Ingen råbandsknop

Nejdå, jag är alldeles ointrasslad. Det var en intressant upplevelse får jag nog säga.

Jag kom dit. Det var en ung och vänlig tjej som skulle instruera.

- Ta en matta och en ljusblå filt, sa hon och jag tänkte att det här, det skulle nog gå som en dans. Och då glömde jag i brådrasket att jag och dans, tja det är som en hemmagjord bernaisesås, det skär sig lätt. Det är jag som ger begreppet "träben" ett ansikte.

Men tillbaka till yogan! Vi fick ta av skor och strumpor och sen sätta oss med benen i kors. Och redan där började liksom strula lite. Det stramade här och det stretade där. Musklerna och höftlederna tjoade i korus: - vad gör du, människa?!

- Sjunk inte ihop, sa ledaren vänligt, - ni ska vara raka i ryggen.

- Rak i ryggen? tänkte jag, - jag är väl glad om jag inte bryter höften på det här sättet.

- Andning är viktig, ni måste andas, fortsatte hon sedan och jag andades ut, både bokstavligt och bildligt. Andas, det kändes i alla fall som något jag kunde klara av. Ack, så blåögt och naivt jag trodde det.

Sen var det solhälsningar och hundar och plankor och gudvete allt. Andningen gick åt fanders. Muskler och leder protesterade. Vissa muskler (jag vill inte peka ut någon, men magmusklerna borde skämmas!) vägrade samarbeta.

Fast det var ändå roligt och när vi var klara och hade hälsat på varandra sa ledaren vänligt att hon hoppades att vi skulle behålla den goda och avslappande känslan i kroppen resten av helgen. Jojo. Det kunde man kanske ha haft, om man nu inte varit gift med Maken alltså.

När jag kom hem hade Maken nämligen fått en idé!

- Vi ska släpa ut mattorna och piska dem och tvätta golven och listerna och fan och hans moster (svordomen på slutet är mitt tillägg).

- Jaså minsann, sa jag med markerad brist på entusiasm. Men hur det var så gjorde vi det, jo för det var ju ett rasande vackert väder och det kunde kanske ändå vara bra att bli av med lite mattdamm och den samling av  hundhår som fylkades i våra golvbeklädnader.

Vi har mattor. Tunga åbäken. Otympliga liksom. Vi asade. Vi hasade. Vi stånkade. Vi piskade så att vi fick skvavsår på knogarna och blåsor i händerna - jag skänkte forna tiders husmödrar en uppskattande och retroaktiv tanke.

Sen vägrade jag att slita mer och gick in och fortsatte sticka på min gröna spetshalsduk som jag stickar med det underbart mjuka garn jag fick i födelsedagspresent av Sue, och maken fick blaska  bäst han ville med golven.

Sån lättja straffade sig direkt. Mönsterrapporten var på 30 varv och när jag stickat varv 30 började jag raskt om på varv 1 utan att läsa beskrivningen. Det var ett stort misstag kan jag tala om. Vill mönsterkonstruktionen att man ska börja om på varv 11, ja då blir det nog faktiskt bättre att man gör det, och det hade besparat mig mycket baklängesstickande om jag varit så organiserad och förutseende.

Men nu är jag på gång igen. Mattorna ligger på plats. Hunden är rastad. Maken är försjunken i en arkeologibok och jag, jag sitter här och bloggar.

Livet är ganska fullt nu. Fullt av bra saker i och för sig, men jag saknar lite grann att ha tid att fotografera, lägga ut 17 bilder av Huliganen på bloggen - ja rentav att ha tid att uppdatera lite oftare.

Men jag är i alla fall inte inlindad i en råbandsknop och det känns bra så här på söndagskvällen.