Tjorven och jag

Känslan. Den obeskrivliga. När man vaknar före klockan ringt (här bevisar jag hur gammal jag är, för det är ju egentligen mobilen som tjoar gåupp-gåupp-gåupp!!!), man ser att solen skiner och man tänker att det känns som fredag, så bra, nu är det nästan helg. Och sen hör man sina inre jubeltrumpeter dåna och man inser att det ÄR helg, det är lördag och jag är ledig och hunden är ledig och maken ska i och för sig ha en jättetenta i latin, men han är glad ändå och på ovanvåningen ligger sonen och sover och är på besök. Då kvillrar det till i lyckotarmen och man kan bara inte ligga kvar i sängen. Upp måste man! Ut måste man!

Huliganen är helt med med på noterna. Vi vill inte åka långt, för vi vill ju hem och pussa maken lycka till före den latinska bataljen. Men klockan 07.00 befinner vi oss i Linnebjer, det lilla naturreservatet. Det doftar försommarmorgon. Försommarmorgonsolen strilar ner genom trädstammarna. Liljekonvaljerna bildar en väldoftande matta, och när vi passerar det sumpigaste stället blommar smörblommor i den där underbart knallgula färgen som får endorfinerna att bubbla ännu mer.

Man kunde ha fotograferat, men idag valde jag att inte ta kameran med, jag vill bara se, och inte genom en kameralins.

Huliganen travar belåtet längs stigen och jag tänker på hur  han i yngre dagar for runt som ett jehu och sen tyckte att "vi tar ett varv till, va?" och gömde sig bakom en buske och vägrade att gå in i bilen. Nu är han rätt nöjd med ett varv, men å andra sidan tar det ungefär dubbelt så lång tid. Han ser glad ut. Han verkar inte ha ont, han rör sig rätt o-stelt, det gör mig varm om hjärtat.

Och då känner jag hur hjärtat (förutom att då vara lite varmt) liksom hoppar jämfota i bröstet på mig av lycka, lycka över att jag finns just här och just nu, över att jag har en make som gräver järnåldersflinta och sprätter latinska satsdelar omkring sig på löpande band, att den förträfflige sonen är hemma, över att jag ska picknicka med den minst lika förträffliga dottern, systern och systerdottern imorgon, över Huliganen som njuter av livet, över morgonen och alla blommorna och trädgården som börjar prunka och så tänker jag att "det behövs inte mer än så här". Sen tänker jag att det är fel att tänka så, det är verkligen inte "inte mer än" det är faktiskt alldeles fantastiskt och själva essensen av vad som är viktigt.

Sen tänker jag (oj vad jag tänker när jag är på mitt filosofiska humör) - får man lov att vara så lycklig, och liksom basunera ut det? Kommer inte något litet förargligt och retligt missöde att drabba en? Måste man inte tänka att ""ja, jo, det är väl rätt ok, men rätt vad det är så ramlar himlen ner över en. Alltid liksom gardera sig.

Men sen tänker jag på Tjorven i Vi på Saltkråkan som står där och vill ha den sista biten tårta och det är ingen kvar som hon kan fråga, så hon säger "gode gud får jag ta den sista biten tårta" och svarar sig själv med basröst att "ja, det får du allt". Så då tänker jag "får jag vara så här bubblande lycklig?" och sen svarar jag mig själv med basröst att "ja, det får du allt!". Så då är jag det. För ärligt talat, kanske himlen ramlar ner över mig när som helst, men just nu är livet perfekt. Och det är jag lycklig över.