Det finns gränser

Gränser för min toleranta människokärlek. Jodå, jag vill vara sån, herregud jag var väl ung under värsta flower-power-love-is-all-around perioden, så jag vill absolut omfatta min omvärld med ömsinta känslor.

Och för övrigt anser jag att man ska vara både tolerant och snäll. Det tar emot emellanåt, det där att vara tolerant, det gör det, men jag jobbar på det. Jag försöker intala mig själv när jag stöter på en riktigt rälig översittartyp att han (ok, det kan vara en hon också - låt oss i dessa genuskorrekta tider säga hen för säkerhets skull) att hen säkert haft en dålig dag på jobbet, men att hen innerst inne älskar blommor och barn och är en riktig hyvens prick. Om man bara skrapar lite på ytan. Med stämjärn och slägga eller så.

Ibland går det ju inte, och då blir man kanske lite amper. När jag tänker närmare efter så kanske det finns folk som tycker att det kan ta emot lite att vara tolerant mot mig, vad vet jag?

Och visst finns det folk som man verkligen inte kan vara kärleksfullt tolernt emot, det räcker ju med att öppna dagstidningen för att man ska få skrämselhicka allt som oftast. Men nu är det inte dessa monster jag talar om, när jag måste erkänna att det finns en människoart som verkligen prövar min tolerans långt utöver vad som kan vara rimligt.

Jag talar självfallet om denna mänsklighetens ohyra, ja jag tvekar inte att kalla dem mänskliga fästingar; de som bara nonchalant kör in sina cyklar i ställen och inte bemödar sig om att sätta cykeln på härför avsedd plats utan bara fäller ner stödet så att en liten fesen cykel tar upp två platser!! Ja herregud, man kan verkligen bli upprörd för mindre. Där hittar jag inga förmildrande omständigheter alls! Må de kollektivt lida av nageltrång hela högen.