Juniträdgård

Ibland tänker jag att om jag skulle börja om på nytt med bloggen så skulle jag absolut inte ha döpt den till något så klumpigt och långt som "Västgötaspets och trädgård". I all synnerhet som jag under långa perioder skriver om så himla mycket annat än om just det. I alla fall om trädgård. Huliganen har ju en förmåga att liksom finnas med på ett hörn (eller mitt i centrum, mer troligt) ändå. Man ska ha en kort, snärtig titel som är lätt att komma ihåg. Jaja. Inte tänkte jag på det, sommaren 2009.

Ibland är det ändå rätt passande. Nu till exempel, är det väldigt passande för nu kommer det ett inlägg som är fyllt till övermått av såväl trädgård som västgötaspets. Och det är väl lika bra att vi liksom börjar med det viktigaste. Självaste trädgårdshunden, som från sin plats håller koll på att saker sköts som det ska. Eller möjligen tar igen sig lite, så ska ju också göras.

Just nu blommar det för fullt av alla de där ljuvliga försommarblommorna. Vallmo, som är egentligen är väldigt pråliga och i en tämligen skrikig färg, det är blommor som inte tar någon skit, som inte ber om ursäkt för sig, som inte står blygt i ett hörn. Blommor med attityd, helt enkelt!

Jag vet inte om jag egentligen gillar dem, men deras kaxighet uppskattar jag. Blommor som jag däremot älskar är aklejor - de ser så skira och försynta ut, men sprider sig glatt och är tuffare bakom den väna ytan än man kan ana. Flower power.

Ja det finns mycket att tycka om. Penséer, förgätmigej och en liten iris, som fanns här när vi flyttade in för snart 30 år sedan. Den är liten och gömmer sig i bladverket, men den är makalöst söt och den doftar plommon! Ljuvlig.

Nyheten för året är ändå vår lilla köksträdgård, den som maken med oanad nit grävde upp efter att ha tittat för mycket på tv-programmet "100% bonde", eller "Bonderöven" som den egentligen heter på danska. Maken är ju faktiskt halvdansk, så han kunde ju inte vara sämre. Han löpte ut i trädgårdsboden och högg sig en spade.

Nog förstår jag att den kanske inte är så imponerande för folk som har arealer av köksträdgård och som vet vad de gör - men för oss är det ändå så att vi förbluffat hickar till och tänker att "oj! Vi har köksträdgård! Vi är folk som odlar, med jord under naglarna och skördetröska i blick".

Sallad, rädisor, dill och persilja har vi redan börjat skörda. Annat ser lite mer senfärdigt ut. Purjolöken, till exempel, ser rätt tanig ut - vi får väl se hur det går.

Ett av problemen är hunden, som inte visar tillbörlig vördnad, utan rätt vad det är kan återfinnas klampandes runt i landet.

- Kliv av grönkålen! får man uppmana då.

Också har vi ju växthuset! En av mina favoritplatser. Där jag dricker te. Eller vin, för den delen. Drar upp lite frösådder, som ibland tar sig, ibland inte. Det är nog nyttigt för en, att inse att allt inte går att styra. Där vi äter middag på kvällarna emellanåt. Där vinrankan kikar ut genom takfönstret. Där skuggrabatten frodas, och själen likaså.

I trädgården i juni är det lätt att trivas. I ärlighetens namn ska jag väl erkänna att persiljan, den har jag inte dragit upp själv, den är köpt på torget - men då är det ju någon annan som odlat den, och det går väl också bra?