Vore det inte bättre om han var pygmé?

Maken alltså. Denne make som är en ständig källa till förbluffad förvåning och varm-om-hjärtat-känslor i huliganhemmet.

Denne make som jag, med egna kärleksfulla händer, stickar en tröja till. Jag stickar och stickar. Runt och runt. I färger som är mer makeliga än mina egna. Emellanåt tänker jag att det är ju ändå rätt kontemplativt det här, och inte behöver man räkna så förtvivlat heller. För ni ska inte tro att man får hotta upp tröjan med lite flät- eller spetsmönster. Nänänä utbrister maken förskräckt, och eftersom det faktiskt inte ska bli min tröja utan hans så får han ju önska sig.

Så jag kämpar med att se den som avslappnande och som ett tillfälle att drömma mig bort medan jag är kreativ.

Men det tar ju aldrig slut?! Förvisso är bålen klar, men jag har bara precis börjat på ena ärmen...

Och jag som har flera andra projekt på gång - ja jag erkänner, jag har lite svårt att begränsa mig. Att göra klart, när det är så mycket roligare att börja på något nytt. Så jag har gröna strumpor på gång. En grön halsduk. Nya vantar behövs stickas. Jag har mormorsrutor (ständigt dessa rutor) av restgarner som ska bli en filt till växthuset. Sonen gav mig ett vackert brunt garn när jag fyllde år som jag nu hittat ett mössmönster (det ordet ser ju inte klokt ut när jag tänker efter!) till. Och jag har garn till en kofta till mig som inte ens är påbörjad...

Det är då jag börjar fundera - vore det inte bättre om han var lite mer pygméartad? Jo för då vore ju tröjan redan klar.