Fågelsångsdalen

Det är svenska flaggans dag, nationaldagen. Det må vara hur det vill med det nationalistiska, men att vakna, se att solen skiner som bara den, att det redan börjar bli varmt och att man är ledig, ja då tycker man att den där inrättningen med nationaldag ändå är ganska bra.

Men hur ska man fira, om man nu inte är så flaggviftande av sig? Jag föreslog en cykelutflykt för maken, som när han vaknat ur dvalan ställde sig positiv till förslaget, i all synnerhet som jag utlovade nybakade choklad-å-hallon-muffins till matsäcken. Huliganen ställde sig också positiv, han vill ju alltid följa med, men det var före han insåg att det i så fall var cykelkärreåkning som gällde.

Först försökte han då raskt promenera förbi cyklarna och släpa matte med på andra äventyr. Sen försökte han gömma sig under trappan, varifrån matte kallsinnigt halade ut honom igen. Och då var det bara att bita i det sura äpplet, och följa med. Egentligen förstår jag inte varför han är så avig? Herregud, om någon (typ maken?) erbjöd sig att köra omkring mig i en liten kärra och jag bara behövde sitta och titta på utsikten, ja då hade jag varit själaglad.

Vart skulle vi åka? Nu är det så att för en oherrans massa år sedan, i slutet av maj, så var det en ung studentska och en ung student som cyklade ut till Fågelsångsdalen och förlovade sig. Sedan har vi inte varit där, men nu kunde det vara dags, tyckte vi. Jag fick äran att dra hundkärran dit, och sen skulle maken dra den hem. Det var en ljuvlig dag och jag njöt av livet där vi cyklade. Vägen dit går längs den gamla nedlagda Hardebergajärnvägen och jag förvånas - som alltid - över hur annorlunda omgivningarna ser ut när man inte ser dem genom en bilruta. Vi cyklade på i hyfsad fart och lyckades till och med cykla om en och annan joggare. I alla fall de mer äldre och skröpligare. Maken och jag småpratade och hunden var tämlig tyst, ett eller annat oink-oink-oink-ande fick man väl ha överseende med.

Efter en dryg mil var vi framme och vi hoppade glatt av cyklarna och hunden släpptes ut i friheten. Dock blev även våra velocipeder så uppsluppna av att släppas fria att de liksom ramlade ihop i en liten hög, och i detta fall ramlade makens ringklocka av. Nu är det så att Fågelsångsdalen ligger i en liten ravin och ringklockan studsade ner en liten bit, men vi tänkte att hur svårt kan det vara att hitta den? Vi letade och letade. Huliganen letade också, utan att riktigt begripa efter vad? Till slut fick vi, åtminstone bildligt talat, bita i det sura äpplet och ge ringklockan förlorad. Vi greppade kylväska, ryggsäck, hund och gav oss iväg. Ska man vara ärlig var det nog så att maken greppade alltihop och jag spankulerade fram i godan ro.

Då, på yngre järnåldern eller så, picknickade vi på en liten äng. Vi hade med oss färdiggrillade kyckling, apelsinjuice och vodka som vi kylde i Sularpsbäcken. En kulinarisk förlovningsmåltid på min ära! Jag var 20 år gammal och maken 22. Vi tyckte att vi var väldigt vuxna. Väldigt säkra på att vi visste det mesta och nu blir jag nästan rörd över hur naiva vi var, hur unga vi var. Ändå sitter vi här, så många år efteråt, och tycker lika mycket om varandra och vad vi än gjort här i livet, så valde vi ändå väldigt rätt då.

Märkligt nog hittade vi samma äng idag - men idag blev det pastasallad och en halvflaska Campolieti. Nu kan man tycka att det var lite snålt med vinet (ännu snålare blev det eftersom maken råkade spilla ut lite), men vi hyste en viss misstanke att det kanske vore lite jobbigt att cykla tillbaka annars.

Vi picknickade. Njöt av livet. Lyssnade på fågelsången, jodå, dalen gör skäl för sitt namn. Vilade oss en stund.

Låg och tittade upp på trädkronorna - visst är det något underbart med träd?

Huliganen spankulerade runt. Stal pastasallad så fort han kom åt. Hemma är det så att ställs en tallrik ner på golvet så är den rättmätigt hans och nu tyckte att ligger vi på marken och äter så är det väl att jämställa med golv?

Så småningom var pastasalladen slut. Vinet uppdrucket. Kaffet och muffinsen var ett minne blott och vi beslöt oss för att cykla tillbaka hem. Nu var det dock makens tur att dra.

- det kan hända att min koppling till kärran inte fungerar, sa maken hoppfullt.
- kanske det, sa jag vänligt.
- kanske kopplingen inte fungerar, fortsatte jag sen, men då kommer det att kosta. Dyrt.

Då kom maken på att jo, det gick nog att koppla ihop cykelkärran med hans cykel. Jag log hult. Och maken såg rätt glad ut ändå.

När vi kom till Lund cyklade vi inom Tunaparken. Det är där jag lekte som barn och där hade det sägenomspunna Tuna slott legat och det tyckte jag om att fantisera om när jag var barn. Nu finns det informationstavlor där och det är ju lite kul att kolla på. I synnerhet om man är en historieintresserad slottsnörd. Nu slumpar det sig ju så att jag har just en sån liten nörd i mitt närområde. Mitt allra närmaste närområde.

Där slottet låg ligger det idag en rosenträdgård. Och har man sett på sjutton, rosorna börjar slå ut!

Sen? Ja sen blev det altanen. Fläderblomssaft. Lite virkning. Lite utplanterande av det sista frösådderna jag dragit upp. Lite ogräsrensande. Lite av makens makalöst goda köttfärspaj.

En bra dag, den här nationaldagen, inte minst eftersom Halmia slog Utsikten och Anton Hyssén med 2-0. Sånt gör maken glad. Och en glad make gör mig glad.

Nu är det snart dags att knoppa in. Huliganen sover redan och drömmer lite så det sprätter i benen. Och någonstans ute i den skånska naturen ligger det en ringklocka och undrar vad det var som hände?