Utvecklingsbehov

Efter en vecka fylld av utvecklingssamtal, revisioner och rapporter väntar nu havsdoft i näsborrarna, sol (hoppas man), gott sällskap och gröna nejder. Kanske det rentav kan bli ett litet glas vin? Det ska bli skönt med lite omväxling och förmodligen kan det vara lite skönt för maken och Huliganen att få ägna sig åt lite male bondning och göra grabbiga saker tillsammans. Äta falukorv, till exempel, det tycks vara sånt som man gör när inte matte är tillstädes. Detta tycker matte är en utmärkt sakens ordning, ju mer falukorv hon slipper, ju gladare blir hon. Det finns ju så mycket annat man kan äta! Choklad, till exempel.

Många utvecklingssamtal har det varit i veckan, och när det var dags för mitt eget var Huliganen med hela tiden. Jag var lite orolig för att han skulle lägga sig i VD:s och mitt samtal, men nix. Han sov sig igenom hela mötet, samtalet ackompanjerades av ett belåtet småsnarkande nerifrån golvnivån.

Men det är väl så; är man redan perfekt så behöver man liksom inte utvecklas.

Nostalgi

För mer år sen än jag egentligen finner rimligt tog jag själv studenten. För rätt många år sen (och faktiskt fler än jag också finner rimligt) tog både den kemistiska dottern och den dentale sonen studenten. Sen har det liksom harvat på.

Och just den sista tiden har det verkligen harvat på. Jag har ett jobb jag trivs med. Som jag tycker är inspirerande och roligt. Men ibland blir det liksom mycket och det har varit så ett tag, så pass att jag faktiskt inte är säker på vilken dag det är. Att blogga har heller inte legat högt på prioriteringslistan trots att jag saknat det.

Men så idag tog granndottern studenten, och maken och jag var där och grattade och drack bubbel. Åt buffé och studenttårta. Pratade med folk och kramade om självaste studenten. Hoppade i takt när studentorkestern dånade in i trädgården och rev av diverse låtar till fiol, mandolin, bas och allt vad det var.

Sen gick vi hela långa vägen hem. Jag hämtade Huliganen och gick ut på promenad och då mötte vi orkestern som var på väg till nästa studentfest. Huliganen hade synpunkter på att det rände runt folk med instrument och gulnade studentmössor på skulten. Basisten skrattade och jag log ursäktande. Huliganen skämdes inte.

Och jag kände att det är skönt att få känna att livet är som vanligt, att de mest grundläggande sakerna är som det ska. Att man har en hund med åsikter. Att studenter kläcks och vrålar sjungom-studentens-lyckliga-dar med hesa röster och lycklig blick. Att det, trots regnet, är sommar.

Det blir nog bra, det här.

Meningen med livet?

Jag är ingen svårtartat filosofisk person. Jag ägnar mig sällan åt navelskåderi. Jag hade nog min intellektuella peak i 15-årsåldern när jag läste Voltaire och grabbarna (utan att direkt begripa något). Jag gillar livet när det är enkelt. Avskalat. Jag tycker om god mat. Hunden. Maken. Barnen. Vännerna. Rosor. Garn. Böcker. Choklad. Vin. (Kanske inte nödvändigtvis i den ordningen...)

Så jag vill inte påstå att jag sitter inne med svaret på frågan vad som är meningen med livet. Men ibland tycker jag mig ändå ana vad svaret skulle kunna vara. Åtminstone i vissa enskilda ögonblick, för även jag inser att meningen med livet varierar väldigt beroende på livssituation.

Jag vill nog dock påstå att för ca 30 minuter sedan, här i mitt närmaste lokalområde, kom vi i alla fall väldigt nära kärnfrågan.

Fika i växthuset. Med choklad-å-hallon-muffins och cappucino. Svårare än så behöver det inte vara.

Flaggdag

En viss känsla av att det var dags att flagga smög sig på. Jag kände att det var dags att ha lite festivitas, att uppamma lite festkänslor och visa för omvärlden att det finns något att fira!

Alltså löpte jag ut i växthuset och slet ner de gamla urblekta vimplarna som hängt där i närmare två år. Vimplar som var solblekta och utslitna och bon för spindlar och flugor och annat som inte direkt framkallar någon feststämning.

Upp kom de här! Virkade av mina egna flitiga fingrar. Och jag får säga att jag är nog rätt så nöjd med färgvalet. Snyggt men inte pråligt sa jag belåtet till mig själv. Om inte dessa får karnevalskänslan att sprutta likt champagnebubblor så vet ju inte jag vad som ska till!

Kanske man nu tror att flaggandet beror på att vi idag har haft prinsessbröllop i Sverige? Att vi sett prinsessan Madeleine vigas vid herr O'Neill? Nog för att hon var strålande vacker i sin klänning och han var passande rörd, visst kan det vara värt ett litet hurra-rop. Men det var inte det som motiverade nya vimplar. Nix, det var det här:

Årets första gurka! Och visserligen är det nu en synnerligen ex-gurka, en som inmundigats tillsammans med egenodlad plocksallad, rädisor och lite rostade solrosfrön, men visst var den värd både en och två vimplar?

Men okej; ett litet grattis till brudparet också vill vi säga också. Hade ni varit här, hade ni fått smaka på årets första gurka ni också.

Fågelsångsdalen

Det är svenska flaggans dag, nationaldagen. Det må vara hur det vill med det nationalistiska, men att vakna, se att solen skiner som bara den, att det redan börjar bli varmt och att man är ledig, ja då tycker man att den där inrättningen med nationaldag ändå är ganska bra.

Men hur ska man fira, om man nu inte är så flaggviftande av sig? Jag föreslog en cykelutflykt för maken, som när han vaknat ur dvalan ställde sig positiv till förslaget, i all synnerhet som jag utlovade nybakade choklad-å-hallon-muffins till matsäcken. Huliganen ställde sig också positiv, han vill ju alltid följa med, men det var före han insåg att det i så fall var cykelkärreåkning som gällde.

Först försökte han då raskt promenera förbi cyklarna och släpa matte med på andra äventyr. Sen försökte han gömma sig under trappan, varifrån matte kallsinnigt halade ut honom igen. Och då var det bara att bita i det sura äpplet, och följa med. Egentligen förstår jag inte varför han är så avig? Herregud, om någon (typ maken?) erbjöd sig att köra omkring mig i en liten kärra och jag bara behövde sitta och titta på utsikten, ja då hade jag varit själaglad.

Vart skulle vi åka? Nu är det så att för en oherrans massa år sedan, i slutet av maj, så var det en ung studentska och en ung student som cyklade ut till Fågelsångsdalen och förlovade sig. Sedan har vi inte varit där, men nu kunde det vara dags, tyckte vi. Jag fick äran att dra hundkärran dit, och sen skulle maken dra den hem. Det var en ljuvlig dag och jag njöt av livet där vi cyklade. Vägen dit går längs den gamla nedlagda Hardebergajärnvägen och jag förvånas - som alltid - över hur annorlunda omgivningarna ser ut när man inte ser dem genom en bilruta. Vi cyklade på i hyfsad fart och lyckades till och med cykla om en och annan joggare. I alla fall de mer äldre och skröpligare. Maken och jag småpratade och hunden var tämlig tyst, ett eller annat oink-oink-oink-ande fick man väl ha överseende med.

Efter en dryg mil var vi framme och vi hoppade glatt av cyklarna och hunden släpptes ut i friheten. Dock blev även våra velocipeder så uppsluppna av att släppas fria att de liksom ramlade ihop i en liten hög, och i detta fall ramlade makens ringklocka av. Nu är det så att Fågelsångsdalen ligger i en liten ravin och ringklockan studsade ner en liten bit, men vi tänkte att hur svårt kan det vara att hitta den? Vi letade och letade. Huliganen letade också, utan att riktigt begripa efter vad? Till slut fick vi, åtminstone bildligt talat, bita i det sura äpplet och ge ringklockan förlorad. Vi greppade kylväska, ryggsäck, hund och gav oss iväg. Ska man vara ärlig var det nog så att maken greppade alltihop och jag spankulerade fram i godan ro.

Då, på yngre järnåldern eller så, picknickade vi på en liten äng. Vi hade med oss färdiggrillade kyckling, apelsinjuice och vodka som vi kylde i Sularpsbäcken. En kulinarisk förlovningsmåltid på min ära! Jag var 20 år gammal och maken 22. Vi tyckte att vi var väldigt vuxna. Väldigt säkra på att vi visste det mesta och nu blir jag nästan rörd över hur naiva vi var, hur unga vi var. Ändå sitter vi här, så många år efteråt, och tycker lika mycket om varandra och vad vi än gjort här i livet, så valde vi ändå väldigt rätt då.

Märkligt nog hittade vi samma äng idag - men idag blev det pastasallad och en halvflaska Campolieti. Nu kan man tycka att det var lite snålt med vinet (ännu snålare blev det eftersom maken råkade spilla ut lite), men vi hyste en viss misstanke att det kanske vore lite jobbigt att cykla tillbaka annars.

Vi picknickade. Njöt av livet. Lyssnade på fågelsången, jodå, dalen gör skäl för sitt namn. Vilade oss en stund.

Låg och tittade upp på trädkronorna - visst är det något underbart med träd?

Huliganen spankulerade runt. Stal pastasallad så fort han kom åt. Hemma är det så att ställs en tallrik ner på golvet så är den rättmätigt hans och nu tyckte att ligger vi på marken och äter så är det väl att jämställa med golv?

Så småningom var pastasalladen slut. Vinet uppdrucket. Kaffet och muffinsen var ett minne blott och vi beslöt oss för att cykla tillbaka hem. Nu var det dock makens tur att dra.

- det kan hända att min koppling till kärran inte fungerar, sa maken hoppfullt.
- kanske det, sa jag vänligt.
- kanske kopplingen inte fungerar, fortsatte jag sen, men då kommer det att kosta. Dyrt.

Då kom maken på att jo, det gick nog att koppla ihop cykelkärran med hans cykel. Jag log hult. Och maken såg rätt glad ut ändå.

När vi kom till Lund cyklade vi inom Tunaparken. Det är där jag lekte som barn och där hade det sägenomspunna Tuna slott legat och det tyckte jag om att fantisera om när jag var barn. Nu finns det informationstavlor där och det är ju lite kul att kolla på. I synnerhet om man är en historieintresserad slottsnörd. Nu slumpar det sig ju så att jag har just en sån liten nörd i mitt närområde. Mitt allra närmaste närområde.

Där slottet låg ligger det idag en rosenträdgård. Och har man sett på sjutton, rosorna börjar slå ut!

Sen? Ja sen blev det altanen. Fläderblomssaft. Lite virkning. Lite utplanterande av det sista frösådderna jag dragit upp. Lite ogräsrensande. Lite av makens makalöst goda köttfärspaj.

En bra dag, den här nationaldagen, inte minst eftersom Halmia slog Utsikten och Anton Hyssén med 2-0. Sånt gör maken glad. Och en glad make gör mig glad.

Nu är det snart dags att knoppa in. Huliganen sover redan och drömmer lite så det sprätter i benen. Och någonstans ute i den skånska naturen ligger det en ringklocka och undrar vad det var som hände?

Juniträdgård

Ibland tänker jag att om jag skulle börja om på nytt med bloggen så skulle jag absolut inte ha döpt den till något så klumpigt och långt som "Västgötaspets och trädgård". I all synnerhet som jag under långa perioder skriver om så himla mycket annat än om just det. I alla fall om trädgård. Huliganen har ju en förmåga att liksom finnas med på ett hörn (eller mitt i centrum, mer troligt) ändå. Man ska ha en kort, snärtig titel som är lätt att komma ihåg. Jaja. Inte tänkte jag på det, sommaren 2009.

Ibland är det ändå rätt passande. Nu till exempel, är det väldigt passande för nu kommer det ett inlägg som är fyllt till övermått av såväl trädgård som västgötaspets. Och det är väl lika bra att vi liksom börjar med det viktigaste. Självaste trädgårdshunden, som från sin plats håller koll på att saker sköts som det ska. Eller möjligen tar igen sig lite, så ska ju också göras.

Just nu blommar det för fullt av alla de där ljuvliga försommarblommorna. Vallmo, som är egentligen är väldigt pråliga och i en tämligen skrikig färg, det är blommor som inte tar någon skit, som inte ber om ursäkt för sig, som inte står blygt i ett hörn. Blommor med attityd, helt enkelt!

Jag vet inte om jag egentligen gillar dem, men deras kaxighet uppskattar jag. Blommor som jag däremot älskar är aklejor - de ser så skira och försynta ut, men sprider sig glatt och är tuffare bakom den väna ytan än man kan ana. Flower power.

Ja det finns mycket att tycka om. Penséer, förgätmigej och en liten iris, som fanns här när vi flyttade in för snart 30 år sedan. Den är liten och gömmer sig i bladverket, men den är makalöst söt och den doftar plommon! Ljuvlig.

Nyheten för året är ändå vår lilla köksträdgård, den som maken med oanad nit grävde upp efter att ha tittat för mycket på tv-programmet "100% bonde", eller "Bonderöven" som den egentligen heter på danska. Maken är ju faktiskt halvdansk, så han kunde ju inte vara sämre. Han löpte ut i trädgårdsboden och högg sig en spade.

Nog förstår jag att den kanske inte är så imponerande för folk som har arealer av köksträdgård och som vet vad de gör - men för oss är det ändå så att vi förbluffat hickar till och tänker att "oj! Vi har köksträdgård! Vi är folk som odlar, med jord under naglarna och skördetröska i blick".

Sallad, rädisor, dill och persilja har vi redan börjat skörda. Annat ser lite mer senfärdigt ut. Purjolöken, till exempel, ser rätt tanig ut - vi får väl se hur det går.

Ett av problemen är hunden, som inte visar tillbörlig vördnad, utan rätt vad det är kan återfinnas klampandes runt i landet.

- Kliv av grönkålen! får man uppmana då.

Också har vi ju växthuset! En av mina favoritplatser. Där jag dricker te. Eller vin, för den delen. Drar upp lite frösådder, som ibland tar sig, ibland inte. Det är nog nyttigt för en, att inse att allt inte går att styra. Där vi äter middag på kvällarna emellanåt. Där vinrankan kikar ut genom takfönstret. Där skuggrabatten frodas, och själen likaså.

I trädgården i juni är det lätt att trivas. I ärlighetens namn ska jag väl erkänna att persiljan, den har jag inte dragit upp själv, den är köpt på torget - men då är det ju någon annan som odlat den, och det går väl också bra?

Tjorven och jag

Känslan. Den obeskrivliga. När man vaknar före klockan ringt (här bevisar jag hur gammal jag är, för det är ju egentligen mobilen som tjoar gåupp-gåupp-gåupp!!!), man ser att solen skiner och man tänker att det känns som fredag, så bra, nu är det nästan helg. Och sen hör man sina inre jubeltrumpeter dåna och man inser att det ÄR helg, det är lördag och jag är ledig och hunden är ledig och maken ska i och för sig ha en jättetenta i latin, men han är glad ändå och på ovanvåningen ligger sonen och sover och är på besök. Då kvillrar det till i lyckotarmen och man kan bara inte ligga kvar i sängen. Upp måste man! Ut måste man!

Huliganen är helt med med på noterna. Vi vill inte åka långt, för vi vill ju hem och pussa maken lycka till före den latinska bataljen. Men klockan 07.00 befinner vi oss i Linnebjer, det lilla naturreservatet. Det doftar försommarmorgon. Försommarmorgonsolen strilar ner genom trädstammarna. Liljekonvaljerna bildar en väldoftande matta, och när vi passerar det sumpigaste stället blommar smörblommor i den där underbart knallgula färgen som får endorfinerna att bubbla ännu mer.

Man kunde ha fotograferat, men idag valde jag att inte ta kameran med, jag vill bara se, och inte genom en kameralins.

Huliganen travar belåtet längs stigen och jag tänker på hur  han i yngre dagar for runt som ett jehu och sen tyckte att "vi tar ett varv till, va?" och gömde sig bakom en buske och vägrade att gå in i bilen. Nu är han rätt nöjd med ett varv, men å andra sidan tar det ungefär dubbelt så lång tid. Han ser glad ut. Han verkar inte ha ont, han rör sig rätt o-stelt, det gör mig varm om hjärtat.

Och då känner jag hur hjärtat (förutom att då vara lite varmt) liksom hoppar jämfota i bröstet på mig av lycka, lycka över att jag finns just här och just nu, över att jag har en make som gräver järnåldersflinta och sprätter latinska satsdelar omkring sig på löpande band, att den förträfflige sonen är hemma, över att jag ska picknicka med den minst lika förträffliga dottern, systern och systerdottern imorgon, över Huliganen som njuter av livet, över morgonen och alla blommorna och trädgården som börjar prunka och så tänker jag att "det behövs inte mer än så här". Sen tänker jag att det är fel att tänka så, det är verkligen inte "inte mer än" det är faktiskt alldeles fantastiskt och själva essensen av vad som är viktigt.

Sen tänker jag (oj vad jag tänker när jag är på mitt filosofiska humör) - får man lov att vara så lycklig, och liksom basunera ut det? Kommer inte något litet förargligt och retligt missöde att drabba en? Måste man inte tänka att ""ja, jo, det är väl rätt ok, men rätt vad det är så ramlar himlen ner över en. Alltid liksom gardera sig.

Men sen tänker jag på Tjorven i Vi på Saltkråkan som står där och vill ha den sista biten tårta och det är ingen kvar som hon kan fråga, så hon säger "gode gud får jag ta den sista biten tårta" och svarar sig själv med basröst att "ja, det får du allt". Så då tänker jag "får jag vara så här bubblande lycklig?" och sen svarar jag mig själv med basröst att "ja, det får du allt!". Så då är jag det. För ärligt talat, kanske himlen ramlar ner över mig när som helst, men just nu är livet perfekt. Och det är jag lycklig över.