt illustrerar att inget är nytt under solen är det faktum att man tydligen redan för 1000 år sedan använde sig av fästinghalsband. Fast uppenbarligen var man då ännu listigare än vad Scalibor är nu, för det är ju fästingen som fått halsband. Och låsts fast.

Väldigt listigt om ni frågar mig. Känns liksom ännu mer effektivt.