Om man nu måste

ränna ut orimligt tidigt på morgonpromenaden med hunden fast det är lördag och väldans kallt och ensamt (den enda vi mötte på rundan var tidningsbudet och honom tittade vi misstänksamt på, för tidningsbud är jävligt skumma typer om man frågar Huliganen), ja då är det enda som försonar en med detta att a) det är alldeles väldigt stjärnklart och liksom krispigt och b) man får skratta väldigt gott åt en hund som lyckligt plöjer fram genom de frostiga och krispiga (se ovan) lövhögarna som en liten glad och berusad ubåt. Typ. (Det där "typet" la jag till bara för att dagens inlägg inte skulle bestå av en enda mening).