Att besöka en son

När man ska besöka sonen, ja det är då man kliver upp i ottan för att galoppera runt med hunden som sedan lever ett liv i sus och dus hos syrran, medan maken och jag cyklar till stationen för att ta tåget till Göteborg.Vi har var sin ryggsäck med packning. Maken trodde inte att jag skulle få plats med mina prylar i en liten ryggsäck (efter att under många år ha semestrat med mig vet han precis hur min obeslutsam och orationell min packningsteknik är). Efter en sån utmaning lyckades jag visst knö ner det mest nödvändiga i en ryggsäck. Efter visst krångel (som folk på spåret som polisen måste fånga) når vi vårt mål.

Jag tror det är roligt för sonen när föräldrarna kommer och hälsar på, det gör jag. För då får han göra saker som han nog inte normalt sett gör, men som han, snäll som han är, godvilligt följer med på. Göteborgs Stadsmuseum till exempel. Låt mig bara säga detta, att Göteborgs Stadsmuseum ska ha en stor eloge för sina fina och pedagogiska utställningar, där hade Historiska Museet i Lund haft ett och annat att lära. Sen måste jag säga att 40 fjuttiga kronor i inträde är rena reapriset, i all synnerhet om man då inser att denna blygsamma summa ger en tillträde till ytterligare fyra museer - under ett helt år! Schysst säger jag. Vi traskade runt och tittade på vikingar och 1700-tal och 1800-tal och inte blev vi direkt nersprungna av horder av andra besökare... om det finns någon som läser min blogg som befinner sig i Göteborg med omnejd vill jag därför raskt uppmana till ett besök.

Sen råkade vi hamna i en garnaffär - som det kan gå! Dock köpte jag inget garn men lite stickor medan maken och sonen snällt väntade.

Därefter gjorde vi en mellanlandning hos sonen och där råkade visst både maken och jag somna i soffan en stund. Men det var inte vårt fel, det vill jag ha sagt, för sonen har en sån där soffa som man liksom häller sig ner i och då blir det som det blir. Vi vaknade dock till för att gå ut och äta italienskt på kvällen och det var ju en ryslig tur, för den risotton var inte att leka med.

Idag vaknade vi till ett soligt och svalt Göteborg och då tog vi båten över älven för att äta frukost.

Det var väldigt trevligt. Det var ett gäng ungdomar där, också vi. Det är bra tycker jag, ungdomen kan behöva se en eller annan mogen person emellanåt. Frukosten var god och vi blev mätta och belåtna.

Sen passerade vi Ostindifararen Göteborg och förbluffades lite över hur korkat lejonet i fören såg ut... Maken och jag, däremot, såg inte ett dugg korkade ut. Tycker vi i alla fall.

Eller hur?

Sen for vi runt. Hit och dit. Båt och spårvagn i det soliga Göteborg. Genom Majorna till exempel. Så fina hus!

Vi åkte så långt spårvagnen gick, och den gick till Saltholmen. Väl där blev jag lite spontan av mig och ville åka båt ut i skärgården, i all synnerhet när det visade sig att det kunde man göra på dagspasset vi hade köpt.

- Båten går om två minuter sa damen i luckan och min upptäckargen slog till, så jag släpade maken och sonen ombord utan vidare spisning. Sven Hedin hade aldrig tvekat i det läget! Väl ombord insåg sonen att om maken och jag skulle hinna med tåget hem och vi dessutom skulle hinna peta i oss en lunch så kanske vi inte skulle åka alltför långt... så vi klev av på Asperö Östra, där vi då hade drygt 20 minuter på oss att beundra skärgården. Så då gjorde vi det. Vi ville se om vi kunde upptäcka Älvsborgs fästning. Maken och sonen tycktes ha något skilda åsikter om vilket håll vi skulle titta på, så jag tittade åt alla håll.

Därefter åt vi lunch på Konstmuséet. Där hade de glömt att sätta på fläkten när de grillade, så det var en något förtätad atmosfär men maten var god och vi hann dessutom med en snabbrunda uppe i Fürstenbergska våningen, så sonen fick sig lite 1800-talskonst till livs också.

Och det är väl inte 1800-talskonst direkt, men jag hittade en lite 50-talsaktig sepiabrun inställning på kameran:

Sen var det dags att ta tåget hem igen. Det var en lugn och fridfull färd, det mest upphetsande som hände var att jag fick en granne som på typiskt manligt sätt bredde ut sig över min plats också. Då tog jag fram min stickning med de vassaste av mina strumpstickor och då fann grobianen för gott att maka på sig. Det gjorde han rätt i.

En mycket trevlig helg var det!

Om man nu måste

ränna ut orimligt tidigt på morgonpromenaden med hunden fast det är lördag och väldans kallt och ensamt (den enda vi mötte på rundan var tidningsbudet och honom tittade vi misstänksamt på, för tidningsbud är jävligt skumma typer om man frågar Huliganen), ja då är det enda som försonar en med detta att a) det är alldeles väldigt stjärnklart och liksom krispigt och b) man får skratta väldigt gott åt en hund som lyckligt plöjer fram genom de frostiga och krispiga (se ovan) lövhögarna som en liten glad och berusad ubåt. Typ. (Det där "typet" la jag till bara för att dagens inlägg inte skulle bestå av en enda mening).

Vore det inte bättre om han var pygmé?

Maken alltså. Denne make som är en ständig källa till förbluffad förvåning och varm-om-hjärtat-känslor i huliganhemmet.

Denne make som jag, med egna kärleksfulla händer, stickar en tröja till. Jag stickar och stickar. Runt och runt. I färger som är mer makeliga än mina egna. Emellanåt tänker jag att det är ju ändå rätt kontemplativt det här, och inte behöver man räkna så förtvivlat heller. För ni ska inte tro att man får hotta upp tröjan med lite flät- eller spetsmönster. Nänänä utbrister maken förskräckt, och eftersom det faktiskt inte ska bli min tröja utan hans så får han ju önska sig.

Så jag kämpar med att se den som avslappnande och som ett tillfälle att drömma mig bort medan jag är kreativ.

Men det tar ju aldrig slut?! Förvisso är bålen klar, men jag har bara precis börjat på ena ärmen...

Och jag som har flera andra projekt på gång - ja jag erkänner, jag har lite svårt att begränsa mig. Att göra klart, när det är så mycket roligare att börja på något nytt. Så jag har gröna strumpor på gång. En grön halsduk. Nya vantar behövs stickas. Jag har mormorsrutor (ständigt dessa rutor) av restgarner som ska bli en filt till växthuset. Sonen gav mig ett vackert brunt garn när jag fyllde år som jag nu hittat ett mössmönster (det ordet ser ju inte klokt ut när jag tänker efter!) till. Och jag har garn till en kofta till mig som inte ens är påbörjad...

Det är då jag börjar fundera - vore det inte bättre om han var lite mer pygméartad? Jo för då vore ju tröjan redan klar.

Ingen råbandsknop

Nejdå, jag är alldeles ointrasslad. Det var en intressant upplevelse får jag nog säga.

Jag kom dit. Det var en ung och vänlig tjej som skulle instruera.

- Ta en matta och en ljusblå filt, sa hon och jag tänkte att det här, det skulle nog gå som en dans. Och då glömde jag i brådrasket att jag och dans, tja det är som en hemmagjord bernaisesås, det skär sig lätt. Det är jag som ger begreppet "träben" ett ansikte.

Men tillbaka till yogan! Vi fick ta av skor och strumpor och sen sätta oss med benen i kors. Och redan där började liksom strula lite. Det stramade här och det stretade där. Musklerna och höftlederna tjoade i korus: - vad gör du, människa?!

- Sjunk inte ihop, sa ledaren vänligt, - ni ska vara raka i ryggen.

- Rak i ryggen? tänkte jag, - jag är väl glad om jag inte bryter höften på det här sättet.

- Andning är viktig, ni måste andas, fortsatte hon sedan och jag andades ut, både bokstavligt och bildligt. Andas, det kändes i alla fall som något jag kunde klara av. Ack, så blåögt och naivt jag trodde det.

Sen var det solhälsningar och hundar och plankor och gudvete allt. Andningen gick åt fanders. Muskler och leder protesterade. Vissa muskler (jag vill inte peka ut någon, men magmusklerna borde skämmas!) vägrade samarbeta.

Fast det var ändå roligt och när vi var klara och hade hälsat på varandra sa ledaren vänligt att hon hoppades att vi skulle behålla den goda och avslappande känslan i kroppen resten av helgen. Jojo. Det kunde man kanske ha haft, om man nu inte varit gift med Maken alltså.

När jag kom hem hade Maken nämligen fått en idé!

- Vi ska släpa ut mattorna och piska dem och tvätta golven och listerna och fan och hans moster (svordomen på slutet är mitt tillägg).

- Jaså minsann, sa jag med markerad brist på entusiasm. Men hur det var så gjorde vi det, jo för det var ju ett rasande vackert väder och det kunde kanske ändå vara bra att bli av med lite mattdamm och den samling av  hundhår som fylkades i våra golvbeklädnader.

Vi har mattor. Tunga åbäken. Otympliga liksom. Vi asade. Vi hasade. Vi stånkade. Vi piskade så att vi fick skvavsår på knogarna och blåsor i händerna - jag skänkte forna tiders husmödrar en uppskattande och retroaktiv tanke.

Sen vägrade jag att slita mer och gick in och fortsatte sticka på min gröna spetshalsduk som jag stickar med det underbart mjuka garn jag fick i födelsedagspresent av Sue, och maken fick blaska  bäst han ville med golven.

Sån lättja straffade sig direkt. Mönsterrapporten var på 30 varv och när jag stickat varv 30 började jag raskt om på varv 1 utan att läsa beskrivningen. Det var ett stort misstag kan jag tala om. Vill mönsterkonstruktionen att man ska börja om på varv 11, ja då blir det nog faktiskt bättre att man gör det, och det hade besparat mig mycket baklängesstickande om jag varit så organiserad och förutseende.

Men nu är jag på gång igen. Mattorna ligger på plats. Hunden är rastad. Maken är försjunken i en arkeologibok och jag, jag sitter här och bloggar.

Livet är ganska fullt nu. Fullt av bra saker i och för sig, men jag saknar lite grann att ha tid att fotografera, lägga ut 17 bilder av Huliganen på bloggen - ja rentav att ha tid att uppdatera lite oftare.

Men jag är i alla fall inte inlindad i en råbandsknop och det känns bra så här på söndagskvällen.

Omutifallatt, alltså

Det är så här att jag börjar känna ett behov av att bli lite mer... tja...tränad vore nog rätt uttryck. Lite spänstigare. Lite smidigare. Lite mer balanserad. Jag har tränat förr, jodå. Ganska mycket till och med. Men de senaste åren har jag kanske mer ägnat mig åt någon slags virtuell mind-träning, jag har gång efter annan sagt att jodå, jag ska börja träna si. Eller så, kanske?

Som bekant räcker det inte med att säga saker, hade det gjort det hade jag kunnat spela piano, kunnat sjunga, kunnat måla akvarell, kunnat åka slalom. Listan kan fortsätta i oändlighet, men det kommer den inte att göra för jag har ju faktiskt annat för mig idag.

Det lokala Friskis&Svettishuset har nämligen prova-på-dag idag. Om en timme är det yogapass och yoga, det har också varit en sån där grej som jag sagt att jomenvisst, jag ska börja träna yoga och sen har det av någon outgrundlig anledning inte blivit någon yoga av eftersom man som bekant måste ta sig i kragen och anmäla sig och ta sig till en grupp - och det är väl där någonstans det har fallerat.

Igår kväll hade vi goda vänner på middag. Hustrun där är en synnerligen vältränad kvinna, förutom att hon är en av Huliganens absoluta favoriter, och när vi kom att tala om träning upplyste hon mig om denna prova-på-dag. Eftersom jag vid det laget tutat i mig två glas bourgogne utropade jag hurtigt att "dit ska jag gå"!

Och nu sitter jag här och skriver att jag ska gå dit, så nu kan jag ju liksom inte banga ur.

Jag hoppas att det inte blir alltför mycket av att stå på huvudet och pilla sig i naveln med stortån, för då kommer jag att få problem.

Skulle det bli så att jag inte återkommer till bloggen, ja då vet ni att jag förmodligen ligger i ett hörn någonstans intrasslad i en dubbel råbandsknop med mig själv.

Efter en dag på jobbet

.... är det något man längtar efter (förutom pajen som maken har i ugnen just nu). Älskade plutt!

3-1

Vi kom. Vi såg. Vi segrade.

Helt skamlöst roffar jag åt mig en del av äran av segern, för håll med; sitter man i 2 timmar i 5 grader och regn så har man väl gjort sig förtjänt av det?

När vi närmade oss Halmstad sjönk faktiskt temperaturen till 4 grader, men sen spottade det ändå upp sig en hel grad. Ingen kan ju dock kalla det för något som ens avlägset har en likhet med behaglig temperatur, så man var glad över dubbla brallor, ylletröjor i flera lager, yllemössa och vantar.

Förväntansfull stämning härskade på Örjans Vall. Det var kanske inte riktigt lika intensivt som när vi var 50 000 pers på Ibrox, men 1 369 pers var ju ändå en del.

Och tänk vad jag har lärt mig! Offsideregeln, till exempel. Jo för rätt vad det var blåste domaren av just när det var som mest spännande. - Vadnudå?! utropade jag ampert då och blängde ilsket på viktigpettern.

- Det var offside, förklarade maken då.
- Offside? Det har jag minsann aldrig begripit mig på fnös jag och fortsatte att ogillande stirra ut domaren (som inte verkade bry sig)

Då förklarade maken hur det hela hängde ihop. Så nu vet jag att om linjedomaren viftar med flaggan när det är spelare i närheten av mål, och om då huvuddomaren samtidigt blåser av, ja då är det offside. Det verkar ju inte så himla krångligt? Så säger folk att offsideregeln är så svår?

Själv har jag mest alltid klagat över att fotboll är så händelselöst. Folk springer och springer och springer och har man otur blir det 0-0.

Därför hickade jag till av glad förvåning när första målet kom i sjunde minuten. I åttonde minuten utjämnade Nike till 1-1. Gastkramande spänning!! I nionde minuten ökade Halmia till 2-1. Tre mål på tre minuter, det var minsann action som i den värsta Hollywoodfilm. Sen blev det 3-1 i tjugonde minuten och sen blev det liksom inte mer. Måhända beroende på att regnet gjorde sitt bästa under hela matchen och spelarna föll som käglor till höger och vänster och lerskvättandet uppnådde en helt ny nivå.

Men vi vann! Maken var glad och nöjd, ända tills han med fasa i blicken upptäckte att Halmia tagit sig före att ändra sin klubbdräkt!! Man baxnar. Det ska vara röda byxor med vita revärer och nu, nu hade de historielösa vandalerna ändrat till röda brallor men någon liten vit tjohejsan (ja jag kommer inte på den rätta konfektionsbeteckningen så här i brådrasket) på. Så var det minsann inte när maken spelade knattefotboll på det glada 60-talet, det vill vi framhålla med emfas.

Frusna men glada styrde vi sedan kosan mot Kristianstad där vi besökte dottern med pojkvän. Dessa utfodrade oss med massor av delikat mat (jordärtskockssoppa, höstgryta och äpplekaka) och gott vin. Då tinade vi upp igen och hade en väldigt trevlig kväll ända tills vi tog tåget mot Lund och traskade hemåt genom natten.

Väldans bra dag! Vet inte vilket som var bäst? Matchen? Maten? Sällskapet? Jo, det vet jag ju. Maten OCH sällskapet såklart! Med resultatet som en liten extrakrydda.

Dagens lågvattenmärke var nog det där med dräkten, förstod jag på maken. Men jag tror han kommer över det.