3-1

Vi kom. Vi såg. Vi segrade.

Helt skamlöst roffar jag åt mig en del av äran av segern, för håll med; sitter man i 2 timmar i 5 grader och regn så har man väl gjort sig förtjänt av det?

När vi närmade oss Halmstad sjönk faktiskt temperaturen till 4 grader, men sen spottade det ändå upp sig en hel grad. Ingen kan ju dock kalla det för något som ens avlägset har en likhet med behaglig temperatur, så man var glad över dubbla brallor, ylletröjor i flera lager, yllemössa och vantar.

Förväntansfull stämning härskade på Örjans Vall. Det var kanske inte riktigt lika intensivt som när vi var 50 000 pers på Ibrox, men 1 369 pers var ju ändå en del.

Och tänk vad jag har lärt mig! Offsideregeln, till exempel. Jo för rätt vad det var blåste domaren av just när det var som mest spännande. - Vadnudå?! utropade jag ampert då och blängde ilsket på viktigpettern.

- Det var offside, förklarade maken då.
- Offside? Det har jag minsann aldrig begripit mig på fnös jag och fortsatte att ogillande stirra ut domaren (som inte verkade bry sig)

Då förklarade maken hur det hela hängde ihop. Så nu vet jag att om linjedomaren viftar med flaggan när det är spelare i närheten av mål, och om då huvuddomaren samtidigt blåser av, ja då är det offside. Det verkar ju inte så himla krångligt? Så säger folk att offsideregeln är så svår?

Själv har jag mest alltid klagat över att fotboll är så händelselöst. Folk springer och springer och springer och har man otur blir det 0-0.

Därför hickade jag till av glad förvåning när första målet kom i sjunde minuten. I åttonde minuten utjämnade Nike till 1-1. Gastkramande spänning!! I nionde minuten ökade Halmia till 2-1. Tre mål på tre minuter, det var minsann action som i den värsta Hollywoodfilm. Sen blev det 3-1 i tjugonde minuten och sen blev det liksom inte mer. Måhända beroende på att regnet gjorde sitt bästa under hela matchen och spelarna föll som käglor till höger och vänster och lerskvättandet uppnådde en helt ny nivå.

Men vi vann! Maken var glad och nöjd, ända tills han med fasa i blicken upptäckte att Halmia tagit sig före att ändra sin klubbdräkt!! Man baxnar. Det ska vara röda byxor med vita revärer och nu, nu hade de historielösa vandalerna ändrat till röda brallor men någon liten vit tjohejsan (ja jag kommer inte på den rätta konfektionsbeteckningen så här i brådrasket) på. Så var det minsann inte när maken spelade knattefotboll på det glada 60-talet, det vill vi framhålla med emfas.

Frusna men glada styrde vi sedan kosan mot Kristianstad där vi besökte dottern med pojkvän. Dessa utfodrade oss med massor av delikat mat (jordärtskockssoppa, höstgryta och äpplekaka) och gott vin. Då tinade vi upp igen och hade en väldigt trevlig kväll ända tills vi tog tåget mot Lund och traskade hemåt genom natten.

Väldans bra dag! Vet inte vilket som var bäst? Matchen? Maten? Sällskapet? Jo, det vet jag ju. Maten OCH sällskapet såklart! Med resultatet som en liten extrakrydda.

Dagens lågvattenmärke var nog det där med dräkten, förstod jag på maken. Men jag tror han kommer över det.