Att besöka en son

När man ska besöka sonen, ja det är då man kliver upp i ottan för att galoppera runt med hunden som sedan lever ett liv i sus och dus hos syrran, medan maken och jag cyklar till stationen för att ta tåget till Göteborg.Vi har var sin ryggsäck med packning. Maken trodde inte att jag skulle få plats med mina prylar i en liten ryggsäck (efter att under många år ha semestrat med mig vet han precis hur min obeslutsam och orationell min packningsteknik är). Efter en sån utmaning lyckades jag visst knö ner det mest nödvändiga i en ryggsäck. Efter visst krångel (som folk på spåret som polisen måste fånga) når vi vårt mål.

Jag tror det är roligt för sonen när föräldrarna kommer och hälsar på, det gör jag. För då får han göra saker som han nog inte normalt sett gör, men som han, snäll som han är, godvilligt följer med på. Göteborgs Stadsmuseum till exempel. Låt mig bara säga detta, att Göteborgs Stadsmuseum ska ha en stor eloge för sina fina och pedagogiska utställningar, där hade Historiska Museet i Lund haft ett och annat att lära. Sen måste jag säga att 40 fjuttiga kronor i inträde är rena reapriset, i all synnerhet om man då inser att denna blygsamma summa ger en tillträde till ytterligare fyra museer - under ett helt år! Schysst säger jag. Vi traskade runt och tittade på vikingar och 1700-tal och 1800-tal och inte blev vi direkt nersprungna av horder av andra besökare... om det finns någon som läser min blogg som befinner sig i Göteborg med omnejd vill jag därför raskt uppmana till ett besök.

Sen råkade vi hamna i en garnaffär - som det kan gå! Dock köpte jag inget garn men lite stickor medan maken och sonen snällt väntade.

Därefter gjorde vi en mellanlandning hos sonen och där råkade visst både maken och jag somna i soffan en stund. Men det var inte vårt fel, det vill jag ha sagt, för sonen har en sån där soffa som man liksom häller sig ner i och då blir det som det blir. Vi vaknade dock till för att gå ut och äta italienskt på kvällen och det var ju en ryslig tur, för den risotton var inte att leka med.

Idag vaknade vi till ett soligt och svalt Göteborg och då tog vi båten över älven för att äta frukost.

Det var väldigt trevligt. Det var ett gäng ungdomar där, också vi. Det är bra tycker jag, ungdomen kan behöva se en eller annan mogen person emellanåt. Frukosten var god och vi blev mätta och belåtna.

Sen passerade vi Ostindifararen Göteborg och förbluffades lite över hur korkat lejonet i fören såg ut... Maken och jag, däremot, såg inte ett dugg korkade ut. Tycker vi i alla fall.

Eller hur?

Sen for vi runt. Hit och dit. Båt och spårvagn i det soliga Göteborg. Genom Majorna till exempel. Så fina hus!

Vi åkte så långt spårvagnen gick, och den gick till Saltholmen. Väl där blev jag lite spontan av mig och ville åka båt ut i skärgården, i all synnerhet när det visade sig att det kunde man göra på dagspasset vi hade köpt.

- Båten går om två minuter sa damen i luckan och min upptäckargen slog till, så jag släpade maken och sonen ombord utan vidare spisning. Sven Hedin hade aldrig tvekat i det läget! Väl ombord insåg sonen att om maken och jag skulle hinna med tåget hem och vi dessutom skulle hinna peta i oss en lunch så kanske vi inte skulle åka alltför långt... så vi klev av på Asperö Östra, där vi då hade drygt 20 minuter på oss att beundra skärgården. Så då gjorde vi det. Vi ville se om vi kunde upptäcka Älvsborgs fästning. Maken och sonen tycktes ha något skilda åsikter om vilket håll vi skulle titta på, så jag tittade åt alla håll.

Därefter åt vi lunch på Konstmuséet. Där hade de glömt att sätta på fläkten när de grillade, så det var en något förtätad atmosfär men maten var god och vi hann dessutom med en snabbrunda uppe i Fürstenbergska våningen, så sonen fick sig lite 1800-talskonst till livs också.

Och det är väl inte 1800-talskonst direkt, men jag hittade en lite 50-talsaktig sepiabrun inställning på kameran:

Sen var det dags att ta tåget hem igen. Det var en lugn och fridfull färd, det mest upphetsande som hände var att jag fick en granne som på typiskt manligt sätt bredde ut sig över min plats också. Då tog jag fram min stickning med de vassaste av mina strumpstickor och då fann grobianen för gott att maka på sig. Det gjorde han rätt i.

En mycket trevlig helg var det!