I hallen hänger vinterjackan

Det är inte alltför många dagar sedan jag använde den senast. Yllevantarna står också på standby. Men det bryr jag mig inte om idag, för idag har jag varit ute i trädgården hela dagen iförd shorts och t-shirt! Och då känns vinterjackor väldigt avlägsna kan jag säga. Den får dock hänga kvar som en liten talisman, för jag ger mig sjutton på att om jag tvättar den och hänger undan den så dyker det upp en liten snöstorm pronto.

När maken fick syn på mig utbrast han

- oj så stora shortsen är!

En sån chans försitter man inte om man är lite rutinerad så jag frågade raskt om han tyckte att jag skulle införskaffa ett nytt par? (Eller två, tänkte jag för mig själv). Maken hickade till, och man såg att han undrade hur han kunnat lämna en sån blotta? Sen sa han försiktigt att SÅ stora var de väl ändå inte, de satt rentav ganska bra? Jag gav honom en kylig blick och då försökte han trassla sig ur det hela genom att säga att ja, jo, det beror väl på hur man ser det, stort eller inte, allt är ju relativt och det kan väl nästan ses som en existentiell fråga? Då förbarmade jag mig över honom och släppte honom av kroken. Faktiskt var det väl inte läge att tjafsa om shorts? Inte nu när maken grävt hela potatislandet (i fjor gjorde jag det, och jag kan ju lugnt säga att det är betydligt mer välgrävt i år). Själv har jag varit iväg och köpt sättpotatis. Cherie, heter sorten och det tyckte jag lät tjusigt, lite fransyskt sådär.

- Cherie får det bli! sa jag för mig själv och sen kom jag på att det rimmade ju! Väldans vad poetisk man kan bli över lite potatis.

I kväll blir det också nypotatis, fast dock inte cherie utan importerade. I kväll blir det årets första grillning! Maken är ute och svingar grilltången för fullt, själv kokar jag potatis (icke-cherianska), jag har gjort en tomatsallad på små delikatesstomater, och en sås på lätt-creme fraiche, hackad ruccola och pesto. En Crozes Hermitage står och väntar.

Och i hallen hänger vinterjackan som sagt. Där kan den gott hänga kvar.

Sånt som man gör när man semestrar med maken

På fredagen vaknade vi till inte-regn. Rentav en liten blå glimt på himmeln! Handlingskraftigt beslöt vi då att ta oss till Montjuic, där finns mycket att titta på. Nationalmuseum till exempel, det kan man titta på, så då gjorde vi det. Planen var att eventuellt titta inuti också (jominsann, vi kan räkna ut det!), men ibland räcker inte tiden till för allt man vill. Alltså blir det bilder utifrån, och det kan väl också duga?

Nu var det ju inte, trots att de lär ha en fin konstsamling, detta som var höjdpunkten. Ånej. Det är nämligen så att i Montjuic ligger Olympiastadion!! Jodå, ni läser rätt. Nu skulle vi få se denna höjdpunkt! Jag har genom åren sett ett antal olympiastadions (för att inte tala om olympiska hoppbackar), och förväntningarna var rätt höga, även om det i guideböckerna stod att själva stadion fick man inte gå in på. Men det man inte får gå in i, ja det kan man ju gå runt, sa vi förnumstigt och nickade belåtet.

Fast först skulle jag ju tvätta bort den sotsvarta fläcken som jag, av obegriplig anledning, hade placerat mitt på magen. Man kan inte titta på olympiastadion med fläck på magen, det säger ju sig själv!

Man blev inte besviken! Stadion är från 1936, det är bra med re-cycling tycker jag. Vi gick runt. Tittade. Beundrade. Och notera; blå himmel!! Ja vad annat kan man vänta sig när man är på så helig mark?

Och sen.... ja sen visade det sig att man fick visst gå in! Lyckan blev total. Högtidligt klev vi in och tittade på allt. Löparbanorna. Vattengraven. Sittplatserna. Platsen för facklan. Maken mös och pös. Jag med, eftersom jag älskar denne make.

När vi kommit ut igen, stod det en skylt. "Botanisk trädgård" stod det. Fast på catalanska då, vi befann oss ju trots allt där.

- Dit ska vi gå! sa jag bestämt. Maken, som fortfarande såg mäkta nöjd ut, nickade medgörligt. Det var en fin trädgård. Med särskilda små hus för bin att bo i. Inte så mycket rosor, kanske, men många andra fina blommor. Och bänkar som visade sig vara blöta av nattens regn så man blev lite fuktig i ändalykten, men det är ju en världslig sak.

Nu ska man inte tro att det var slut på det olympiska för det. Det finns nämligen ett olympiamuseum också, och dit gick vi in. Det var vi. Och tja, sen var det inte så många fler. Inga alls, faktiskt, förutom personalen då. De måste ha hoppat högt av fröjd över att få besökare.

Vi såg många fina saker. Jan-Ove Waldners pingisrack, till exempel. Mika Häkkinens formel 1-bil. Och det ska jag säga, att någon ergonomisk komfort var det inte att tala om. Jag bestämde mig raskt för att aldrig bli Formel 1-förare (vilket nog är lika bra det).

Av så mycket idrottslig aktivitet blir man hungrig. Så vi traskade bort till Miró-muséet och drack cava.

Sen tittade vi på Mirós alster också, man vill ju ha lite andlig spis också. Det var färgglatt och piggt. Man fick inte fotografera mer än på altanen, så då gjorde vi det.

Sen var man faktiskt lite mör. Det var dags att dra sig mot hotellet för en stunds vila innan vi gav oss ut på jakt efter mat. Som blev lamm och det var väldigt gott! Dock icke lammhuvud, vilket kändes skönt.

Och fredagen, det var den dag jag fick användning för mina solglasögon! Vilket såklart måste dokumenteras.

Sedan väntade en ny dag. Nya upptäckter. Mer regn och mindre solglasögon. Det får dock bli ett annat inlägg.

Yllevantarna åkte av

...för sköna maj spottade upp sig avsevärt!

Nu har det åter varit en sån där bra dag, en dag när man är ute hela tiden. Huliganen och jag har jobbat i trädgården och fröjdats åt allt som börjar växa; rabarbern ser skrynklig ut, men är på gång.

Grönkålen likaså. Och vinrankan! Nu börjar det, nu blir det snart grönt i hela växthuset. När vi sedan hittade vitsippor nere i vitsippshörnet, ja då var lyckan total.

Men vi har inte bara tittat, ånej, vi har jobbat hårt också! Fyllt på jord i pallkragarna, krattat och gjort fint inför sådden som skulle ske. Jämt och slätt blev det och jag var mycket belåten med mig själv. Ända tills jag tittade en gång till; det var fullt av små gropar och  hål i det som nyss var slätt och fint?! Märkligt. Mina blickar föll på Huliganen som just höll på att massakrera en upphittad pinne.

- Har du klivit i mina pallkragar?? frågade jag ampert.
- Det känner jag inte till något om. Inte alls. Jag är totalt oskyldig! sa Huliganen skenheligt, samtidigt som han försökte dölja sina jordiga tassar.

- Jamen herredumilde inte kan du traska runt där jag ska SÅ!! påtalade jag bestämt sedan.

Då tyckte Huliganen att jag var tjatig. Sen tyckte han att vi skulle kasta boll. Och hur det nu föll sig så blev det väl lite bollkastande. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men den hunden har matte hårt lindad om lillfingret.

Sen har det blivit en halv runda golf också (man hinner bara med en halv runda när Trädgården kallar). Lite chokladmuffins bakade.

Snart blir det middag i växthuset, en helt chili con carne. Det kan nog bli ett glas vin också. För att fira Sköna Maj, som ju faktiskt visat sig från sin bästa sida ändå.

Barcelona

Nu blir det kanske lite mycket Barcelona här framöver, men jag använder ju bloggen lite som dagbok, så då får det bli så.

Jo som sagt, vi tänkte ju oss en liten välbehövlig kombinerad sol-å-kultur-semester, maken och jag. Glada ihågen störtade vi upp ohyggligt tidigt i torsdags morse och rände iväg till Kastrup. Den rara dottern körde oss till tåget, det var snällt av henne tyckte vi. I sista stund hade vi packat ner paraply och yllekofta eftersom vi med tilltagande misstro följt väderleksprognoserna, och det var ju tur det.

I god tid var vi på flygplatsen (om maken läser det här, kommer han att nicka instämmande och tillägga "i FÖR god tid" - jo för jag vill ju alltid ha marginaler, man vet aldrig när det inträffar något oförutsett. Att Öresundsbron rasat till exempel. Eller att tåget kör in i en elefant, ja det är mycket som kan inträffa. Nu gjorde det inte det, så vi hann med en inledande morgonfika på flygplatsen.

Och sen kom vi fram! Vi hittade hotellet, och blev uppskörtade av en taxichaufför. Nåja, taxichaufförer ska väl leva de också, tänkte vi och kastade oss ut i Barcelonas brusande liv. Fast först kastade vi oss in på en restaurang, man måste ju styrka sig med lite mat och rioja om man ska orka med. Sen tog vi (visa av erfarenhet, se ovan) tunnelbanan ner till Placa Catalunya och traskade ner på La Rambla. Ja, jo, jag vet att det är turistiskt, men om man nu är turist, ja då får man väl rätta in sig i ledet? Och det var ingen större uppoffring, det var grönt och vackert och en oherrans massa blommor och tingeltangel och många fina hus.

 Rätt som vi gick där och mös och pös började det droppa. Men vi är rådiga typer så vi kastade oss raskt in på Café Opera och drack varm choklad och cappucino och tänkte att nu, nu lurade vi er allt, nu sitter vi här tills det slutat regna. Ack ja.

Jag är ju dock inte världens mest tålmodiga typ, vilket säkerligen min familj kan intyga. Förmodligen skulle de nicka så instämmande att de löpte stor risk för att få whiplash-skada. Alltså knatade vi ut igen, när såväl cappucinon som chokladen var ett minne blott.

Vi passerade något som såg ut som en marknad? Med en massa folk?

- Vi går in! utropade jag i bästa härförar-stil. Maken var alls icke nödbedd utan vi kilade in på något som visade sig vara en matmarknad, och sånt är väldigt roligt tycker jag. Det var frukt. Det var grönsaker. Det var kött. Det var fiskar av alla de slag. Och det var fårskallar. Ja, jag känner att jag redan nu får be eventuella tittare om ursäkt - en av de följande bilderna är lite rälig, det är den. Och jag känner att epitetet fårskalle har fått en ny innebörd. Men nog med ursäkter och undanflykter, nu kommer bilderna!

För säkerhets skull avrundar jag med lite skinkor.

Men man kan ju inte leva på vin, cappucino och fårskallar allenast, man måste ju ha lite kultur också! Vi vandrade alltså in i de gotiska kvarteren, och hamnade så småningom vid katedralen. 

Där tänkte vi gå in. I all synnerhet tänkte vi det eftersom regnet nu tilltagit och närmade sig syndaflodskaraktär. Vi kilade således uppför trappan. Där stod en vakt. Och det visade sig att inte fick man gå in hur som helst, ånej. Man gick in kvart över, eller kvart i. Inte kunde man helt frivolt kila in 10 i fem, hur skulle det se ut?? Rena anarkin, det var i alla fall vaktens bestämda åsikt. Alltså väntade vi snällt (men tyst muttrande för oss själva) innan vi kom in. Det var en fin katedral. Det enda som möjligen väckte en viss munterhet var skyddshelgonet, i alla fall om man nu kan sin Åsa-Nisse. Skyddshelgonet var nämligen Sankta Eulalia ("den andra?" frågade maken och såg munter ut).

Till katedralen hörde även en fin gård med en vacker klostergång. Och gäss. Vi tittade på dem också, och de tittade högtidligt tillbaka på oss. Här kan man också notera hur blött det är, vilket dock gässen verkade ta med ett berömvärt tålamod.

Och sen, ja sen var det faktiskt dags för en tidig middag och att traska tillbaka till hotellet. För nästa dag skulle vi ju turista mer - och då skulle vi ju göra sånt som man gör när man är på semestertripper med maken... Vilket kommer i nästa inlägg.

Sköna maj välkommen!

Men måste du kräva yllevantar på morgonpromenaden?

Jag hade köpt nya solglasögon

Jo för det kan behövas när maken och jag skulle ta en liten förstärkt weekendresa till ett medelhavsland. Jag såg framför mig soliga dagar, strosande vid havet, sittande på caféer, drickande ett eller annat glas vin. Och då behöver man nya solglasögon tänkte jag mig. För säkerhets skull köpte jag mig även en somrigt härlig gul sidenklänning. Den skulle stå sig fint mot den begynnande solbränna jag tänkte börja anlägga.

jag kan ju säga att sidenklänningen fick stanna i väskan. Och det solglasögonen kom på bara för att jag skulle få foto på dem. Yllekoftan, däremot,  har jag haft stor användning av. Och paraplyerna! Räddarna i nöden.

För en timme sen landade vi i Lund igen. Att det är 7 grader kändes välbekant. Ungefär som där alltså. I Barcelona. Där ett nordligt och ett sydligt lågtryck möttes i en enda vattendrypande omfamning.

Men vi har haft det härligt! Och dricka vin kan man faktiskt göra även när regnet häller ner. Det kommer lite inlägg här på bloggen när jag laddat ner alla fotona. Även sådana med solglasögon.

Nu väntar dock sängen.

Det finns gränser

Gränser för min toleranta människokärlek. Jodå, jag vill vara sån, herregud jag var väl ung under värsta flower-power-love-is-all-around perioden, så jag vill absolut omfatta min omvärld med ömsinta känslor.

Och för övrigt anser jag att man ska vara både tolerant och snäll. Det tar emot emellanåt, det där att vara tolerant, det gör det, men jag jobbar på det. Jag försöker intala mig själv när jag stöter på en riktigt rälig översittartyp att han (ok, det kan vara en hon också - låt oss i dessa genuskorrekta tider säga hen för säkerhets skull) att hen säkert haft en dålig dag på jobbet, men att hen innerst inne älskar blommor och barn och är en riktig hyvens prick. Om man bara skrapar lite på ytan. Med stämjärn och slägga eller så.

Ibland går det ju inte, och då blir man kanske lite amper. När jag tänker närmare efter så kanske det finns folk som tycker att det kan ta emot lite att vara tolerant mot mig, vad vet jag?

Och visst finns det folk som man verkligen inte kan vara kärleksfullt tolernt emot, det räcker ju med att öppna dagstidningen för att man ska få skrämselhicka allt som oftast. Men nu är det inte dessa monster jag talar om, när jag måste erkänna att det finns en människoart som verkligen prövar min tolerans långt utöver vad som kan vara rimligt.

Jag talar självfallet om denna mänsklighetens ohyra, ja jag tvekar inte att kalla dem mänskliga fästingar; de som bara nonchalant kör in sina cyklar i ställen och inte bemödar sig om att sätta cykeln på härför avsedd plats utan bara fäller ner stödet så att en liten fesen cykel tar upp två platser!! Ja herregud, man kan verkligen bli upprörd för mindre. Där hittar jag inga förmildrande omständigheter alls! Må de kollektivt lida av nageltrång hela högen.